Efter att ha sett färdigt senaste säsongen av “Downton Abbey” är det svårt att hitta något som är ens i närheten av lika bra. Jag har börjat titta på gamla filmer som det antingen är länge sedan jag såg eller som jag bara har sett en gång, men vill ge en chans till. Igår och idag har jag sett 3 filmer som känns som 3 nitar.
“Dogma” från 1999. Den här filmen tyckte jag var såååå himla bra, intelligent, fyndig och nödvändigt ifrågasättande. Fyndig och ifrågasättande håller jag fast vid, men annars… Matt Damon och Ben Affleck är oerhört irriterande. Varför pratar Linda Fiorentino så tyst att hon knappt hörs? Alan Rickman och Salma Hayek är bra. Jag uppskattade ifrågasättandet av religion och bibeln förmodligen för att jag var i en period när min ateism var något som jag gärna slog i huvudet på folk. Jag är fortfarande absolut ateist, men jag tycker att det känns lugnare att acceptera olikheter i trosuppfattningar.
“Sanningen om Rödluvan” från 2005. Vi såg den hela familjen och ingen av oss tyckte att den var bra. Den här gången såg jag den inte till slut utan frågade mig själv om och om igen: “Varför köpte jag den här filmen? Varför?!”
“Inception” från 2010. Första gången jag såg den tyckte jag att den var bra och snygg, men knepig att hänga med i. Andra gången jag såg den var den fortfarande snygg, men blev bättre eftersom jag kunde hänga med bättre. Tredje gången kändes den bara för lång (den är 147 minuter). Den är bra och den är snygg och jag begriper definitivt handlingen, men jag hade inte ro i kroppen. Titeln på det här inlägget kan ändras till 2 nitar eftersom “Inception” fortfarande håller.
Fridens. 🙂
