“Gud som haver” av Ingrid Elfberg med Anna-Maria Käll som uppläsare. Hur skulle du reagera om den som sitter fängslad för att ha förgripit sig på ditt barn förmodligen är oskyldig och att den egentlige förövaren är på fri fot och förmodligen någon du känner? Det är den här psykologiska thrillerns kärna och jag tycker att den är väldigt obehaglig!
Eva är föräldraledig med sin tre veckor gamla dotter när hennes 2-årige son förs bort och utsätts för ett sexuellt övergrepp. Han återfinns efter några timmar och en ung man döms och hamnar i fängelse. Efter ett par månader skriver han ett brev till Eva där han berättar att han trots allt är oskyldig och hon börjar tvivla. När hon försöker få gehör för sina tvivel möts hon av skepsis och otålighet. De har ju hittat den skyldige! Fallet är stängt. Slappna av! Eva kan inte slappna av. Hon börjar nysta och snoka och hon blir allt räddare i takt med vad hon hittar.
Ingrid Elfberg har lyckats med konststycket att skriva en psykologisk thriller med betoning på just psykologisk. Det är samma stämning som i Hitchcocks oblodiga ruskigheter. Ett litet frö av tvivel som börjar gro och växer sig allt starkare medan omgivningen inte orkar gå igenom en kris till utan vill förklara allt med att Eva ju har haft några fasansfulla månader och att det är förståeligt om hon inte är sig själv. Ingrid Elfbergs gestaltning av Evas upplevelse av vanmakt är mycket skicklig och den blir oerhört tydlig tack vare Anna-Maria Käll som jag tycker gör en av sina absolut bästa inläsningar.
En av de första scenerna utspelar sig hemma hos Eva då hennes syster med barn är på besök och där blev jag förvirrad. Jag har alltid haft dåligt minne för namn och det brukar ta ett tag för mig att få ordning på karaktärerna, ju fler desto längre tid. Nu var det Eva, hennes son och dotter och så systern och hennes två söner. Man får veta hur både Eva och hennes syster tänker och deras respektive män nämns också vilket ökade på min förvirring. Kanske var jag bara okoncentrerad, men längre fram finns en scen när Eva är hos psykiatern och det är likadant: man får uppleva scenen ur både hennes och hans perspektiv och jag tycker att det kändes rörigt. Annars har jag bara positivt att säga om Ingrid Elfbergs språk och jag tycker att hon beskriver barnen på ett trovärdigt sätt; de är inte så där sockersöta som och hjärteknipande som de ofta framställs. Jag kommer att lyssna på den igen! Än en gång kan jag konstatera att en ljudbok kan lyftas eller sänkas fullständigt av uppläsaren för i “Tills döden skiljer oss åt” är det Daniela Svensson som läser och trots att det är samma författare och att även den boken verkar vara lika bra, så lyssnade jag inte färdigt. I augusti kommer en tredje bok och då är det Anna-Maria Käll som läser – halleluja!
