Category Archives: Författarkurs 3

#Blogg 100 del 90

Posted on by 2 comments

65 minuter stavgång, högervarv runt Flaten. Det tog ett tag innan det lossnade, men sedan blev det njutbart även om det var flåsigt.

Familjespänningar. Att lära sitt barn pengars värde och att handlingar får konsekvenser. Jag tycker inte att Pär och jag har handlat fel och jag kan ta att Elin är ordentligt sur på oss, men spänningarna sliter på mig. Tröttheten går inte över utan byggs bara på av små motgångar som jag i vanliga fall bara hade ryckt på axlarna åt. Jag sjunker bara djupare och djupare. Känner ingen motivation att kämpa emot. Jag har hoppat av Författarkurs 3 beroende på att den är mer fokuserad på egna projekt än de tidigare kurserna och mitt egna projekt ligger i respirator och kämpar för sitt liv. Jag orkar inte – jag klarar inte av att koncentrera mig.

blogg100-logotype-300x256

#Blogg 100 del 60

Posted on by 2 comments

En övning om inlevelse och upplevelse av ett föremål. Jag valde burhyllan i köket för den har skönhet och skavanker, ljud och dofter.

En förvaringshylla från IKEA av den allra enklaste sorten i omålad furu där ådringar och kvisthål inte döljs, men den är slät och len utan flisor och hack. Den typen av hylla som ofta finns i källaren eller garaget för att fyllas med färgburkar och förvaringslådor och annat som man inte vill ha inne i bostaden. Just den här hyllan står längst in i bostaden, i dess hjärta: köket. Den används till förvaring av brickor, formar och köksassistenten, men det huvudsakliga syftet är som bostad åt fyra marsvin. På bottenvåningen bor tre av dem och på andra våningen bor det fjärde och hon har en hel våning själv. Burens dörrar utgörs av en ram med grönt hönsnät fastnitat på insidan. De övriga väggarna är också av hönsnät. Det är inte en vacker möbel att ha i ett kök, men ett kök utan marsvin är inte ett riktigt kök. Burhyllan har nog 6-7 år på nacken och är aningens racklig. Burdörrarna är inte längre helt stadiga och går nästan att vicka till en rombform. Hönsnätet är avgnagt på sina ställen som tecken på att frukostgrönsakerna inte serveras tillräckligt fort. På ett ställe hos damerna på bottenvåningen börjar det bli knepigt att hitta ett hål som är tillräckligt hållbart för vattenflaskan. Spånet som täcker burgolvet dammar förfärligt och samlas på allt som förvaras i hyllan. Formarna måste alltid diskas innan användning. Djur luktar och den odör som sprids i samband med burstädningen två gånger i veckan är inget för den kräsmagade, men den försvinner lika fort bara spånet har bytts ut. När jag sitter vid datorn står buren mitt emot. Mimmi, Bibbi och Vera kan jag inte se om jag inte reser mig eller böjer mig ned åt sidan i en dödsföraktande ställning, men jag kan höra dem. De småpratar sinsemellan eller diskuterar högljutt. Höet prasslar eller så klingar pelletsen mot matskålens kanter eller så kluckar det i vattenflaskan. Maja, som har hela andra våningen för sig själv, kan jag se så länge hon inte lägger sig ned för då försvinner hon ”under horisonten”.  En blanksvart figur som rör sig fram och tillbaka mellan sina olika krypin och matställen. Hyllan i sig är inte vacker, men innehållet är det och det är väl så man säger, att ytan inte är det viktigaste.

En kombination av bostad för små fyrbeningar och förvaring.

En kombination av bostad för små fyrbeningar och förvaring.

 

 

 

 

 

 

blogg100-logotype-300x256

 

#Blogg 100 del 46

Posted on by 0 comment

En skrivövning om en fysisk strapats som är självupplevd.

En fysisk strapats

Elsa hade fått upp ett bra tempo med de fjädrande gångstavarna. Andningen var rytmisk och endorfinerna var på väg ut i blodomloppet och gav henne extra skjuts. Ryggen var rak. Blicken bakom solglasögonen var fästa på ett avlägset mål. Vilket flyt! Vilken lyckokänsla! Helt utan förvarning vrickas högerfoten åt vänster och sedan direkt åt höger. Hon tappar balansen och faller handlöst åt vänster, landar på vänster höft och tar emot med vänster hand. ”Inte huvudet!”, hinner hon tänka. Utåt hörs ett enda ord, om och om igen. ”Aj! Aj,aj, aj,aj, aj!” Elsa ligger kvar i några sekunder. Det är inte första gången hon stukar foten och ramlar och vet att hjärnan behöver åtminstone några sekunder att fatta vad som har hänt och känna efter om något har gått sönder. Det är en tidig tisdagsförmiddag och hon är helt ensam. Inte ens en pensionär med hund syns till. Med stor möda lyckas hon resa sig och inspekterar skadorna. Märkligt nog höll byxorna trots att hon hade glidit mot gruset och var bara loritga, men utsidan av låret var ömt. Vänster hand var ordentligt uppskrapad och gångstaven satt fortfarande fast runt handleden tack vare remmen, men handtaget hade blivit repat. Ansiktet hade klarat sig helt. Den högra foten gick knappt att stödja på. Hur sjutton skulle hon kunna ta sig hem för egen maskin? Hon hade inte hunnit mer än tio minuter på sin tänkta stavrunda, men det hade varit nedför trappor och backar och det innebar uppför desamma för att komma hem. Hon haltade framåt några steg. Det kändes omöjligt. Stavarna fungerade som ett stöd även om de var av den fjädrande sorten. Några steg till. Det gjorde fruktansvärt ont i foten och det sved i såren på handen. Tårarna började rinna. ”Ett steg i taget”, sa hon till sig själv. ”Andas och ta ett steg i taget. För varje steg kommer du ett steg närmare hem.” Tårar av smärta rann medan Elsa tog ett steg i taget och fokuserade på att andas. Ett steg i taget. Andas. Andas. Andas.

blogg100-logotype-300x256

#Blogg 100 del 45

Posted on by 0 comment

2 korta övningstexter från Författarkurs 3.

Jag vaknar upp i en 9-årig flickas kropp och har en plastkniv i handen.

Jag tittar på min hand som håller i en plastkniv. En vit plastkniv av den sorten man använder på utflykter när man bara har papptallrikar. Varför håller jag i den? Jag ser mig omkring i rummet. Det ligger en madrass i ena hörnet med en kudde utan örngott och en sliten filt. I taket hänger en naken glödlampa. Det finns inget annat. Inga leksaker, inga gosedjur, inte ens gardiner i fönstret. Jag går fram till dörren, men den går inte att öppna. Är jag inlåst? Jag tittar närmare på kniven och ser att eggen är repig och sliten. Sedan tittar jag på dörren. Mina ögon är i höjd med handtaget. Det finns repor där. Små hack. Jag håller upp kniven och blicken vandrar mellan den och märkena på dörren.

 

Jag hittar en gammal kista som visar sig innehålla något som är viktigt för mitt skrivande.

Det stod någonting längst in i den fallfärdiga boden. Ljuset från ficklampan nådde ända fram, men lyste inte upp tillräckligt för att jag skulle kunna se vad det var. När jag hade viftat undan spindelvävar som hängde i vägen och försäkrat mig om att ingen spindel ramlat ned innanför kragen drog jag ned tröjärmen över handen och svepte undan lite av ett tjockt lager med damm och förmultnade löv. Det var en kista. Inte så stor. Jag skulle nog kunna ta den i famnen förutsatt att den inte var tung. Det var den inte. Var den tom, tro? Jag baxade ut den i dagsljuset och upptäckte att den faktiskt inte var låst och det borde betyda att den var tom, men min nyfikenhet var väckt och när jag ställde ned den på marken lät det som om något flyttades inuti. Jag lyfte locket, tittade ned och såg ingenting. Det var kanske bara stenar som rasslade runt. Jag lyste med ficklampan och längst in i ena hörnet blänkte något till. Det var en lila glasflaska, inte ens en decimeter hög och var förseglad med den sortens kork som sitter fast i en metallhållare på själva flaskan. När jag höll upp den mot ljuset för att se om den innehöll något skimrade den i regnbågens alla färger. Medan jag tittade framträdde något inuti flaskan och det skedde så långsamt att jag först trodde att jag såg i syne, att jag hade solen i ögonen. Jag blinkade, men föremålet hade inte försvunnit utan blivit tydligare. Det var en pergamentrulle. Var det en sorts flaskpost? Jag öppnade flaskan och tippade ut rullen. Det var äkta pergament.  Som i Harry Potter, ta mig tusan! Jag rullade ut den försiktigt, nästan andäktigt och fick påminna mig själv om att andas. Två ord var skrivna med vacker kalligrafi: spärren och förminskande. Jaha. Jag vecklade ut pergamentet helt och hållet för att kolla om jag hade missat något, men det var bara de två orden.  ”Var kan jag ha användning av de här orden?”, frågade jag rakt ut i luften. Då dök det upp text på baksidan av pergamentet. ”När du skriver”.  Okej, då! Jag tog flaskan och pergamentet med mig till min skrivarlya och startade datorn. När jag hade satt mig tillrätta och letat fram det ställe där jag slutade senast höll jag pergamentet framför skärmen och sa orden högt. ”Spärren. Förminskande.” Orden glimrade till och lättade sedan från pergamentet och sögs in i datorn där de dök upp i förändrad form som en förklarande text. ”Du har fått en möjlighet att ta bort den där spärren som du tycker hindrar dig. Fantasispärren. Tänk på JK Rowling och CS Lewis. Du vet vad jag menar. Förminskande gäller Din Inre Kritiker. Han behövs, men han behöver inte vara så gapig. Lite självkritik måste du ha så att du inte får storhetsvansinne under processens gång. Lycka till!” Jag tog ett djup andetag och något gled på plats. Något som gjorde mig optimistisk och energifylld. Jag började skriva.

blogg100-logotype-300x256

 

#Blogg 100 del 37

Posted on by 4 comments

Jag är så trött! Igår sov jag 1 timme på eftermiddagen och det gjorde jag idag med. Varför? Jo, den där förb****** omställningen till sommartid, det är den som är problemet! Det blir värre för varje år. Det är inte lika tufft att ställa om till normaltid i oktober för då får jag sova 1 timme extra, men att förlora 1 timme protesterar min kropp emot å det grövsta. När ska vi lägga av med det här fjanteriet?!

Författarkursen började ju igår, men jag stötte på patrull direkt när jag inte kunde posta inlägg i vare sig min lya eller på diskussionssidan. Jag anar att det har att göra med den här bloggen som oxå bor hos WordPress för på kurssajten krävs jag plötsligt på lösenord. Meh!

blogg100-logotype-300x256

#Blogg 100 del 36

Posted on by 0 comment

Igår hällregnade det, ta mig tusan, från morgon till kväll! Idag brakar solen ned från en klarblå himmel. Skillnad är bara förnamnet… Jag vaknade kvart över 7 och då hade kroppen sovit färdigt trots att natten inte var en de bästa med störande hosta. IKEA skulle leverera några hyllplan och lampor någon gång mellan 9 och 15 och jag ville hinna ut innan. Klockan var bara 10 i 9 när jag stavade iväg. Fy för den lede! Tungt så in i…! Jag kortade av promenaden en hel del och det tog ändå 70 minuter för mig att vingla bort och hem igen. Det var i alla fall skönt att ha stavarna. När jag var 20 minuters väg hemifrån ringde IKEA och sa att de skulle komma om 30 minuter. Då och endast då fick jag upp farten och jag hade bara varit hemma i 5 minuter innan de kom. Häpp!

Ikväll klockan 20 börjar Författarkurs 3 med första chatten! Jäss!

blogg100-logotype-300x256