Category Archives: Böcker 2017

Ointressant är ordet

Posted on by 0 comment

Varför vill jag tycka om en bok som många andra tycker om och höjer till skyarna trots att den tillhör en genre jag är ointresserad av? Därför att jag ibland vill vidga min läse-sfär. ”Jag är pilgrimen” av Terry Hayes får 5 stjärnor över allt och beskrivs som en thriller utöver det vanliga. Det faktum att den är 787 sidor gör den till något utöver det vanliga inom den genren. Efter ca 100 sidor – då tyckte jag att jag hade gett den en ärlig chans (Sara Lidman ger en bok en halv sida och om hon blivit fängslad vid det laget, så dumpar hon den.) – gav jag upp. Maximalt ointressant. Den sortens superintelligenta felfria agent-typer är så ointressanta! Om jag hade haft möjlighet att läsa baksidan där Mail on Sunday skriver: ”En halsbrytande mix av The Wire, Homeland och Bourne Ultimatum” hade jag dragit öronen åt mig direkt. En mix av en polisserie, en USA-patriotisk serie respektive överdrivna actionfilmer där skådespelarna saknar ansiktsmimik – trist, ointressant och gubbigt. Nu har jag lärt mig av ännu ett misstag.

Category: Böcker 2017 | Tags: , ,

Har tyskar humor?

Posted on by 0 comment

Dålig karma” av David Safier handlar om Kim Lange som är en egotrippad karriärist utan självinsikt. När hon dör i en olycka blir hon återfödd som myra. För att komma tillbaka till sin familj – som hon nu plötsligt bryr sig om – måste hon samla på sig karma och arbeta sig uppåt från myra tillbaka till människa. Omdömena om boken är enhetliga: den är himla rolig och tänkvärd. Har tyskar humor? frågar jag mig. Jag läser 50 sidor och den är småfnissig. Jag läser 50 sidor till och den har blivit tjatig. Jag slutar läsa. Berättelsen skulle ha kunnat tajtas till en aning och redigera bort alla gånger som skämten förklaras. En rolig detalj är att Casanova är med som myra och att han har levt, dött och återfötts som myra i 200 år!!

En liten bok om en hatt

Posted on by 0 comment

Presidentens hatt” av Antoine Laurain är en liten bok, 200 sidor om en hatt som fungerar som en katalysator i livet för de personer som får hatten i sin ägo. Idén är rolig och boken var småmysig med flera ”Ja, just det…” vid företeelser från 1986. Mycket mer än så finns inte att säga. Jag tillhör inte de som höjer boken till skyarna och jag kommer inte att läsa den fler gånger.

Cormoran & Robin

Posted on by 0 comment

Karriär i ondska” av Robert ”JK Rowling” Galbraith. Den tredje boken om Cormoran Strike och hans envisa partner Robin Ellacott. För 2 år sedan läste jag den första delen, ”Gökens rop” och strax efter den andra delen, ”Silkesmasken”.

Efter att ha löst 2 uppmärksammade fall går det riktigt bra för Cormoran Strikes detektivbyrå. Visserligen har han blivit ovän med större delen av poliskåren, men han klarar sig bra utan den. ”Karriär i ondska” börjar med att Robin får ta emot ett paket som visar sig innehålla ett avhugget ben från en kvinna. Försändelsen är adresserad till Robin och det tycker Strike är illavarslande. Det finns en symbolik i att det är ett högerben som är kapat på exakt samma sätt som Strikes högerben är. Han behöver inte fundera särskilt länge innan han kan nämna 3 tänkbara gärningsmän som förmodligen vill komma åt honom. I den här delen får vi veta mer om varför Robin hoppade av universitetet och så är ju hennes och Matthews bröllopsplaner i full sving.

Den här delen är råare och blodigare än de tidigare och även om det inte är i närheten av hur de flesta deckare är nu för tiden, så hoppas jag innerligt att Robert Galbraith inte har för avsikt att fortsätta längs den banan i syfte att locka läsare! I övrigt håller boken samma höga klass med levande miljöer och personbeskrivningar och dialoger – Robert Galbraith är en mästare på dialoger! De för handlingen framåt samtidigt som karaktärerna blir tydligare. Jag har även lyssnat på böckerna och Niklas Falk är väldigt skicklig på att utnyttja dialogerna.

Blue Öyster Cult går som en musikalisk röd tråd genom hela boken. Jag känner igen namnet på gruppen, men har aldrig hört någon låt. Jag tar med det största hit, ”Don’t fear the reaper”.

En till boknit

Posted on by 0 comment

”De föräldralösa” av Christina Baker Kline. Kanske var det fel bok för mig just nu, men den var inte tillräckligt intressant för att jag ska vilja ge den en chans till. Jag läste nog 60 sidor och tröttnade på att allt var så fruktansvärt eländigt. Hos Bokus har den fått högsta betyg (av 11 läsare) och i bokgruppen på FB hyllas den. Jaja, vi tycker olika helt enkelt.

Inget för mig

Posted on by 0 comment

”Handbok för städerskor” av Lucia Berlin är en novellsamling som har blivit lika tokhyllad som Neapelkvartetten av Ferrante. Det är klart jag blev nyfiken och jag läste nog ett tiotal av novellerna, men utan att förstå vad som var så fantastiskt. Klas Östergrens förord läste jag efter att ha läst några av novellerna och hade hoppats på ett facit till hyllningarna, men icke. Jag läste lite här och där, hoppade över flera. I det stora hela gillade jag inte hennes språk som var hoppigt och ofokuserat på det sätt det blir om man skulle skriva ned varje enskild tanke som dyker upp. Nope, den rekommenderar jag inte.

 

Category: Böcker 2017 | Tags: ,

Fantastiska miljöer

Posted on by 0 comment

”Yxmannen” av Ray Celestin. Den är löst baserad på verkliga händelser i New Orleans 1918-1919 då en mördare härjade. Det var just verklighetsanknytningen som gjorde mig intresserad, men jag blev besviken. Boken var tillräckligt bra för att läsa ut (jag skummade grovt och hoppade över en hel del i slutet…), men det är ingen bok som ger mig lust att utbrista: ”Läs den här!!”. Den är välskriven och miljöerna är fantastiskt skildrade!

Category: Böcker 2017 | Tags:

En av hans bästa

Posted on by 0 comment

”Den gröna milen” av Stephen King. Jag var väldigt nära att köpa den hos Bokbörsen när jag fick ett infall att fråga om Pär hade den (han gillar oxå Stephen King, men har mest de engelska versionerna). Till min oerhörda förvåning sa han att han var säker på att en pocketversion stod på övervåningen och han kunde till och med precisera platsen. Min förvåning blev – om möjligt – ännu större när jag faktiskt hittade en svenska pocketutgåva precis där Pär sa att den skulle finnas. I 9,5 fall av 10 är det jag som vet var prylar finns i det här huset. När jag tittade på titelbladet såg jag att det var jag som hade köpt den för 17 år sedan, men inte läst den!! ”Den gröna milen” skrevs och gavs ut som en följetongsroman i 6 delar. I den här utgåvan har de 6 delarna inte redigerats ihop till en sammanhängande roman och det tycker jag är synd, men boken blir egentligen inte ett dugg sämre för det.

1932 i depressionens USA. Delstatsfängelset i Cold Mountain har ett cellblock för fångar som ska avrättas i elektriska stolen, även kallad Gamla Gnisten. Här arbetar Paul Edgecombe som chef för fängelsevakterna. Att ansvara för dödsdömda män är inte ett arbete som passar alla. Paul Edgecombe och hans 3 närmaste män har svetsats samman och när Percy Wetmore förflyttas till avdelningen rubbas den känsliga balansen. John Coffey har dömts för våldtäkt och mord på 2 små flickor och anländer till cellblocket. Han skiljer sig från övriga fångar och gör intryck på allihop från början. När William ”Vilde Bill” Wharton anländer blir tillvaron på Den gröna milen minst sagt påfrestande…

Boken har filmatiserats och jag har sett den flera gånger. Nu när jag till slut har läst den kan jag konstatera att filmen är unik på så sätt att den innehåller lika mycket som boken. Inget saknas i själva handlingen, miljöerna stämmer, karaktärerna stämmer och – det som fascinerar mig mest – känslan stämmer; trots den gräsliga inramningen finns det mycket värme och medmänsklighet och till och med lite humor (Stephen King glömmer aldrig den oerhört viktiga humorn). I vanliga fall brukar jag störas av att jag ser skådespelaren framför mig när jag läser boken, men inte här. De fångar som sitter på Den gröna milen har i många fall mördat flera människor. Paul Edgecombe har dödat 77 människor. Mördat – dödat. Det första sättet är olagligt, det andra sättet är lagligt.

 

 

Infriade förväntningar

Posted on by 0 comment

Musan” av Jesse Burton. När jag fick veta att Jesse ”Miniatyrmakaren” Burton gett ut en ny bok blev mina förväntningar så höga att jag köpte den som inbunden direkt i stället för att fega till det genom att först prova den som ljudbok. Mina förväntningar infriades!

Odelle Bastien i 1967 års version av London och Olive Schloss i 1939 års version av södra Spanien. Odelle är missnöjd med sitt arbete i skobutiken och söker ett arbete på Skelton Institute of Art. Hon får anställning som sekreterare till Marjorie Quick som visar sig vara en svårtolkad kvinna med växlande humör, men hon och Odelle kommer bra överens. På en fest träffar Odelle Lawrie som visar henne en tavla han fått av sin mamma. Odelle tycker att han ska ta med den till Skelton-institutet för värdering. Lawrie följer hennes råd och tavlan framkallar en hel del oväntade reaktioner.

Olive Schloss kommer tillsammans med sina föräldrar till en liten by i södra Spanien där de har hyrt ett hus. Redan första dagen kommer Teresa och Isaac. Teresa får anställning hos familjen och blir snabbt vän med Olive. Isaac arbetar som lärare i Malaga och är även konstnär och det sista fångar Olives intresse eftersom hon själv målar. Familjen vänjer sig vid livet på den spanska landsbygden och till slut trivs de så bra att de inte vill återvända till England trots den turbulenta hösten 1939.

Det är ett populärt berättarknep att knyta ihop två, till synes, vitt skilda personer och perioder på ett sätt som får mig, som läsare, att tappa hakan. Vissa författare är skickligare på det här än andra och Jesse Burton är skicklig. Dessutom skildrar hon kvinnors olika villkor på ett sätt som får mig att vantroget skaka på huvudet; kvinnor kan möjligen kludda lite som hobby, men saknar förutsättningar för att bli konstnärer (ett förhållande som beskrivs ännu tydligare i ”Hilma” av Anna Laestadius Larsson). Jag är väldigt svag för det här konceptet när det görs bra och den här boken läste jag på några dagar. Jesse Burton har ett flyt och driv som gör texten lättläst och språket/översättningen är levande. Karaktärerna känns trovärdiga i hur de påverkas av sina miljöer och upplevelser; Teresa är inte fullt så naivt romantisk som Olive samtidigt som hon inte är lika världsvan. Odelle känns en aning kuvad och försiktig. Både temat och stilen påminde mig om Tracy Chevaliers bok ”Flicka med pärlörhänge” som är en av mina favoriter.

Gubbigt

Posted on by 0 comment

”Pestens tid” av Stephen King kom på svenska 1978 och då var den ”bara” dryga 800 sidor. 10 år senare gavs den ut på nytt och hade utökats med de 400 sidor som inte fick vara med i den första utgåvan. Jag har läst den första versionen och tycker nog att 800 sidor räcker fint även om jag ibland fick känslan av att ”ha missat något”; ett hopp i handlingen som inte förklarades med en sammanfattning eller tillbakablick från karaktärerna. Kan det ha att göra med de 400 sidor som inte kom med?

En superinfluensa slår ut större delen av mänskligheten på bara ett par veckor. De överlevande får märkliga drömmar där antingen Den Goda Sidans Mor Abagail eller Den Onda Sidans Randall Flagg har huvudrollen. Människorna samlas runt de här två som järnfilspån runt magnetpoler och samhällen tar form; de snälla i Boulder, Colorado och skurkarna i Las Vegas. Det drar ihop sig till slutstrid…

Det här är en av Stephen Kings mest uppskattade böcker och räknas väl till de moderna klassikerna. Jag har försökt att läsa den för många år sedan, men gav upp ganska snart. Serien har jag sett, men minns inte mer än att den var dålig. Nu har jag alltså läst den mest för att jag är inne i en King-period och den var helt ok, men inte mer. Överskattad. Jag tycker det kändes gubbig. Inte på något sexistiskt eller ojämlikt sätt utan av den enkla anledningen att det inte finns fler än 3 kvinnor som har någon betydelse för handlingen. Stephen King har skrivit många skildringar av starka kvinnor och det är därför den här känns gubbig. Upplösningen på striden mellan De Goda och De Onda känns slarvig efter att ha byggt upp spänningen så länge och med så många karaktärer. Nä, det här är inte en bok jag rekommenderar för Stephen King är oerhört produktiv, så det finns de som är mycket mer läsvärda.