“Det måste var här” av Maggie O’Farrell är den tredje boken av henne som jag har läst. De andra böckerna är “Den hand som först höll min” och “Sommaren utan regn“.
Det handlar om Daniel som är lyckligt gift med Claudette och de bor mitt i ingenstans, långt från ära och redlighet. Daniel står i begrepp att åka tillbaka till USA för sin pappas födelsedag, något han inte ser fram emot. När han väl har landat på amerikansk mark gör han en avstickare för att hälsa på sina barn med från första äktenskapet. Han får också veta något om en kvinna han kände för många år sedan som skakar om honom och gör att han hamnar ur kurs.
Jag upplevde handlingen som väldigt spretig eftersom den hoppar mellan, inte bara, olika personer utan även olika årtal. Min koncentrationsförmåga varierar mycket nu för tiden och det påverkade min uppfattning av boken för jag har alltid haft svårt att komma ihåg namn, men den här gången var jag tvungen att även ställa om mig varje gång handlingen hoppade i tiden som med Claudette som exempel: när hon är ung och o-berömd i ett kapitel och sedan nutid för att nästa gång gå tillbaka till hennes första man och sedan nutid och så tillbaka till när hon träffar Daniel och så nutid igen. Handlingen för bokens alla karaktärer är uppdelad på samma sätt och det hade fungerat bättre om det inte varit så många personer inblandade.
Den här är inte min favorit av O’Farrells böcker, men jag gillar hennes stil. Hon är en mycket driven berättare som lyckas med konststycket att kunna ta tag i allvarliga ämnen utan att det blir vare sig deprimerande eller smörigt (ett av de tydligaste tecknen på att hon inte är amerikansk!) och alltid med den där gnuttan humor som alla med lite självdistans har.
