Kategori: Allmänt

Det har blivit en hel prylar i samband med diamantmålningen. De små tillbehören har jag i lådor i sekretären. Delar till ramarna har jag buntat ihop och märkt med respektive motiv och haft de liggande på en hylla. De motiv jag inte har för avsikt att rama in har legat i en mapp. Dessutom börjar det bli fullt på väggarna och jag tror inte att Pär vill ha tavlor över allt, så jag behöver kunna växla och lägga inramade tavlor någonstans där de kan vara skyddade. Det började kännas stökigt och spretigt när jag kom på att det ju finns sänglådor! Vi har en variant under sängarna i sovrummet och det finns utrymme under sängen i mitt läsrum. Jag ville inte ha samma som i sovrummet, “Samla”, av plast med löst lock. Jag hittade “Vardö” hos Ikea av trä med hjul på undersidan och med ett överdrag i kraftig nylonväv som knäpps fast med tryckknappar. Det blev alldeles utmärkt! För att underlätta ytterligare ska jag köpa handtag.

Jag är inte rojalist och anser att monarkin ska avskaffas. Jag vill inte vara med om att finansiera en familj som inte åstadkommer något utöver rubriker i media. Vad tillför de? De gör bra reklam för Sverige är det främsta argumentet. På vilket sätt?! ABBA producerade musik. IKEA tillverkar möbler som vanligt folk har råd med och arbetar mycket med miljön. Spotify kom med en musikspelare utöver det vanliga. Volvo gjorde kvalitetsbilar när det begav sig. Vad gör kungafamiljen? Inget. Noll. Zero. Nada. Niente. När de besöker diverse fabriker, anläggningar och företag är det alltid med underdånigheten i släp. Ingen vanlig dödlig vet hur de bör tilltalas. När de interjuvas säger de aldrig “jag” utan använder det avståndstagande “man”. Varför ska jag respektera dem? Jag går med på att det känns rätt att bevara slottet och Drottningholm av kultur- och historiemässiga skäl. Det borde vara möjligt att “gå ur” monarkin på samma sätt som jag har gått ur svenska kyrkan. Det handlar bara om ett par kronor i skattesänkning, men principen är inte oviktig. Sverige behöver pengarna till så mycket annat än prålig representation och galakläder.

Mjukt & ombonat.

I maj fick Elin ett erbjudande från Ica om rabatt på biljetter till pjäsen “2:22 – A ghost story” på Rival i Stockholm. Hon och jag skulle gå eftersom Pär inte gillar läskiga saker. Det har hänt saker sedan maj månad. Elin har börjat plugga igen och när det blev dax för teater kändes det inte rimligt att hon skulle komma hit på fredag kväll, vara här en dag och sedan åka hem igen dagen efter inklusive banarbeten som skulle förlänga restiden, så det blev att Pär kom med i alla fall.

Om jag hade läst handlingen i förväg hade jag inte tackat ja eftersom upplägget är så klassiskt att det är mesigt. Ungt par med bebis flyttar in i ett hus. Samma tid varje natt, 2.22, hörs ljud från barkammaren. De bjuder in vänner på middag och bestämmer sig för att hålla sig vakna till klockan 2.22.

Det blev precis så mesigt som jag befarat. Skådespelarna var lysande och dialogen kändes rakt igenom naturlig. Min favorit blev Benny som spelas av Johannes Kunkhe. Det var endast slutscenen som grep mig och fick mig att rysa, men det berodde inte på att den var kuslig. Scenen klipptes väldigt abrupt ungefär som när en dörr slängs igen. Jag blev snopen, snuvad på möjligheten att få reagera på ett annat sätt än att hoppa högt och trycka in fingrarna i öronen. Om du tillhör de som tror på spöken och andar kan du möjligen känna igen dig. Om du tillhör de som blir skrämd av plötsliga ljudeffekter och “BU!!” kommer du att tycka att det är läskigt. Om du fnyser vid tanken på spöken ska du inte se pjäsen som t.ex. Aftonbladets recensent. Det var inte värt de 500 spänn det kostade. Det är egentligen sinnessjukt att betala ett halvt jävla tusen för en pjäs som inte ens var bra! Jag rycktes med av tanken att Elin skulle komma och att få göra något bara vi 2.

Intrigen var epig, men det som verkligen sänkte upplevelsen för mig var ljudet. Salongen var inte stor, ca 500 platser och vi satt på (den trånga) balkongen. Snett framför oss, kanske 50 meter, till höger och vänster, hängde ljudanläggningen. Med ojämna mellanrum skrällde en effekt till, det blev mörkt, blått blinkande ljus och hög musik med mycket bas. B A M !!! rätt i nyllet och knivar i öronen. Naturligtvis hoppade jag till varje gång, men inte för att jag blev rädd utan för att det gjorde fysiskt ONT. Paret i pjäsen hade problem med rävar och BAM!! lystes deras uteplats upp och ett skärande (räv?!?!)skrik dånade över salongen. Det är möjligt att ljudeffekterna var mindre plågsamma nere på parkett. En riktigt dålig ljudproduktion!

Om jag inte varit nykterist hade jag kunnat utnyttja alkoholens avtrubbande effekt för, ja, den möjligheten fanns. Rival är en gammal biograf som numera är en del av Hotel Rival. Den före detta lobbyn har gjorts om till en bar. Vi kom fram med 10 minuter till godo. Det var packat med folk och musiken dånade. Minimal teaterkänsla. Vi trängde oss fram till själva salongen och hittade våra platser. Publiken sorlade som en publik gör innan en föreställning. På raden bakom oss satt ett par gapiga män med ölflaskor i nävarna. Människor hade öl i glas eller flaska, vin och chipspåsar. Pär och jag hade svårt att ta in det hela. Pjäsen började halv 16 och det slog mig efteråt att om den hade visats på kvällen hade risken för en överförfriskad publik varit överhängande. I pausen fylldes det på med dryck och chips. Det kom svaga pustar av lök från påsarna. Nog 17 märktes det att en del av publiken var onykter för det fnissades på fel ställen och de stående ovationerna var överdrivna. Den rätta teaterkänslan infann sig aldrig. Mer av ett ölhak.

Jag hade en jävla ångest på morgonen och tog mig knappt ur sängen och jag hade definitivt ingen lust att åka någonstans. Jag tog 1/2 Lergigan och efter en dryg timme lättade det och vi kom iväg trots allt. Från att leva som en halv-eremit till att åka tåg till Stockholm och dessutom sitta bland 500 personer med ett ljudsystem som attackerade mig och med småfulla, högljudda typer runt mig blev för mycket. I pausen var jag nära panik. Pladdret trängde sig på, närmare och närmare. Var det bara jag som plågades?! Jag satte fingrarna i öronen och fokuserade på att andas. Mina applåder var avmätta. Jag ville ut därifrån, så jag trängde mig fram och igenom och väntade på Pär i baren där musiken fortfarande var på max. UT, UT, UT!!! Luft!! Vi hade tänkt äta efteråt och stannade vid en klassisk italiensk restaurang med röd-vit-rutiga dukar och italiensktalande personal. Vi fick ett bord trots att det var högt tryck och vi inte hade bokat. Prat, klirr från bestick, prat, slammer, från köket, prat, personal i rörelse, prat. Vi hade svårt att höra varandra. Jag försökte hitta något i menyn, men inget lockade. Det kändes som om alla gäster flyttade närmare och närmare och pratade högre och högre. Panik! Jag sa till Pär att jag inte klarade av det, reste mig och sprang ut. Luft, luft, ge mig mer luft!! Pär kom efter några minuter. Vi hann precis med ett tåg hem. Jag sa att jag var ledsen och han svarade att det inte gjorde något. Han tyckte oxå att det blev lite väl mycket. Vi klev av i Rönninge och när tåget hade kört vidare hördes den: tysssstnaden, den välsignade tyssssstnaden. Det var en solig, sval och stilla kväll. Jag nästan grät av lättnad. Klockan var strax efter 19 när vi var hemma. Pär gjorde pizza och en halv timme senare åt vi en sen middag och pratade om alla intryck. Vi var båda överbelastade.

I söndax körde jag ett fullt gummipass igen – det fjärde i rad! – och nu är det egentligen bara 1 av övningarna som fortsätter att vara riktigt jobbig: latsdragen. Det är värt det för styrkan i överkroppen har ökat, likaså i ryggen. Träningsvärken är minimal och sitter oftast i skuldrorna.

Måndag, tisdag och onsdag har jag varit trött och leds med ångest. Jag drar mig för att ta Lergigan eftersom jag blir väldigt trött av endast en halv tablett och jag har svårt att vänja mig vid det med tanke på att jag tig 1 tablett dagligen i flera år utan större effekt.

Idag skiner solen och det börjar bli höstigt. Äntligen! Jag promenerade i 70 minuter med farthållare d.v.s. jämn, rask takt utan ansträngning inklusive i backarna, kroppens eget, naturliga tempo. Efteråt gjorde jag magövningar och ryggövningar, så det blev ett helt träningspass och det känns i kroppen. Tyvärr utan endorfiner.

Sista låten ut: “Temptation” med Heaven 17. Kräver hög volym!

Jag känner en konstant otrivsel som maler i bakgrunden, men jag vet inte varför och det har ångesten på en släpvagn. Jag sover dåligt och jag vet inte hur många gånger jag vaknar varje natt för att se vad mobilklockan visar i hopp om att det inte är dax att stiga upp och behöva ta itu med ännu en dag. Jag tycker inte om mitt liv. Jag tycker inte om mig själv. Närmar jag mig ett vägskäl där jag kommer att behöva besluta mig om förändring? Hänger det jävulskap i luften?

Den blev inte särskilt bra och passar nog bättre i ett större format. Jag kommer inte att rama in den.

Igår skrev Andrev Walden i DN.se där han funderade på om han verkligen ska uppmuntra sina barn att tro att de kan bli precis det de vill. Tänk om de inte lyckas? Kan de hantera besvikelsen. Jag tycker att man absolut ska uppmuntra sina barn, heja på och stötta MEN alla behöver inte sträva efter världsherravälde. Trots allt består mänskligheten till största delen av vanliga människor med vanliga yrken och vanliga familjer i vanliga bostadsområden. Betyder det att de har misslyckats? Icke! Flertalet har säkert blivit det de velat bli: kaféägare, förälder, lärare, undersköterska trädvårdare, byggarbetare, IT-ansvarig, biblotikarie, förskollärare, brandman, tulltjänsteman, coop-anställd, optiker, florist. Många trivs med sina vanliga liv, men tillåts inte göra det. Har du inga ambitioner? Drömmar? Alla varken kan eller vill bli megakändisar och det är vi vanliga människor med våra vanliga arbeten som håller samhället på fötter.