“Avdelning 73” av Sofie Sarenbrant med Katarina Ewerlöf som uppläsare. Jag har läst 1,5 bok av SS för några år sedan och minns inget av böckerna, men att jag tyckte att de var förutsägbara, tråkiga och platta. Eftersom “Avdelning 73” har fått så bra betyg i mina bokgrupper på FB började jag undra om jag hade missuppfattat något. Nope, det hade jag inte. Förutsägbar, tråkig och platt. Vet ni vad det värsta med boken var? Besvikelsen över att inte tycka om KE. Hon var urjobbig att lyssna på! Långsam med överdrivna betoningar och teatraliska utbrott. Jag funderade på om det var irritationen över den dåliga boken som gjorde att jag inte tyckte om KE eller om KE:s uppläsning gjorde boken sämre än den egentligen är? Ett litet ps: varför väljer en författare att dela upp boken som jag anser vara normallång (drygt 9 timmar) i 114 kapitel? Etthundrafjorton! Har människan inte lärt sig styckeindelning?!
“Corpus delicti” av Elias Palm med Mattias Linderoth som uppläsare var bättre, mycket bättre. Den var ovanlig och eftersom författaren har arbetat som rättsläkare var den trovärdig även om den emellanåt blev lite väl teknisk. Något saknades ändå och en bit in i boken kom jag på att det inte fanns en enda miljöbeskrivning som sa något om i vilken stad allt utspelade sig, inte en enda adress (utom i Paris) eller ett enda landmärke. Det är en konst i sig och som författare slipper man åka iväg och leta miljöer, men det lämnade en ödslig känsla. Mattias Linderoth blir bara bättre och bättre och mer säker för varje ny uppläsning. Han har en sådan snäll röst!
“Källan” av Catherine Chanter med Kristina Rådström som uppläsare. Dystopi: dyster utopi. Dystopiska berättelser är oftast väldigt deprimerande, tycker jag, men det är inte den här. Den utspelar sig i en nära framtid, antar jag eftersom det anspelas på låtar och händelser från de senaste årtiondena. Det har inte regnat i England på tre år. Ruth och Mark köper Källan i hopp om att få bättre levnadsvillkor än i London. Medan den ena gården efter den andra går under blomstrar Källan tack vare ett vattendrag på ägorna. Avundsjuka leder till skvaller och anklagelser om trolldom och häxeri och som pricken över i kommer Rosens systerskap med sin feministiska religion där män inte har någon plats eller funktion. Boken inleds med att Ruth återvänder till Källan där hon ska avtjäna ett straff för mordbrand och hon är fast besluten att ta reda på vem som var skyldig till att hennes barnbarn dog 1 år tidigare i Källan. Nutid varvas med dåtid och i stället för att skilja perioderna åt med hjälp av kapitel använder författaren namn på karaktärer. När Grabben, Anon och Trean är med, så är det nutid. Jag gillar det sättet för det gör att jag hänger med utan att bli skriven på näsan. Jag gillade boken väldigt mycket över huvud taget och jag kommer att återvända till den! Lika otäck som besvikelsen över Katarina Ewerlöf var, lika upplyftande blev den nya bekantskapen i form av Kristina Rådström. När jag hade lyssnat i ungefär 1 timme visste jag att hon höll måttet och det blev en endorfinkick.
Jag har precis lyssnat på Vila i frid av Sofie Sarenbrant, inläst av Sanna Sundqvist. Hon är helt okej som uppläsare, så länge det bara är vanligt berättande. Däremot gillar jag inte när hon “gör röster” när hon läser dialoger. Det var en del saker i boken som jag irriterade mig på, t ex “torsdag den 9 februari”, det borde väl ändå heta “torsdagen den 9 februari” eller bara “torsdag 9 februari”? Dessutom var det en hel del skumma liknelser, typ “han sprang runt sängen på rekordtid”, vadå för jäkla rekord? Hur många har ett sånt? Dessutom var det en detalj (SPOILER) jag fastnade i. Polisen får reda på att mördaren är psykiskt sjuk. Mördaren ramlar ner i en isvak. Emma tänker typ “mördaren tänker jag inte rädda, hen är ond”. Det känns inte så värdigt. Mördaren är sjuk, sjukdomen gör personen ond. Det är inte samma sak som att personen i sig är ond (jmfr “du är dum” vs “det du gör är dumt”). Äh, jag vet inte.
Jag har lyssnat på Katarina Ewerlöf som uppläsare flera gånger (bl a Sofie Sarenbrants Visning pågår, som jag gillade bättre än Vila i frid. Den var mer spännande) och tycker att hon är jätteduktig. Det är så lustigt att man har så olika uppfattningar om inläsare!
Ibland tycker jag att jag är överkritisk. Det är som du skriver att man har upp sig på en dålig formulering och sen hittar man bara fler och fler. När det gäller Sofie Sarenbrant, så vet jag nu att hon inte är något för mig. Sanna Sundqvist har jag inte hört ännu, men Katarina Ewerlöf tillhör proffsen och mina absoluta favoriter. Det var bara den här gången som jag inte orkade med henne och det berodde nog på att boken inte var bra, men jag håller med dig om att det är lustigt att man kan tycka så otroligt olika om samma bok! 🙂