Minnesförlust

Det här är en bokrecension som avslöjar handlingen och slutet! 

“Kvinna utan minne” av Petter Lidbeck med Cecilia Nilsson som uppläsare. Mia öppnar ögonen och finner att hon sitter mitt emot en man hon inte känner igen och med 3 barn hon inte heller känner igen. Från ett ögonblick till ett annat har hon förlorat minnet.

Den här intrigen är inte ny på något sätt, men den skiljer sig ändå från genomsnittet. I de flesta fall har personen som drabbas av minnesförlusten ändrat personlighet och oftast har hon eller han blivit trevligare. Mia däremot har blivit smärtsamt ärlig. Hon försöker komma underfund med vem hon är genom att gå igenom mail och sin Facebook-sida, men upptäcker att hon inte tycker om den människa hon framställs som; äckelpräktig moraltant. Hon tycker inte om de 2 döttrarna som hon upplever som påfrestande och tillgjorda. Den tonårige sonen, däremot, känner hon sympati med. Han är så fumlig, osäker och plågad och passar inte in i den övriga familjen. Sin man, Erik, står hon numera knappt ut med och hon frågar sig om och om igen varför hon föll för honom.

Handlingen sträcker sig över knappt 2 månader. Mia känner allt större främlingskap och även om hon inte har glömt sina yrkeskunskaper som lärare har känslan av att tillhöra en gemenskap gått förlorad. När den ena läkarundersökningen efter den andra visar negativt resultat och psykologen inte vill tro på att hon inte fejkar alltihop, när hennes mamma gaddar ihop sig med hennes man och ständigt upprepar att Mia borde vara tacksam som har Erik till man, när hennes döttrar kväver henne i sin kärlek och hennes bästa väninna visar sig vara helt blåst, ja, då bestämmer hon sig för att göra slut på allt.

Alla – läkaren, psykologen, mamman, Erik, chefen – ställer samma fråga: “Du vill väl bli frisk? Du vill väl bli dig själv igen?”. Vill hon det? Hon varken känner igen sig i eller tycker om “sitt vanliga jag”, inte heller sin familj eller vänner. De letar bara efter fysiska, medicinska orsaker till minnesförlusten, medan jag funderar på om den inte kan vara utlöst av stress eller depression. En variant av utbrändhet. Mia har blivit oerhört cynisk och empatilös; det är på sätt och vis enklare än att försöka anpassa sig till andra. Hennes tankebanor ger tydliga vibbar av djup depression, så att hon väljer självmord kommer inte som en överraskning. Det är just det som jag tycker är det bästa med boken för alla andra böcker med det här upplägget slutar med att alla pusselbitar faller på plats och att huvudpersonen antingen faller in i sitt liv med livsviktiga erfarenheter eller börjar på nytt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.