Kategori: Böcker & film

#Blogg 100 del 3

4 ljudböcker

Det är ett delikat problem, men likafullt ett problem: vilken bok ska jag lyssna på? Jag var urleds på bristen på variation när det gällde deckare. Jag kände mig kräkfärdig på alla mysromaner. Jag hittade inga bra historiska romaner eller biografier. Det delikata problemet handlade snarare om vilken genre jag skulle leta i. I min Bokhylla hos Storytel hade jag “Ull” av Hugh Howey med Martin Wallström som uppläsare. Jag är inget stort fan av sci fi eller fantasy, men jag behövde omväxling. Det är en sk. dystopi (dyster utopi) och var inte så pjåkig och MW var behaglig att lyssna på, men jag lyssnade inte färdigt. Intresset lyckades inte hållas sig vid liv till slutet och det är ofta problemet med sci fi och fantasy.

“Ondvinter” av Anders Björkelid med Hamadi Khemiri som uppläsare. Den har fått väldigt bra kritik och spås få samma genomslagskraft som Harry Potter, men det är att ta i. De första 10 kapitlen var förvirrande eftersom jag fick uppfattningen om att det var en tredje person med som berättade om tvillingarna Sunia och Wulf. “Jag” och “de” blev aldrig “vi”. Så blir Sunia och Wulf åtskilda och det förvirrande berättarperspektivet försvann och då förstod jag att det kanske var ett sätt att gestalta den speciella kontakt som de hade med varandra. Jag orkade inte lyssna färdigt. Uppläsaren, HK hade en bra röst, men han ö-ver-arti-ku-lera-de så det stod härliga till och det blev jobbigt efter ett tag.

“Magikerna” av Lev Grossman med Dag Andersson som uppläsare. Den lyssnade jag färdigt på. Den var ganska bra, ungefär som en vuxnare Harry Potter och DA tyckte jag om att lyssna på.

“Stad av skuggor” (Mortal instruments 1) av Cassandra Clare med Monika Wilkens som uppläsare. Jag såg filmen i somras och blev positivt överraskad och det är mest därför jag lyssnar på boken. Det är nog listigare att se filmen före boken för boken innehåller – helt naturligt – mycket mer. Egentligen är film ett futtigt media jämfört med böcker. MW är en helt ok uppläsare, men hon har en märklig rytm och betoning.

blogg100-logotype-300x256

 

Stavgång, kattsug och skratt

70 minuters kvalitetstid med stavarna och det gick väl så där. Snön försvinner i rask takt även om isen ligger kvar på skuggiga partier, men den isen är … löjligt hal. Jag passerade ett sånt parti idag med den vanliga vinterkängorna på och det är så jävla läskigt att inte få fäste! Numera är jag riktigt rädd för att ramla och inte bara för att det gör ont utan med tanke på hur långvariga skadorna kan bli (ryggen 5 år sedan och foten 16 månader sedan). BungyPump-stavar utan pigg är till föga hjälp…

“Mitt liv med Bob” av James Bowen med Matthias Linderoth som uppläsare var precis lika underbar som “Gatukatten Bob”!! Jag kan ofta tycka att det är fånigt när personer blir erbjudna bokkontrakt för någon absurd prestation, men James Bowen och Bob förtjänade det big tajm för JB slet hund för att bli drogfri och för att kunna ta hand om sin katt och tack vare bokkontraktet och allt vad det innebar fick han en möjlighet att ta sig bort från gatan. Åsså fick jag ett förnyat kattsug …

“Saker min son behöver veta om världen” av Fredrik Backman med Martin Wallström som uppläsare är en kortis på dryga 3 timmar. Precis som med “Min mormor hälsar …” har jag skrattat högt och länge och det är väl lugnast att lyssna på den sortens bok i hemmets lugna vrå, så ingen ringer 112 efter en plingplongtaxi som tvångskör en till den där enrummaren utan utsikt och med mjuka väggar. Det är härligt att få skratta, men det är oxå så himla skönt att lyssna på en snäll bok som svämmar över av kärlek och respekt till frun och sonen utan att det blir smörigt. Det är bra saker som FB vill lära sin son och det täcker allt från manlighet till att inte gå emot strömmen på IKEA.

Världens undergång

“Under skalbaggens bo” av Mary Willis Walker med Anna-Maria Käll som uppläsare. Boken kom ut på svenska 1998 och jag tror att det var ungefär då jag läste den. Jag blev intresserad för att den handlade om religiös fanatism, men av någon anledning tilltalade den mig inte för jag minns ingenting från den. Nu har jag lyssnat på den och tycker att den var mycket bra, spännande och inte det minsta förutsägbar. MWW knyter ihop det väldigt snyggt. Man får veta att Walter Deming är Vietnamveteran, men det mesta om honom berättas genom hans vän som var med i kriget. Sedan blir deras upplevelser tydliga genom den saga som Walter Deming berättar för barnen under fångenskapen. Så elegant! A-M K gör ännu en riktigt bra uppläsning.

20 år gammal humor

Humor är en färskvara. Det jag tyckte var roligt 1987 kan jag uppleva som pinsamt nu, men det finns en serie som är unik på det viset att den fortfarande är riktigt, riktigt rolig och det är “Vänner”. Elin och jag har börjat se den igen efter ett uppehåll på flera år. Jag fick boxen med alla 236 avsnitt när jag fyllde 40. Nu finns den på Blu-Ray och jag kommer att köpa den oxå eftersom den är “remastrad” och för att vissa avsnitt i min box faktiskt inte går att se. Jag tycker om alla karaktärerna och jag upplever de helt annorlunda nu än när serien var ny för då tyckte jag t.ex. att Ross var oerhört gnällig och irriterande, men nu ser jag honom som osäker och gullig. Vi citerar ofta: “Neeeever gonna happen…”, “You fell ASLEEP?!”, “Why do bad things happen to good people?”, “It’s SO over!”, “When the cards have been delt, I’m no longer mr Nice guy.” Att citera är ett bevis på att det är bra, att det är hållbart. Om det finns nån där ute som ännu inte har sett serien, så se den!

Vänner

Iskalla vindar och tennis

75 minuters promenad med tempo. Det kändes bra, men jag kroknade i den sista backen. Som vanligt. Det blåser idag. Iskalla vindar och när jag hade motvind blev hakan så kall att den kändes bortdomnad. Jag mötte en kvinna som sprang och det såg så lätt ut. Hon studsade fram och gav intryck av att inte behöva andas. Vad är det som gör att det ser lättare ut för vissa? Hållningen. Hon sprang med resning. Det blir lättare med bra hållning. Det krävs både mag- och ryggmuskler för det, men man får mag- och ryggmuskler genom att hålla upp överkroppen. När du håller upp överkroppen kan du andas ordentligt och får igång blodcirkulationen. Jag har inte styrketränat på ett par veckor nu, men jag kan ändå känna av magmusklerna efter en promenad. Prova!

Filmen “Wimbledon” från 2004 har jag sett 4-5 gånger och den håller. Det är den sortens lågmälda, brittiska humor som jag är så svag för. Den går rakt in i hjärtat på mig och gör mig alltid på bättre humör. Jag får alltid minnesbilder av när pappa och jag tittade på Wimbledon på tv på den tiden Björn Borg sopade banan med motståndarna. I filmens inledning hörs en låt som är urskön och som jag har i en av mina spellistor: “Ghostwriter” med RJD2.

1 bekräftelse, 1 bok och 2 filmer

Det var inga problem att stiga upp kvart över 7. Solen brakade ned och det var nollgradigt. Morgonbestyren flöt på och jag fick inte tid att vanka omkring och bli nervös. Lilltån protesterade inte när jag tog på mig skorna och gårdagens märkliga gångstil var ett minne blott. Access-automaten var tjänstvillig och tåget var inte försenat. Beslutet att ta isbuggarna var absolut rätt (Kusens backe var en enda lång isgata med nedtrampade gruskorn). Hela tiden små tecken som pekade på att det här gynekologbesöket skulle gå bra och när jag lyckats leta mig fram till väntrummet hade jag knappt fått ned rumpan på stolen innan jag fick komma in till läkaren 25 minuter före utsatt tid! “När du ändå är här tidigt.”, som dr RB uttryckte det. Amen! Dr RB var trevlig, lugn och förklarade bra och hon bekräftade det jag har haft på känn: det är klimakteriedax. Efter 37 år av månatlig hormoncirkus närmar sig äntligen slutklämmen. Jag sörjer inte det minsta! Nu vet jag varför allt är satt ur spel och varför jag har ont titt som tätt. Allt annat såg bra ut och det handlar bara om en naturlig process som inträffar när den ska inträffa. Hon tog ett prov livmoderslemhinnan och det svaret får jag om några veckor.

Det var ett glatt återseende, i alla fall, för mig när de här gynnarna simmade omkring och kvackade. Jag saknar dem från när jag sprang hos LG en gång i veckan.
Det var ett glatt återseende, i alla fall, för mig när de här gynnarna simmade omkring och kvackade. Jag saknar dem från när jag sprang hos LG en gång i veckan.

“Drottningkronan” av Ingrid Kampås, del 5 i serien “Släkten”. Olika författare till varje del, men alla är kvinnor som skriver om kvinnor och det gillar jag. Den senaste tiden har det skrivits i media om hur få kvinnor det finns i historieböckerna och den här sortens böcker är ett bra bidrag, tycker jag. Visserligen är inte allt baserat på fakta, men kung Knut Eriksson i “Drottningkronan” har funnits och det Ingrid Kampås har gjort är att hon skapade en hustru åt honom, en stark kvinna. Jag fick en tydlig bild av 1100-talet och en stark känsla för hur livet var då. Även språket kändes riktigt. En mycket bra bok i en av mina favoritgenrer, historisk roman! Medan jag läste den gick det upp ett liljeholmens: jag vill alltid veta varför. Varför en människa är som han/hon är. Varför han/hon gör på ett visst sätt. Varför det har blivit som det är. Historia handlar ju om just det och det är därför jag har blivit allt mer intresserad av ämnet och att läsa en skickligt skriven historisk roman är det bästa sättet att tillgodogöra sig kunskaperna!

“Laxfiske i Jemen” med Lasse Hallström som regissör. Jag tyckte om den! En snäll film, smårolig med en skruvad handling och ett underbart foto. Jag såg “100 steg från Bombay till Paris” häromdagen och den tyckte jag oxå om. Det var Lasse Hallström som regisserade där med. Så fort jag snappar upp att det är LH som är regissör blir jag automatiskt intresserad. Jag har gillat de flesta av hans filmer och flera av dem har jag sett mer än en gång. “Gilbert Grape”, “Sjöfartsnytt”, “Ciderhusreglerna”,”Alla talar om Grace”, “En dag i livet”, “Casanova”.

 

 

Island och Selfridge

“Eldnatt” av Yrsa Sigurdardottir med Angela Kovacs som uppläsare. Äntligen hittade jag en deckare som skiljde sig från mängden! Den var riktigt bra och klurig och härligt befriad från våld, sex och äckliga rapporter från obducenter. Det fanns heller inte halva sidor med beskrivningar av karaktärernas utseende och det uppskattade jag. Jag tyckte om språket även om jag inte kan säga något om översättningen från isländska till svenska och det var knepigt innan öronen vant sig vid de ovana namnen. Jag ska lyssna på den andra boken i serien om advokat Thora Gudmundsdottir, “Ödemark”. Det är synd att de bytte inläsare.

Serien “Mr Selfridge” såg jag på Svt.play första gången. Det tålamodsprövande sättet med 1 avsnitt i veckan och 7 evigheter mellan säsongerna, men den var så pass bra att det var värt det. Nu har jag i alla fall båda säsongerna i min ägo och kan se den i den takt jag själv vill och dessutom mer än en gång. Det tredje avsnittet inleds med att mr Selfridge ondgör sig över stanken från hästskiten på gatorna och att den tränger in i varuhuset och får då den briljanta idén att placera parfymdiskarna vid entrén dels för att dölja stanken utifrån och dels för att locka kunderna med doften av lyx och elegans. Faktum är att varuhusen av idag fortsätter att placera parfym och smink på entréplanet t.ex. Åhléns City och PUB trots att de inte behöver hålla stanken av hästskit stången. 106 år efter öppnandet av Selfridges i London. Sånt är kul att veta, tycker jag. Det är värdefullt vetande för mig!

 

25 per sekund

“Är det animerat eller är det lerfigurer?” Det var min huvudsakliga tanke när jag såg “The boxtrolls” idag. Ni kan ju se trailern i länken och se vad ni tror. Jag tittade på extramaterialet och det var då jag förstod att det var lerfigurer sk. stop-animation. Det var oxå då jag insåg att jag tänker se filmen en gång till för jag visste inte riktigt vad jag hade förväntat mig och kände mig konfunderad en stor del av tiden eftersom jag inte visste vad jag skulle tycka om den. Stop-animation innebär att lerfiguren fotas och sedan ändras t.ex. armen yttepytte litet och så fotar man igen. 25 ändringar per sekund (om jag inte minns fel). 25 ändringar per sekund. Det tar ju 7 evigheter att filma en sån enkel sak som att figuren rör armen upp och sedan ned! Tänk då att göra en film som är 1 timma och 36 minuter…

Boxtrolls

För ögon och öron

“Märkta för livet” av Emelie Schepp. Det har hänt förr och nu har det hänt igen: jag har läst en bok av den enkla anledningen att jag tycker om att läsa för den var inte särskilt bra. Platta karaktärer och bara en känsla av jaha? Jag läste ut den, men den hamnar i lådan för vidare transport till Myrorna. Ajöss å goddbaj!

“Drottningkronan” av Ingrid Kampås är däremot mycket bra och då har jag inte läst mer än 35 sidor. Den femte delen i serien Släkten. Böcker som handlar om svensk historia har blivit en favoritgenrer! Jag läste ut “Märkta för livet” under kvällens teläsning  (som jag kallar det) och det var inga som helst problem att direkt börja på “Drottningkronan” just för att den inte var särskilt bra.

“Blekingegatan 32” av och med Lena Einhorn. Den handlar om Greta Garbo och den är väldigt bra, mycket intressant. Det tog ett par timmar innan jag hade bestämt mig för om jag orkade med Lena Einhorn eller inte, men jag valde att fortsätta att lyssna. Det är inte självklart att en bra författare är en bra uppläsare, det är mer ett undantag än en regel. Håkan Nesser gör det med bravur och Lena Einhorn går an, men inte så många andra.

Ny vana och drakar

Att säga att jag inte har någon film att se är som när de med en bräddfylld walk in-closet säger att de inte har något att ta på sig. I stället säger jag att det inte finns någon film jag vill se. Igen. Jag har sett varenda film vi har. De flesta mer än en gång och några har jag sett många gånger. Jag har börjat se “The good wife” som är riktigt bra, men den tredje säsongen var tillfälligt slut och tills den har kommit vet jag inte vad jag ska se. En vana eller tradition är att se en film eller serie till teet efter att middagsdisken är avklarad. Den vanan är djupt rotad, men nu känner jag mig tvingad att ändra den pga. bristen på film. 3 kvällar i rad har jag i stället suttit och läst medan jag pimplar den ena muggen te efter den andra och det, mina damer och herrar, är långt ifrån det sämsta man kan göra! Det är riktigt najs och det få mig att känna mig en aning mindre ytlig än filmtittande gör även om de böcker jag har för vana att läsa inte anses som fiiiiin (tjockt Lidingö-i) litteratur. När jag hade läst artikeln om hur smart man blir av att läsa vanliga, fysiska böcker jämfört med e-böcker blev jag än mer inspirerad att göra den nya vanan till en rotad tradition.

Första gången jag såg “Draktränaren” var nog ett sånt där gyllene tillfälle när det var exakt rätt film för mig just den gången för jag tycker om den och när jag tycker om en film eller bok är det samma sak som att någon ger den 5 stjärnor av 5 möjliga. Det finns en uppföljare som är minst lika bra även om den inte har riktigt samma charm som den första. Jag gillar tanken på drakar och jag gillar tanken på att om de verkligen fanns, så är de precis så ofarliga som de är i filmen.

Draktränaren
Tandlöse är en drake av rasen nattfasa. Han är egentligen inte tandlös. Hans tänder är utfällbara.