Kategori: Hälsan

Det regnar idag och det är inte mer än 15 grader och det är skönt! Marsvinen och jag har tillbringat dagen i skumrask för jag vägrar att tända någon lampa förrän det är nödvändigt. Snart nog är det dax att ha dem tända större delen av dagen och jag tänker njuta av och utnyttja dagsljuset så länge det är möjligt. Det är 4 månader sedan jag köpte ett nytt paraply, men det var inte förrän idag som jag fick inviga det. Det fungerar! Jag promenerade tur och retur Salem med anledning av paket och idag var det tungt och jag har haft sjukt ont i båda vristerna sedan jag kom hem. Jag vaknade klockan 7 och kunde inte somna om, men efter promenaden kunde jag sova och det gjorde jag sittandes vid köksbordet med huvudet i handen. Hehe. Det fungerade som en energilur.

Jag handlade på ICA när jag ändå var i Salem och eftersom mitt hjärta finns hos Coop kändes det som om jag var otrogen. Jag smög i gångarna med skammens rodnad brännande på kinderna. Det var vid 10-tiden, så det var inte många kunder som tur var. De har en salladsbar som jag bestämde mig för att prova eftersom kocken inte kunde laga middag just idag. Knappt 12 kr/hg. Jag tog en papp-bunke, lade grönsallad i botten, tomat och lök, tärnad gurka, tärnad feta och vanlig ost, strimlad paprika och grillad kyckling och så en liten förpackning med Rhode Island. Det visade sig smaka alldeles utmärkt och det var lagom mycket. När jag köper färdig sallad blir det alltid en massa över. Jag hittade ett ljus oxå. Ett vääääldigt fint ljus. Titta!

Hush Puppies är bra skor, på en hedervärd andra plats efter MBT. I början av 1990-talet hade jag ett par i svart mocka som var underbara! De vägde inte många gram och de gav mig inga skavsår. Aaaah, minnen… Det är inte utan att jag undrar varför jag inte har köpt Hush Puppies sedan dess? Kanske för att det inte fanns så många skoaffärer som förde det märket för det här var ju innan online-handeln var uppfunnen. Herregud, hur gammal är jag?! Förra veckan kom jag på att jag behöver ett par sandaler. Såna där rejäla promenadsandaler. Jag har ett par Merrell som har några år på nacken och som känns stumma och ihoptorkade, men som är breda och stadiga och jag surfade runt efter ett par liknande. Footway visade sig ha en hel del att välja på och jag beställde ett par som kom levererades inom 3 dagar. Det var Merrell, men modellen var så smal att jag inte ens fick i foten. Retur! Det är ett företag som har tänkt efter före och därför skickar med en fraktfri retursedel direkt och det uppskattade jag. Jag slog bara in sandalerna i samma plastpåse som de kom i, dunkade på retursedeln och idag skickade jag iväg dem samtidigt som jag hämtade Hush Puppies-sandalerna som jag beställde i stället. Det kändes som att gå på moln! Så sköna!! Breda över tårna och med mycket dämpning under hälen och nästan viktlösa.

En hyfsat rask promenad – med MBT-små steg-på 50 minuter. Det blev skönt efter ett tag. Mest av allt fyllde promenaden funktionen av hjälp med att fatta beslut. Jag sov inte bra i natt och när jag vaknade var jag trött och leds. Leds på att vara trött. Det var nära att jag inte kom iväg på promenaden av just den anledningen. Jag var så leds att jag hade ångest. Ångesten hjälpte mig att hålla tempot. Blodcirkulationen hjälpte till att få igång hjärnan. Jag fick känslan av en brytpunkt. Nu krävs det en seriös förändring. Det krävs en långsiktig förändring.

Klimakteriet, foten, handen, ryggen och vikten. När det gäller klimakteriet, så är det som det är. Kroppen svullnar upp titt som tätt oberoende av vad jag äter eller om jag tränar. Jag känner mig uppblåst och tung. Det är påfrestande att ha mens i en månad, att inte veta hur mycket jag kommer att blöda eller hur länge det kan tänkas pågå och det känns inte bra att äta värktabletter så gott som dagligen. Det är ingenting jag kan kontrollera och jag kan bara beväpna mig med tålamod och Ipren. När det gäller foten kan jag inte göra mer än jag redan gör. När det gäller handen kommer jag att be om cortison.När det gäller ryggen gör jag det jag kan. När det gäller vikten – där kan jag göra något.

1. Med start den 1 september 2015 och 6 månader framåt dvs. till och med februari månad 2016 kommer jag att fokusera på vad jag äter och inte äter.

2. Choklad/godis får jag äta endast fredag och lördag kväll. Chips får jag äta endast den sista helgen varje månad.

3. Kakor, bakelser, glass och efterrätter säger jag ajöss & goodbaj till permanent.

4. Min målsättning är att gå ned minst 0,5 kg varje månad.

5. Jag väger mig en gång i månaden och om jag inte har gått ned minst 0,5 kg inför jag totalt godisförbud.

6. Jag kommer inte att äta något efter klockan 23.

7. Eftersom den farligaste tiden är kvällar efter klockan 21 kommer jag att leta efter vettiga alternativ till kvällstugg för jag  tror inte på att somna hungrig.

8. Jag kommer att träna som vanligt dvs. så mycket jag orkar.

Jag gör det här för att få må bra, för att orka mer, för att slippa ha ont och för att ingen ska kunna komma med spydiga kommentarer om vad jag äter och inte äter. Det kommer inte att finnas någon belöning i slutet av dessa 6 månader. Jag kommer heller inte att straffa mig själv. Jag gör det här för att kunna säga att jag har gjort ett seriöst försök att gå ned i vikt. 

 

 

30 minuters promenad till Salem och 25 minuter hem. Den här gången var det skönt. Jag var inte äckeltrött och jag fick inte ont.

 

 

20 över 9 klev jag ut över tröskeln och tvingade iväg mig själv på en kort promenad. Det var 20 plus och sol och det var inte skönt. Efter 2 veckor utan någon egentlig fysisk träning började kroppen protestera – det finns en gräns även för vilandet. Jag får åter igen börja från noll (känns det som) och jag gör det försiktigt, så det blev bara 50 minuter i långsamt tempo. Strax före lunch var jag såååå nära att somna sittandes i soffan när Elin brakade in i vardagsrummet och frågade vad vi skulle kunna titta på till lunch (det blev World War Z vilket visade sig vara helt fel film just då – det är svårt att ta en zombie på allvar när den står och hackar tänder precis som ett marsvin). Det var väl lika bra för annars hade allt blivit förskjutet och snett. Vi åt middag på Amazon och det var så där übermumsigt som det var de första gångerna och jag blev proppmätt, nästan äckelmätt. Det är jäkligt dålig stillastående luft i Heron City och det var varmt i restaurangen och jag har känt mig golvad sedan vi kom hem.

Dax att träffa dietist EI igen. Varför? Säg det. Jag var flera gånger frestad att lämna återbud. Den enda fördelen med att jag ändå gick dit var att jag kom upp i frikort för 7 månader framåt.

Vad kan en dietist hjälpa mig med? Vi har gått igenom mina matvanor och förra gången sa hon att hon skulle “sätta sig och räkna”  (kalorier) med hjälp av den lista jag gav henne. Antingen hade hon glömt det eller inte gjort det och jag lät medvetet bli att påminna henne. Vikten har sedan förra besöket ökat med ca 1 kg och sedan minskat med samma kg dvs. status quo. Jag har gjort mindre ändringar i vad jag äter och när jag äter det, ändringar som känns bra för mig och som EI tyckte var bra. Hon hade egentligen ingenting att säga om mina matvanor och när jag förklarar hur jag tänker säger hon att jag är inne på rätt spår.

Vad kan en dietist hjälpa mig med då? Till en del kan hon fungera som terapeut. Det fick EI göra idag. Snarare sophink för jag hade behov av att häva ur mig om de senaste veckornas känslomässiga röj och om att jag känner mig ensam i min kamp mot vikten. Nej, jag har varken lust eller behov av att vara med i en grupp med människor som har samma problem som jag eftersom det så lätt blir att känslan av att inte vara ensam övergår i att man snöar in fullständigt på problemet och bara gnäller. När jag satt i den landstingshårda stolen mitt emot henne blev jag leds. Så. Satans. Leds. Gråtfärdig. Hon frågade om vi skulle boka in en ny tid om en månad, men jag sa nej tack. “Det är ingen idé.” Jag har förstått av våra 2 möten att jag är inne på rätt spår, att jag vet vad som är bra och inte bra och att jag tränar regelbundet, så vad mer kan hon göra?

Jag vill kunna prata med Pär om det här – det är där jag behöver stöd! Även om de spydiga kommentarerna rörande mitt ätande är betydligt färre än vad de var för ett par år sedan vill jag ha bort dem helt och jag saknar uppmuntran. När jag har kommit fram till vad som är bra att äta på kvällen, så vill jag bli uppmuntrad och inte få till svar: “Varför ska du äta något alls?”. När jag har gått ned 1 kg vill jag höra heja-rop och inte bara mötas av hans eget viktresultat. När jag vill ha chips & choklad till helgen vill jag inte få en föreläsning om hur han har slutat med allt vad godis heter och att det var det enda som behövdes för att han skulle börja gå ned i vikt.

Det är ingen idé. Jag har tappat lusten och kampviljan. Jag vill inte vara med längre.

Sedan jag pajade handen för ca 15 år sedan har jag haft problem med senan som går längs med utsidan av handen och ned mot lillfingret. Jag fick kortison vid ett tillfälle och vill minnas att det fungerade bra och jag ska nog ta upp det vid nästa läkarbesök. Genom åren har jag provat många sorters stöd för handleden med mer eller mindre effekt. För 8 år sedan hörde jag talas om Back on Track (om jag inte minns helt fel var det rallyföraren Tina Törner som använde BoT för sin rygg och tyckte att det var kanonbra) och jag köpte ett handledsskydd på hälsokosten. Då blev jag inte imponerad och kände mig lurad, men jag har alltid återvänt till det handledsskyddet när de andra inte har gjort sitt jobb. Det är enkelt att använda, det är smidigt och nu känner jag att det fungerar! Efter renoveringen har jag haft riktigt ont i handen och jag smort in med Voltaren och tagit dubbeldos flera gånger och använt bl.a. Rehbands handledsstöd utan att det har blivit särskilt mycket bättre. Tillbaka till det enkla: BoT:s handledsskydd! Härom dagen skuttade jag runt på nätet efter ett nytt stöd, men antingen är de utformade till att stödja den del av handleden som inte utgör något problem för mig och de stöd där tummen sticks in och man lindar runt och fäster med karborre kommer egentligen inte åt utsidan av handen. BoT:s handledsskydd dök upp och då fick jag en idé: varför köper jag inte ett nytt? Det jag hade var tvättat några gånger och hade lixom tappat spänsten, så jag köpte ett nytt och så köpte jag ett till foten oxå!

“Vid framställningen av polyester- eller polypropylentrådarna smälts keramiska partiklar in i trådarna. Egenskapen hos de keramiska partiklarna är att när de blivit uppvärmda av kroppsvärmen utstrålar keramiken en värme som träffar kroppen. Värmen som på detta sätt återreflekteras är en långvågig värmestrålning vilken är detsamma som långvågig infraröd strålning.”  www.backontrack.com/se/

De fungerar som mer än stöd, de hjälper till att dämpa inflammationen och det är ett fördelaktigt alternativ till värktabletter, tycker jag. Jag har inte provat lika många ankelstöd som handledsstöd och det jag köpte på Apoteket för snart 2 år sedan känns oerhört klumpigt plus att det inte stödjer där det behövs (på utsidan av vristen, runt fotknölen). BoT:s ankelskydd känns som ett bandage med den fördelen att det är enkelt att ta på och av.

Söndag för 2 veckor sedan, dagen innan vi började med köket, brast det för mig. En dryg veckas stress & press kulminerade i att jag vrålade rakt i ansiktet på Robin. Många små faktorer som sög mental ork ur mig som vampyrer. En viktig aspekt var att jag hade dragit ned på Lyrican för att se om yrseln blir lindrigare. Den första etappen gick smärtfritt, så jag drog ned ytterligare. Big mistake. Pär var bortrest och det innebar att jag inte kunde dela Det Vardagliga Slitet med honom: handla, städa buren, diska, tvätta, frukostera marsvinen. Elin bodde hemma och det betydde att jag inte fick mitt livsnödvändiga behov av ensamhet tillgodosett. Anledningen till att Elin bodde hemma var Ellie, en oskyldig kanin som får finna sig i att bli forslad mellan olika ställen hela somrarna. Ellies ojämförliga behov av att gräva i buren var en oväntad stressfaktor. Inte bara ljudet utan oxå för att det förde med sig att hon ofta fyllde vattenskålen med spån så att vattnet måste bytas i ett och att hon behövde hö ofta, ofta. En natt tillbringade hon vägg i vägg med mig och då sov jag inte mycket… Marsvinen, Selma och Ellie fick vara ute i skift – ett pussel. Robin sov över 2 nätter och även om jag inte märkte av honom så mycket, så visste jag att han fanns där. Det är knappt att jag orkar med familjen, så att lägga till en störig kanin och en pojkvän är att utmana ödet. Jag städade på fredagen, tvättade och började plocka undan prylar inför renoveringen på lördagen. Pär kom hem på lördag eftermiddag. På söndag förmiddag kom svägerskan med son och hämtade hem Ellie samt fikade. Jag storstädade marsvinsburen. Pär fixade 3-rätters middag för oss, Elin och Robin. Vid 19-tiden hade vi ätit precis ätit färdigt och Robin och jag hade en diskussion om huruvida hundägaren har hela ansvaret för hur hunden beter sig. Delade meningar rådde, men vi grälade inte. Robin har inget ljummet mellanläge. Det har inte jag heller. Liv eller död. Allt eller inget. Han var intensiv, nästan hetsig. Kraschen kom när jag kände att jag inte fick åsiktsmässig luft. Han var på på på. Då dängde jag båda handlflatorna i bordet och vrålade (det är ingen överdrift, jag vrrrrålade): LÄGG AV! LÄGG AV!! HÅLL KÄFTEN! JAG FÅR JU ALDRIG TALA TILL PUNKT MED DIG! ALDRIG!! Robin ryggade tillbaka och sa bara: “Jaha…”. Pär försökte hyssja på mig, men det var som bensin på en eld och jag knuffade nästan ned honom från stolen. Superstyrka. Jag fortsatte vråla samma saker. Då reste sig Robin, drog med sig Elin och sa att “Nu går jag härifrån.”. Pär hakade på. GÖR DET OCH KOM ALDRIG TILLBAKA!! blev min slutkläm. Sedan gick jag ut. Passade på att smälla igen ytterdörren så att hela huset vibrerade. Jag satt nere i centrum. Lyssnade på min bok. Grät. Skämdes på samma gång som jag oxå hade blivit rädd. När långvarig stress kulminerar i en ångestattack finns det en sorts urkraft som är enorm. Det är jävligt skönt att få vråla på det där viset. Det var någonting som jag hade tryckt tillbaka länge och som snappade upp att nu har den här människan inte lika mycket medicinskydd som vanligt så nu kan krafterna släppas loss. Mooahahaha! Jag har bett Elin, Robin och Pär om ursäkt. Jag har förklarat varför det blev så där och att det inte kommer att bli så igen. Hoppas jag.

 

 

Nu kommer den. Den stora tröttheten. Det är ingen idé att kämpa emot eller försöka forcera. Det bästa är att ge efter tills kroppen har fått vila färdigt. Renoveringens baksmälla. Jag sitter i mitt fina, fina kök och är så trött och leds att jag har svårt att ens avsluta en enda mening. Igår sov jag till halv 11 och sedan sov jag middag i soffan. Idag gick jag upp klockan 9 endast för att jag var såååå kissnödig. Somnade i soffan före lunch och halvsov en stund före middagen. (Paus när hjärnan saktar ned och nästan stannar.) Den här gången är baksmällan värd sitt pris för jag är oerhört nöjd med resultatet och min egen insats. Nu ska jag bara vila färdigt…

Igår var den mest ansträngande aktiviteten att jag gick mellan vardagsrummet och köket när jag vattnade orkidéerna. Idag promenerade jag i 65 plågsamma minuter. Oj, vad det gick trögt! Inget flyt eller stuns i stegen. Blähä! Jag utsatte mig för det mest för att låta kroppen få göra något annat än att renovera ett kök, att få komma ut och hemifrån, att få vara själv en stund. Kroppen hade egentligen inget behov av det hela och det motståndet kändes av hela tiden.

Jag somnade ifrån bettskenan igår och om jag får för mig att den är onödig, så behövs inte mer än en natt utan för huvudvärken – spänningsvarianten – kom som ett brev på posten. En Ipren och middagsvila i ett skuggigt sovrum kändes ljuvligt. Sedan tog jag en Ipren till och värken släppte framåt kvällen. Det är såååå skönt att sova middag!

Massai barefoot technology. MBT. En tanke slog mig när jag var ute idag: när man går barfota tar man inte lika långa steg som med skor på. MBT-skor ska sitta som en strumpa, de ska inte glappa och det påverkar steglängden. Mina nya sitter som en smäck och det känns när det är dax att klippa tånaglarna…