Stalpi

“Stalpi” av Stefan Spjut är den andra och fristående delen om Susso Myrén.

Det har gått hela 10 år sedan Susso stängde dörren i ansiktet på sin mamma, Gudrun. 10 år under vilka Susso har varit i klorna på ekorren, Skrott. Det har gått utför och hon har flyttat från Kiruna till Vittangi där hon isolerat sig. Gudrun är på helspänn för hon vet att sektledaren Lennart Brösth kommer att söka hämnd. Hon når inte fram till Susso längre och ber därför Diana, Sussos bästa vän från tonåren, att göra ett försök. Det handlar oxå om en varg som fångas in för att transporteras söderut, men något går fel. Det är ingen vanlig varg…

Jag tycker att “Stallo”, den första delen, var betydligt bättre än “Stalpi”. Den här kändes smått rörig och jag upplevde ofta att det låg något outtalat – ofta i dialogerna – som  fick mig att känna att jag missat något och att jag var korkad som inte begrep vad. Samtidigt var den spännande och jag sa högt för mig själv: “Hur 17 ska det gå för Susso?!”. När trollen har satt klorna i dig, så kommer du inte undan; det spelar ingen roll hur långt du flyr för de hittar dig. Vill de ha någon, så får de tag i den personen och just det skoningslösa gav hela berättelsen en obehaglig och lätt uppgiven stämning. “Stalpi” är absolut läsvärd och jag ser fram emot den avslutande delen om Susso Myrén!

Stallo

Stallo av Stefan Spjut.

Det är andra gången jag läser den och jag hade glömt hur rackarns bra den är! Nästan 600 sidor som jag sög i mig på mindre än 1 vecka.

1987 tar flygfotografen Gunnar Myrén bilden som förändrar hans liv och som kommer att påverka hans dotter på ett oväntat vis. Susso Myrén arbetar inom hemtjänsten och hjälper till i mammans souvernirbutik. Hon har en hemsida där hon skriver om troll och andra väsen och hon har för avsikt att hitta förklaringen till fotot som hennes pappa tog. Så försvinner en pojke spårlöst och det är något i försvinnandet som gör att Susso misstänker att det inte är människor inblandade. Hon kan inte motstå att berätta för polisen om sina misstankar och efter det blir det åka av. Det är Susso, hennes mamma Gudrun och hennes styvbror Torbjörn som åker Sverige runt för att lösa mysteriet. Till och med Sven Jerrings änka finns med på ett hörn.

Det här är en berättelse med stort B! Stefan Spjut skriver på samma höga nivå som mina favoriter Stephen King och JK Rowling. Personerna är tydliga och mänskliga och dialogerna har en rytm som känns självklar; de kan avbryta ett samtal för att sedan bara fortsätta på precis det viset man kan göra när man verkligen känner varann. Det utspelar sig övervägande i Kiruna och jag ser allt så tydligt framför mig; Ferrum och Folkets Hus, Hjalmar Lundbomsvägen och Hermelinsgatan (där mitt barndomshem ligger). Jag hör Kiruna-dialekten medan jag läser dialogerna. Det finns en lågmäld humor och många dialektala uttryck. Den är spännande också. Stefan Spjuts stora fördel i förhållande till Stephen King är att Stallo inte är särskilt våldsam eller blodig och den slutar inte i en enda blodstänkt, kroppsdelsflygande kräk-crescendo.

Jag har äntligen köpt uppföljaren Stalpi och jag ser fram emot att läsa den!

Långdraget

I ekens tecken” av Bodil Mårtensson. Den tredje och avslutande delen om kung Magnus, hans hustru Blanche och deras söner Erik och Håkan. Jag tyckte mycket om de 2 första delarna och det gör jag nog om den sista oxå, men jag kan tyvärr inte göra boken rättvisa. Det har tagit mig orimligt lång tid – ett par veckor – att läsa den pga. att jag har haft svårt med koncentrationen och tjafsat med de här idiotiska glasögonen. Jag kom aldrig in i boken eller fick någon känsla för den. Jag klarar helt enkelt inte av att skriva något om den, men eftersom de första delarna var så pass bra att jag har för avsikt att läsa dem igen – det är min version av 5 stjärnor! – kommer jag att läsa även denna ordentligt. Med fokus och skarp syn!

Kräsen?

“Falkens döttrar” av Elvira Birgitta Holm, den åttonde fristående delen i serien “Släkten”. Jag har onda aningar om att den här serien börjar krokna kvalitetsmässigt. Det är möjligt att jag minns fel, men gjordes det lika stora tidshopp i de tidigare böckerna som det görs i de senare? Jag får känslan av att författaren får i uppgift att täcka in ett visst antal år i syfte att driva både boken och serien framåt. Den förstaboken utspelade sig på 800-talet och den senaste på 1600-talet; ett århundrade per bok. I just den här boken “Falkens döttrar” hann jag till mitten innan jag tröttnade på att handlingen hela tiden hoppade flera år för att låta huvudkaraktärerna hamna i historiskt avgörande händelser (i det här fallet Nyköpings gästabud). Hafsigt och ytligt, pressat och oengagerat. Jag fick ingen som helst känsla för Ylva eller Ingrid. Den nionde delen finns redan utgiven och det känns inte självklart att jag ska läsa den. Trist.

Boknit

“Sanningen om Alice” av Katherine Webb. Jag läste nästan 300 sidor av 587 innan jag var tvungen att erkänna att jag gått på ännu en boknit, men den var lömsk. Jag har läst 3 av hennes böcker som har varit mycket, mycket bra och blev därför förvånad över att den här inte höll samma klass. Karaktärerna känns tvådimensionella och tjatiga. Rachel är osäker och känslig. Starling är arg och fylld av hat. Jontathan är växlar mellan normal och vansinnig, men mest vansinnig. Dialogerna flyter inte; de består av mycket tvekan och många pauser t.ex. “De har … gått bort, tyvärr”. Jag blev inte ett dugg nyfiken på vad som var sanningen om Alice.

Ointressant är ordet

Varför vill jag tycka om en bok som många andra tycker om och höjer till skyarna trots att den tillhör en genre jag är ointresserad av? Därför att jag ibland vill vidga min läse-sfär. “Jag är pilgrimen” av Terry Hayes får 5 stjärnor över allt och beskrivs som en thriller utöver det vanliga. Det faktum att den är 787 sidor gör den till något utöver det vanliga inom den genren. Efter ca 100 sidor – då tyckte jag att jag hade gett den en ärlig chans (Sara Lidman ger en bok en halv sida och om hon blivit fängslad vid det laget, så dumpar hon den.) – gav jag upp. Maximalt ointressant. Den sortens superintelligenta felfria agent-typer är så ointressanta! Om jag hade haft möjlighet att läsa baksidan där Mail on Sunday skriver: “En halsbrytande mix av The Wire, Homeland och Bourne Ultimatum” hade jag dragit öronen åt mig direkt. En mix av en polisserie, en USA-patriotisk serie respektive överdrivna actionfilmer där skådespelarna saknar ansiktsmimik – trist, ointressant och gubbigt. Nu har jag lärt mig av ännu ett misstag.

Har tyskar humor?

Dålig karma” av David Safier handlar om Kim Lange som är en egotrippad karriärist utan självinsikt. När hon dör i en olycka blir hon återfödd som myra. För att komma tillbaka till sin familj – som hon nu plötsligt bryr sig om – måste hon samla på sig karma och arbeta sig uppåt från myra tillbaka till människa. Omdömena om boken är enhetliga: den är himla rolig och tänkvärd. Har tyskar humor? frågar jag mig. Jag läser 50 sidor och den är småfnissig. Jag läser 50 sidor till och den har blivit tjatig. Jag slutar läsa. Berättelsen skulle ha kunnat tajtas till en aning och redigera bort alla gånger som skämten förklaras. En rolig detalj är att Casanova är med som myra och att han har levt, dött och återfötts som myra i 200 år!!

En liten bok om en hatt

Presidentens hatt” av Antoine Laurain är en liten bok, 200 sidor om en hatt som fungerar som en katalysator i livet för de personer som får hatten i sin ägo. Idén är rolig och boken var småmysig med flera “Ja, just det…” vid företeelser från 1986. Mycket mer än så finns inte att säga. Jag tillhör inte de som höjer boken till skyarna och jag kommer inte att läsa den fler gånger.

Cormoran & Robin

Karriär i ondska” av Robert “JK Rowling” Galbraith. Den tredje boken om Cormoran Strike och hans envisa partner Robin Ellacott. För 2 år sedan läste jag den första delen, “Gökens rop” och strax efter den andra delen, “Silkesmasken“.

Efter att ha löst 2 uppmärksammade fall går det riktigt bra för Cormoran Strikes detektivbyrå. Visserligen har han blivit ovän med större delen av poliskåren, men han klarar sig bra utan den. “Karriär i ondska” börjar med att Robin får ta emot ett paket som visar sig innehålla ett avhugget ben från en kvinna. Försändelsen är adresserad till Robin och det tycker Strike är illavarslande. Det finns en symbolik i att det är ett högerben som är kapat på exakt samma sätt som Strikes högerben är. Han behöver inte fundera särskilt länge innan han kan nämna 3 tänkbara gärningsmän som förmodligen vill komma åt honom. I den här delen får vi veta mer om varför Robin hoppade av universitetet och så är ju hennes och Matthews bröllopsplaner i full sving.

Den här delen är råare och blodigare än de tidigare och även om det inte är i närheten av hur de flesta deckare är nu för tiden, så hoppas jag innerligt att Robert Galbraith inte har för avsikt att fortsätta längs den banan i syfte att locka läsare! I övrigt håller boken samma höga klass med levande miljöer och personbeskrivningar och dialoger – Robert Galbraith är en mästare på dialoger! De för handlingen framåt samtidigt som karaktärerna blir tydligare. Jag har även lyssnat på böckerna och Niklas Falk är väldigt skicklig på att utnyttja dialogerna.

Blue Öyster Cult går som en musikalisk röd tråd genom hela boken. Jag känner igen namnet på gruppen, men har aldrig hört någon låt. Jag tar med det största hit, “Don’t fear the reaper”.