Kategori: Böcker & film

2 böcker

“Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” av Ann Heberlein med Marie Richardson som uppläsare. En kort och intensiv bok. Tänkvärd. Hög igenkänningsfaktor. Upprörande. Deprimerande. Bra skriven. Bra uppläst. Härligt språk.

“Stum sitter guden” av Anna Janson med Marie Richardson som uppläsare. Jag gillar MR och när jag såg att hon hade läst in Anna Jansons alla böcker, så ville jag ge en av dem en chans trots att få deckare är något att ha. Den här var inget att ha. Jag lyssnade mindre än 1 timme, men den var väldigt…typisk. Det var när Maria Wern beskrevs som “provocerande snygg” som jag inte orkade mer. Efter flera böcker av Kepler med den undersköna Saga Bauer som var så jävla bra på allt hon företog sig, så har jag tröttnat. Jag vill ha fler vanliga människor, MEN jag vill inte ha alkoholiserade, tjuriga motvallskommissarier som vägrar att följa regler. Det är såna här deckare som gör att jag har så svårt att förstå varför det är sån makalös efterfrågan på deckare. Bååring!

Trött och förvirrad

Eftersom det fortfarande är riktig vinter valde jag att promenera idag igen i stället för att styrketräna. 75 tunga minuter. Vid flera tillfälle ångrade jag att jag tog en längre runda för det kändes inte som om jag skulle orka. Foten tog inte lika mycket stryk som igår, men precis som igår blev jag fruktansvärt äckeltrött efteråt. Inte den sortens trötthet som består av stora delar välbehag efter ett träningspass utan en trötthet som fick mig att tappa lusten för allt och bara vilja sova. Igår hann jag inte med någon tupplur, men idag blev det 1 timme i soffan. Inte uppiggande på något vis.

Jag såg en animerad film som jag inte vet om jag tyckte om. Den var egentligen inte dålig, men jag tyckte inte om den. “Sagan om Despereaux” från Pixar Studios. Den var dyster och bitvis otäck och med en ironi som inte fungerade på mig (att Despereaux är helt orädd trots att han är en mus och saknar de vanliga instinkterna att skygga för t.ex. fällor och människor). När Despereaux blir förvisad till råttornas värld där han riskerar att bli uppäten och sedan hamnar på en arena där han ska slåss mot en katt eller när prinsessan blir bunden och lagd på samma arena för att råttorna ska äta henne… Nää! Att vara orädd är inte samma sak som att vara modig. Att vara helt orädd kan bero på att man är dum i huvet.

Omvänd ordning

I november provade jag att lyssna på “Britt-Marie var här” av Fredrik Backman. En bok som höjts till skyarna, men som inte levde upp till förväntningarna. I ljudboksgruppen på FB är det många som tycker om “Mormor hälsar och säger förlåt”. Jag tvekade länge, men äh, jag har ju Storytel och det är ju bara att dumpa den om den inte är bra. Den ÄR bra! En underbar berättelse och Anna-Maria Käll gör nog sin bästa uppläsning någonsin – en stor stjärna till henne! Jag skrattar högt, det går inte att låta bli, inte ens när jag promenerade idag. “Mormor…” är FB:s andra bok och hans sätt att använda upprepningar känner jag igen från “Britt-Marie…”, men i den här boken upplever jag dem inte som tjatiga och det kan bero på att den här kom före. FB är en hejare på gestaltning och liknelser och det finns formuleringar som är så himla bra att jag har skrivit ned några som t.ex. när Elsa beskriver några personers “jävligt märkliga klädsel” på föjande sätt: “som om de spelat outfitroulett med någon som inte förstår tvättinstruktioner”. Underbart, helt enkelt underbart! Eftersom nu “Mormor…” visade sig vara överraskande bra, så blev jag ju mer nyfiken på FB:s första bok, “En man som heter Ove”, men jag såg att det är Torsten Wahlund som har läst in den och jag står inte ut med hans uppläsningar. Suck.

När allt låser sig

Oflyt som gör att det känns som om allt låser sig. Otrivsel på viktiga fronter. Olust som bygger trösklar som är svåra att ta sig över. En idé som handlar om att jag måste visa mer uthållighet och avsluta sånt jag har påbörjat.

Idag lyssnade jag färdigt på “Jag heter inte Miriam” av Maj-Gull Axelsson med Katarina Ewerlöf som uppläsare. Vilken makalös berättelse! 16,5 timme som bara försvann. Poff! En bok som lämnar mig i ett vakuum där det är jäkligt svårt att tycka att någon annan bok är bra. Jag ratade 3 böcker i snabb följd: “Tre veckor” som visade sig vara ooriginell och trist, “Livbåten” där uppläsaren gjorde att jag fick skavsår i öronen (jag tänker läsa den själv i stället) och “När man skjuter arbetare” som bara…nää! Nu lyssnar jag på “Mannen som föll i glömska” av Mia Ajvide. Handlingen kittlar min fantasi. Vad skulle vara värst? Att Pär skulle dö eller att han skulle glömma mig?

Jag började ju läsa en tegelsten av Stephen King, men läsandet kom av sig och jag kom på mig själv med att dra mig för att sätta mig och läsa. Inte för att boken inte skulle vara bra utan för att den är så fysiskt besvärlig att ha att göra med. Jag saknade läsandet! Jag försöker läsa någon timme varje dag, men när en bok ligger i vardagsrummet och bara ger mig dåligt samvete för att jag inte slutför det jag har påbörjat undrar jag vad 17 jag håller på med?! Livet är kort (sägs det) och det finns för många bra böcker som väntar på att bli lästa för att jag ska slösa tid på att undvika de som är jobbiga att hantera. När jag hade erkänt det för mig själv och ställt tillbaka Stephen King i hyllan för olästa böcker kändes det bättre. Jag började läsa “Tjockare än vatten” av Carin Gerhardsen och henne kan jag lita på för där sögs jag in direkt och storleksmässigt känns den som en Kalle Anka-tidning jämfört med Stephen King-stenen!

Novellkursen. 2 kursbrev av 8 och jag är inte imponerad. Tonen och stämningen är så långt ifrån Jorun Modéns författarkurser att jag nästan får hemlängtan! Breven är orderaktiga och saknar en uppmuntrande ton. forumet är svårarbetat och gruppen är urtrist. Hur ska jag göra för att få feedback? Vilka andra är med i kursen? Kommer jag att få ett slutomdöme och kursintyg? Jag har för avsikt att mäjla kursledaren för jag har betalat 850 kr och vill ha mer än 8 pdf-filer. Det här har fått mig att tappa lusten för att skriva.

Jag är så erbarmligt trött. I lördax städade jag hela dagen och igår tvättade jag tills jag var vindögd. Idag hade jag tänkt promenera, men tyckte att jag hade så mycket inomhus att ta hand om att jag omprioriterade. Bland annat hade jag tänkt att skriva på kursuppgiften före lunch, men skrivlusten slog dubbelknut på sig själv och jag tappade lusten. Och så sörjer jag handskriften som jag skrev om i förra inlägget. Ljudboksknuten är nog upplöst och läsknuten är absolut löst. Skrivknuten jobbar jag på och träningsknuten hoppas jag lösa i morgon. Om jag orkar.

Gott & blandat

65 minuters promenad. Samma runda som igår fast åt andra hållet. Det gick mycket lättare idag och det kändes bättre kanske helt enkelt för att jag var beredd på det besvärliga underlaget.

I Kalle Ankas jul 2013 (?) visades en snutt ur “Röjar-Ralf” och jag tyckte att det var bland det fånigaste som gjorts och den tänkte jag definitivt inte se. Det är lite lurigt med de där filmsnuttarna för de presenteras inte på något vis och är tagna helt ur sina sammanhang + att det är gapiga, hysteriska svenska röster och det ger aldrig ett bra intryck. När jag fick veta mer om handlingen att figurerna i arkadspelen har ett privat liv efter stängningsdax, att själva spelet är deras arbetsplats och att en del av dem blir trötta på att alltid betraktas som skurkar, ja, då ändrade jag uppfattning för den idén kändes fräsch. Elin och jag såg den idag och den var riktigt bra. Oerhört fyndig och nyskapande och det fanns så mycket att titta på att det ibland blev svårt att hänga med i dialogen. Den kommer jag absolut att se igen! När Röjar-Ralf & Co befann sig i spelet Sugar Rush och allt var gjort av godis… Jäklar vad godissugna Elin och jag blev! Åh, Caramella…

Röjar-Ralf

 

Det här med att städa hos marsvinen. Det är tungt och skräpigt, det luktar illa och är bökigt och det enklaste är att bara göra det. Dra fram allt som behövs, städa och plocka undan och det brukar ta en knapp timme. De gånger som jag är mindre fokuserad eller trött eller lätt att distrahera, så kan jag bli sittande och titta på marsvinen när de struttar runt på golvet. Vi har ett samspel, jag och småbusarna och det har vi fått eftersom jag är en sån inbiten vanemänniska. De har snappat upp att det är jag och inte Pär som städar på torsdagar (idag) och att jag alltid städar på eftermiddagen och oftast vid samma tid (runt 15), så när jag flyttar undan köksstolarna och släpar in spånsäcken då vet de att det är dax att utrymma buren (de handlar om de 3 damerna i nedre buren) för då kommer the cleaningwoman! Det är väldigt sällan som jag behöver fösa ut dem, tyvärr, för jag får sällan tillfälle att gosa med dem. Mimmi först som springer till andra änden av köksmattan och in i tältet. Vera följer efter rakt in i tältet vilket alltid resulterar i höga pip av protester från Mimmi trots att de mycket väl får plats. Sist ut är Bibbi som inte har något mål utan bara vill undvika the cleaningwoman. Jag rullar ihop handdukarna till ett kryp-in och spärrar av med deras “broar”. När Mimmi uppfattar att kryp-inet är färdigt kommer hon och jag håller upp kanten, så att hon kan stiga på. “Välkommen in!”, säger jag. Jag överdriver inte eller hittar på när jag skriver att det alltid går till så här. Det är urmysigt! Det känns som att de litar på mig, att jag inte vill de illa. Vera och Bibbi är mer oberäkneliga och ibland följer de efter Mimmi eller så spankulerar de omkring och undersöker omgivningarna eftersom de är heeeeelt annorlunda jämfört med det de är vana vid. Mimmi gör ofta glädjeskutt antingen för att det kul med lite action eller så kanske hon helt enkelt uppskattar att det blir städat. När buren är ren och fin, så river jag kryp-inet, ställer tillbaka “broarna” och lägger in nytt hö och då kommer de sättande med Mimmi i täten och då stänger jag in dem och flyttar städningen till Maja på övervåningen. Samarbete på hög nivå!

Har stormen Egon en lillebror, typ? Det blåser som 17 här, betydligt mer än när det varnades för Egon.

 

Cirkusdjur och monster

“Madagascar 3: Europes most wanted”. Vilket ös! Den är rolig och den är fyndig och den är färgstark. Djur, djur, djur – det gillar jag! King Julian och pingvinerna är mina favoriter.

Madagascar 3

“Monsters University”. Hur det kom sig att Mike Wazowsky och Sully lärde känna varann. Även monster går på universitetet och får därmed möjlighet att gå skrämmarprogrammet. Den var betydligt bättre än jag förväntade mig och den kändes fräsch och fyndig jämfört med “Monsters Inc.” som jag har sett några gånger för mycket.

Monsters University

Efter att ha läst “Än finns det hopp” som var suverän är det svårt att börja på en ny bok för nästa bok kan omöjligt vara lika bra och jag tycker inte om att bli besviken. Det bästa tricket är att läsa något heeelt annat, så jag har börjat läsa “22/11 1963” av Stephen King. Idén att gå tillbaka i tiden för att förhindra att John F Kennedy blir skjuten gillar jag. Hela konceptet att om man ändrar en händelse, stor eller liten, så får det konsekvenser som man omöjligt kan förutse är fantasieggande, stimulerande. Nu återstår att se om boken håller hela vägen för det är inte säkert med SK. Kanske orkar jag inte läsa hela dels pga. antalet sidor (nästan 800) dels pga. att den är så jäkla otymplig trots att det är pocketversionen.

En pålitlig film

Jag var hungrig, jag hade huvudvärk, jag frös och kände mig deppig. Allmän otrivsel. Det fanns bot mot alla krämpor. Jag åt en väldigt god hamburgare från Felinos, jag tog en Ipren respektive kröp upp i soffan under en pälsig filt (efter att ha bytt om till pyjamas) och så en kanna te. Te som blev såååå gott! Slutklämmen var en film, “Miss Potter”, som jag har skrivit om flera gånger i min gamla blogg och som jag skriver om igen eftersom den alltid fungerar. Åh, vad jag tycker om den filmen! Varje gång blir får jag ett sånt vansinnigt ha-begär efter att köpa hennes böcker i originalformat. Allihop! Och sedan sitta och drägla över de makalösa illustrationerna. Efter dessa insatser för hälsan mår jag bättre.

Hunka Munka, Mrs Tiggy-Winkle och Peter Rabbit.
Hunka Munka, Mrs Tiggy-Winkle och Peter Rabbit.

 

Robotar

“Robotar” från 2005 är en lysande film! Vi har haft den länge och jag har sett den flera gånger, men varje jag gång jag ser den på nytt har jag glömt hur rolig den är. Det finns så mycket finurligt i filmen bl.a. ett transportsystem där det blir så mycket åka av att det suger till i magen. Favoriten är Fender, den röda roboten som är i så dåligt skick att det alltid är någon kroppsdel som lossnar och som Robin Williams gör rösten till. När slutstriden mot filmens skurkar planeras säger han: “I’m made of fradium. It’s pale and tastes like chicken.”

Robotar

Kloning

“I flesta laget” (Multiplicity) från 1996 med Michael Keaton och Andy Mac Dowell. Jag har sett den många gånger, jag kan scenerna, jag vet när det roligaste kommer, men jag tröttnar inte på den tack vare att MK är så bra i den här filmen! Han får en möjlighet att klona sig själv för att hinna med sitt liv och det blir till slut 3 kloner av honom varav den första får representera grottmannen i honom medan den andra representerar hans mjukare sida och den tredje…jaa, den tredje är en kopia av en kopia och de blir sällan bra. Det måste ha varit roligt att spela rollen som Dough Kinney uppdelad i 3 koncentrat av sig själv! Ett extra plus är att det inte ser trickigt ut trots att den har 19 år på nacken.

I flesta laget

Rassanering

“Medan mörkret faller” av Anna Lihammer med Kerstin Andersson som uppläsare. 1934 i Stockholm och Uppsala. Över Europa och stora delar av världen får Hitlers idéer om den rena rasen allt större fäste. En lag om sterilisering av “sinnesslöa” träder i kraft och jakten på ära och berömmelse i vetenskapens tjänst begås ohyggliga brott mot mänskligheten. Det är en kriminalroman som skiljer sig från mängden. Den har ett lägre tempo som det tog ett tag för mig att vänja mig vid. Att den utspelar sig i en tid när polisen inte hade tillgång till samma teknik som de har idag gör den än mer intressant. Jag undrar om AL har planerat fler böcker i en serie för det känns som om flera trådar är lösa när det gäller Carl Häll och Maria Gustavsson. Det finns en sak jag inte tyckte om med boken och det är karaktären CH som en ärrad, grubblande, egensinnig, tjurig kommissarie som verkar kunna göra precis som han vill utan konsekvenser – den är uttjatad.