Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Vår dotter bor numera i Hässleholm. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Ett pågående projekt

Hälsan, den hälsan. Ofta känns både hälsan och kroppen som ett ok som jag släpar på. Under de 2 års tid som jag inte har bloggat har inget hänt när det kommer till min fetma. Jag väger fortfarande över 100 kg och det känns inte som om jag kommer att bli lättare. Vissa dagar skiter jag i det, andra dagar vill jag bara ge upp. Den farligaste ät-fällan för mig är och förblir kvällstugget. De senaste månaderna har jag bestämt att inte äta något efter klockan 21 söndag – torsdag och det har gått överraskande bra! Jag tycker om känslan av att inte vara proppmätt när jag lägger mig och det känns alltid bra när jag vaknar dagen efter och minns att jag undvikit kvällstugget ännu en gång. Jag noterar i almanackan de kvällar jag lyckas, men även de kvällar jag inte lyckas och då skriver jag vad jag åt oxå. Nu har det hänt något mycket intressant som gör att jag känner mig lite vilsen. Godis, chips och kakor är inte längre gott. Godis, chips och kakor är inte längre gott. De fredagar och lördagar som jag har vikt för att kunna äta sånt och därför köpt hem diverse smaskens, så har det inte varit gott och jag har slängt det mesta. Det faktum att jag har haft helgen att se fram emot och planerat vad jag ska välja är så inarbetat i mitt sätt att tänka att jag blir stående rådvill och undrar vad jag ska tugga på då. Fascinerande. Det är ett av de största problemen när man ska lägga om livsstil för man är tvungen att omprogrammera hela hjärnan och det, mina vänner, är inget som görs från en dag till en annan. Det gör oxå att jag alltid är skeptisk när någon går ned 20 kilo på ett halvt år. Har hjärnan verkligen registrerat förändringarna? Är det verkligen möjligt att inte falla tillbaka i invanda fällor?

Ingen jag känner har blivit allvarligt sjuk i Covid-19, men flera av oss har haft någon släng av den. Den 10 mars 2020 blev både Pär och jag sängliggande i ett par dagar. Det var min födelsedag, så jag är säker på datumet. Havererade magar, huvudvärk, sinnessjuk trötthet och feber upp emot 38-39 grader. Innan dess var det en herrans massa år sedan jag hade feber och ofta när jag har trott att har det visar termometern inte mer än 37 grader. I ungefär 1 år efter kunde jag få enstaka feberdagar när termometern visade 38 grader och jag kände mig allmänt mosig. Det finns de som överlevt perioder på intensiven och fått långvariga, kanske permanenta men. Jag var sjuk i några dagar och kroppen har känts annorlunda sedan dess. Min ork som aldrig har varit på elitnivå har minskat ett snäpp. Feberdagarna har försvunnit och nu handlar det mer om enstaka förkylningsdagar med huvudvärk, nästäppa och allmän ruggighet. Något har rubbats. Jag känner det. Jag har levt med den här kroppen i 57 år, så jag vet. Tidigare orkade jag promenera 2 dagar på raken och sedan 1 dags vila. Nu blir det 1 promenad och sen 1 dags vila. Både Pär, Elin och jag har trippel-vaccinerats. Värktabletter är en sak till som jag har känt mig tvungen att hålla koll på. Det hade blivit slentrianmässigt inmundigande av värktabletter, både Treo, Alvedon och Ipren. Minsta huvudvärk och jag grep tag i Treo-röret. Jag har gjort samma sak som med kvällstugget att jag noterar i almanackan de dagar jag inte tar något smärtstillande och varför de dagar jag gör det. Fördelen är att de får större effekt när jag väl behöver dem. Det är inte så ovanligt att man får huvudvärk av att ta för mycket smärtstillande. Jag minns en insändare i DN på deras Insidan som undrade vad hon kunde göra för att slippa en ständig huvudvärk. Hon gjorde allt rätt, men hon hade fått Naproxen på recept och den vanligaste biverkningen är – just det! – huvudvärk. Makalöst klantigt av hennes läkare.

Visste ni…

… att det tar 5 år för en cigarettfimp att brytas ned? FEM ÅR. Om ni tänker er att en rökare slängde ifrån sig en fimp i mars 2017, så är det först i år som den är helt borta. Det är en sån sak som får mig att vilja suga tag i den rökare som släpper en fimp ifrån sig och trycka upp människan mot väggen och väsa “Du är en miljöförstörare!”. Närmiljöförstörare. Som en slemmig prick över ett nikotinosande i förstör de närluften för mig och så stinker de. Jag funderar ofta på hur någon med minsta fungerande hjärna och förmåga att ta till sig fakta börjar röka?! Dessutom säger ju alla samma sak: det smakar för jäkligt första gången och illamåendet kommer som ett brev på posten, så varför fortsätta??!!

Halloj!

2 år och 11 dagar sedan sist! Som jag skrev i det senaste inlägget: tiden går. Nu har jag fått tillbaka behovet att skriva. Det är mycket som snurrar runt i huvet när jag försöker komma ihåg det som har hänt sedan sist. Mitt liv är fortfarande i ett litet format, men omvärlden påverkar mig vare sig jag vill det eller inte med allt från Covid-19, böcker och filmer, galna diktatorer, klimatkaos, bristen på en bra svenska, förändringar i Rönninge och min familj.

I det här inlägget tar jag med de händelser som har påverkat mig mest. När Covid-19 slog till upplevde Pär och jag inga större förändringar. Jag är ju en introvert stugsittare, så de sociala kontakterna blev marginellt färre. Jag fick för vana att alltid ha ett munskydd i jackfickan och spritade händerna varje gång jag gick in i en affär. Den största skillnaden är jag inte har åkt till Stockholm en enda gång på 2 år! Den enda anledningen att åka dit var för att köpa te och jag drog mig för att ta pendeltåget för en sorts lyxkonsumtion när alla ombads att undvika trängsel. Jag ringde till butiken och frågade om jag kunde beställa och få det hemskickat och det gick alldeles utmärkt! Lysande! Det dröjde inte länge innan de fixade en nätbutik och nu finns det absolut ingen anledning att åka dit. Den senaste gången jag åkte pendeltåg är alltså den 10 december 2019.

Scania agerade fort genom att beordra hemarbete i så stor utsträckning som möjligt. Vi har ett avundsvärt läge eftersom vi är bara 2 personer och har 2 våningar. Pär har sin hörna där uppe och har kunnat modellera om till en arbetsplats som fungerar. Jag skrotar runt på nedervåningen och märker inte så mycket av det mer än att jag får starta om perkolatorn för att kaffet inte ska kallna. En fördel med att Scania-kontoret blev tomt på folk var att de som inte ville eller kunde arbeta hemifrån kunde vara där utan smittorisk. Pär har utnyttjat Öland hårt och har inrättat ett mindre kontor där oxå och det är inte många som har den möjligheten. Avundsvärt de luxe. När jag tycker att han har varit hemma lite väl länge och han vill ha miljöombyte, så packar han och åker till Byxelkrok. Häpp!

Nu tänker jag skryta om Elin, Pärs och min snorpa. Våren 2020 gick tog hon examen på förskollärarutbildningen. Det blev mycket hemma-plugg och videomöten för henne oxå. Hon hade en kompis, M, som hade samma seriösa inställning till studierna och de var ett svårslaget team. Till den avslutande uppsatsen valde de att skriva om utemiljöer hos förskolor. Pär och jag fick läsa den och trots att jag är långt ifrån akademiskt lagd förstod jag att den var bra. Det visade sig att den var enastående bra för M och Elin fick ett utmärkelse, ett diplom och deras uppsats är numera en riktlinje för hur en sådan ska skrivas. Sug på den! Det skriande behovet av förskollärare gjorde att hon kunde välja förskola och få en bra ingångslön och började på Lilla blå elefantens förskola som, vid det tillfället, var ett lärarkooperativ. En liten förskola med, som mest, 18 barn från 1 till 6 år. Hon trivdes väldigt bra större delen av tiden hon arbetade där, men sommaren 2021 bestämdes att de skulle bli en del i ett privatägt företag. Ägaren (som jag för mitt liv inte minns namnet på) har ett 20-tal förskolor runt Uppsala och Stockholm och har fått väldigt hård kritik från både föräldrar, anställda och politiker. En dag i augusti 2021 var Elin och R hos oss på middag och hon säger att de har något att berätta. “Är du gravid?” slängde jag ur mig snabbt som en huggorm. Hon svarade nej. “Ska du sluta på Lilla Blå?” slängde jag ur mig lika snabbt. Hon svarade ja. Dessutom tänkte hon flytta. Till Hässleholm. Höstterminen 2020 blev R antagen till en utbildning i programmering och flyttade till Hässleholm som inte ligger långt från hans barndomshem. Semestern 2021 tillbringade Elin hos honom och det kändes så pass bra att de kände att de ville satsa på det. Hon fick snabbt ett jobb på en förskola på gångavstånd (Hässleholm är inte stort och allt ligger på gångavstånd eller “runt hörnet” som har blivit ett internt skämt). Ja, men häpp. Typ. I början av oktober körde Pär ned Elin och ett flyttlass. Den 5 november följde jag med med resten av det hon behövde. Hon behöll lägenheten i Rönninge med möblerna tills vidare. Sambolivet visade sig bli knepigare än de hade föreställt sig. Åtminstone för R. Det har varit många konflikter och tjafs och utan att gå in på detaljer är läget så att de ska gå åt varsitt håll. Det bestämdes för knappt 2 veckor sedan och hon har redan ett hyreskontrakt för en tvåa “runt hörnet”. Det är ju en av småstädernas fördelar och ett övertag, anser jag, att kunna få en HYRESRÄTT efter att ha letat i några dagar! Lägenheten i Rönninge är såld. Den 28:e april åker Pär och jag ned för att hjälpa henne med flytten. Elin har förresten bytt jobb igen. Hon hann knappt bli varm i kläderna när de fick veta att hela jäkla förskolan skulle stängas, men som förskollärare är det inte svårt att hitta nytt, att hitta bättre för det visade sig ganska snart att det var ett skitställe hon hamnat på. Good riddance, som engelsmännen säger. Sedan januari i år jobbar hon tillsammans med J som hon klickar med lika bra som hon gjorde med M. De har fått starta en småbarnsgrupp från grunden och det fungerar bra och Elin stortrivs och vet ni vad? Den ligger runt hörnet. Jag får inte glömma Siri! När R flyttade till Hässleholm tog han sin katt, Juni, med sig och Elin kände sig ensam, så hon kontaktade katthemmet i Södertälje och hittade Siri. En liten svart och vit katt med gröna ögon och liten stämma. Hon är så mysig! Jag kommer att lägga ut en bild på henne snart när jag har vant mig vid bloggandet och trixet med bilder.

Uppehåll

Den 26 februari 2007 skrev jag mitt allra första blogginlägg. Det är knappt 13 år sedan. Tiden går! De senaste månaderna har det varit långt mellan inläggen och jag vet inte varför. Kanske för att det inte händer så mycket i mitt lilla liv. Kanske för att jag känner mig lugnare än på många år och det av den anledningen inte rör sig så många oroliga tankar i mitt huvud. Nu har jag bestämt mig för ett uppehåll i bloggandet. Jag vet inte hur länge eller om det blir permanent, men ni vet i alla fall varför det inte dyker upp något nytt inlägg.

Spänningar

Tandläkarbesök i måndags. Jag tycker att det blir jobbigare och jobbigare att gå dit. De får mig att känna mig som en småunge som äter godis oftare än bara på lördagar och som inte borstar tänderna ordentligt. Borstar du 2 gånger om dagen? Använder du tandtråd och mellanrumsborste? Sköljer du med något (underförstått flourskölj)? Och så, de senaste åren, tjatet om el-tandborste. Jag köpte faktiskt en el-tandborste för några månader sedan och det ångrar jag inte! En Oral B som ger en lika ren känsla som en hård omgång hos tandhygienisten. Tandtråd och mellanrumsborstar har jag gnott med dagligen i flera år, men det är el-tandborsten som gjorde susen för – hör och häpna – jag hade INGA hål och INGEN tandsten över huvud taget!!! Jäklar i min lilla låda vad förvånad jag blev! Gruvandet hade tagit sådana proportioner att jag tog en Lergigan innan jag gick dit och sedan tog besöket bara 15 minuter, jag fick inga anmärkningar och behövde inte betala mer än 640 kr tack vare 300 kr i bidrag. Vilken lättnad det var! Jag studsade nästan av glädje hela vägen hem. Efter lunch blev jag så trött att jag sov i soffan ett par timmar.

Igår, fredag var det dags för nästa gruvliga besök. Läkaren på psykmottagningen som jag lämnat in ett klagomål på. Pär följde med mig. Jag avslöjar direkt att det blev ett överraskande positivt besök. Det tog en hel timme (hon har en benägenhet att prata på och börja grotta i oväsentliga detaljer) och tröttade ut mig. Kontentan är att jag fick en uppriktig ursäkt. Det finns omständigheter som ledde till att det blev fel bland annat att hon inte är van vid att journalerna finns tillgängliga på nätet direkt, även utan att hon har signerat. Det är ett val som jag, som patient, har om jag vill läsa allt eller bara det som blivit signerat. Av den anledningen var formuleringen angående schizoid personlighetssyndrom alldeles för klinisk, mer anpassad för vårdpersonal. När hon utgick från det formulär som utredningen baserades på och som jag påbörjade i augusti 2018 och avslutade i höstas, så var det 6 frågor vars svar indikerade det schizoida. Jag fick gå igenom de frågorna igår och svarade helt annorlunda. I augusti 2018 mådde jag skitdåligt, jag krisade. Då använde jag fortfarande Lyrica och nu när den medicinen inte längre finns i kroppen vet jag att jag var känslomässigt avtrubbad. Egentligen var det märkligt att jag kunde svara på någon av frågorna för flera av dem är knäppt formulerade (grammatiskt helt uppåt väggarna), men inte tusan var jag i skick att fundera eller ifrågasätta som jag var på det sätt jag gjorde igår. Hon hade tagit till sig min kritik när det gällde att hon varit för snabb att bedöma mig efter endast 2 besök och särskilt med hänsyn till att jag då hade brottats med 5 olika läkare. Jag tror att den schizoida diagnosen kommer att strykas. Summa summarum är hon fortfarande min läkare, men eftersom jag har för avsikt att avsluta mina samtal med AG är jag därmed hänvisad till (den värdelösa) vårdcentralen. Jag var trött efter besöket och resten av dagen och kvällen hade jag en sinnessjuk spänningsvärk i huvudet och ögonen var torra och irriterade trots ögondroppar.

På tal om känslomässig avtrubbning och mina val av genrer när det gäller böcker och film, så har en hel genre strukits från min lista. Jag har alltid varit och är fortfarande väldigt intresserad av verklighetsbaserade berättelser, av psykologi, av historia, av vissa brottsfall. Nu vet jag att det var tack vare den känslomässiga avtrubbningen som jag har kunnat ta mig igenom gräsliga barndomar, trauman, mord och tortyr. Det kan jag inte längre. Jag mår faktiskt dåligt av det. Jag har fortfarande inte kommit igång med läsandet, men ljudböcker slukar jag. Den senaste var en verklighetsbaserad uppväxtskildring som jag inte klarade av att lyssna färdigt på. Dels för att den var tuff, men även för att den sortens böcker tenderar att bli ett uppräknande av hemskheter. Jag har inte behov eller intresse av det längre. Den psykologiska varför-förklaringen uteblir ofta och det är den jag är intresserad av.

Kan man ha för många tulpaner? Inte så länge man har vaser att ställa dem i!

Propaganda

Elva dagar sedan jag skrev senast! Det händer inte så mycket i mitt lilla liv. Jag tränar och promenerar och målar, målar, målar. Läsningen fungerar inte alls och jag förstår faktiskt inte varför. Det känns konstigt, något saknas. Kanske kommer läslusten tillbaka den dag jag tröttnar på att måla. Igår var jag en sväng till Fjollträsk (ett välkänt öknamn för Stockholm som särskilt norrlänningar använder och jag är norrlänning i grunden) för att fylla på te-förrådet. Jag hade för lite kläder på mig och blev tagen på sängen av att det blåste iskallt. Resten av dagen frös jag och nu har jag börjat hosta och är småtäppt i näsan. Håhå jaja. Jag köpte te till Elin också och promenerade förbi hos henne idag för att lämna över det. Det var skönt ute, ett par minusgrader, men vindstilla. De senaste veckorna har jag haft ont i ryggen igen. Jag får ont efter promenader oavsett vilka skor jag använder och jag får ont efter styrketräning. En kombination med 2 Alvedon och 1 Ibuprofen brukar hjälpa. Jag ska börja använda massagebältet. Igår slog det mig att det kan handla om spänningsvärk. Nästa fredag ska jag träffa min psyk-läkare och prata om mitt klagomål gällande hennes diagnos och jag började gruva mig redan vid nyår. Det är en sak att komma med klagomål och en annan sak att stå till svars för det, men jag känner att jag måste göra det. Jag är inte en tjurig barnunge, trots allt. I morgon ska jag träffa AG för första gången på flera veckor och jag har för avsikt att avsluta. Jag behöver inte samtalen längre. De har fyllt sin funktion.

ABBA. Vad finns det att säga? Jag växte upp med deras fantastiska musik, deras pinsamma videor och gräsliga scenkläder. Jag har mimat framför spegeln i hur många timmar som helst och jag var alltid Anni-Frid. Jag föredrar hennes lite mörkare röst och så har jag alltid varit lite motvalls eftersom alla andra ville vara Agnetha. Det behövs inte mycket för att musikminnena ska väckas till liv t.ex. en av deras låtar i en tv-serie. Häromdagen gjorde jag en lista med mina favoriter och jag lyssnade på den när jag promenerade idag och upptäckte att “Take a chance on me” är väldigt bra att gå till! Prova!

Finns det olika sorters propaganda? Pär och jag pratar ofta om hur och varför samhällsklimatet har blivit så hårt och kallt, varför partier som socialdemokraterna och vänsterpartiet anses urmodiga medan partier som moderaterna och sverigedemokraterna blir allt starkare. Hur har det blivit så illa att svenska medborgare måste tigga för att få mat och husrum? Jag väljer att inte nämna de utländska tiggarna eftersom jag måste dra en gräns någonstans, för min egen skull, och den går där. Varför söker allt färre till polisutbildningen? Varför värdesätts inte yrken inom vård om om sorg högre? Jag blir allt mer övertygad om att det är medias fel, det är media som ska ställas till svars för det negativa och hårda sammhällsklimatet. Deras snedvridna och ensidigt negativa rapportering och vad som händer gör att vi trycks ned, tappar sugen och intresset. Vi blir bittra, besvikna och rädda. Maktlöshet och hjälplöshet förvandlas till ilska och ett behov av att hitta syndabockar. Om du föreställer dig en vanlig barnfamilj med heltidsarbetande föräldrar och barn på dagis och i skolan. De kommer hem vid 17-18 och ska fixa middag, tvätta, läxläsning och allt det andra som hör vardagen till. När de sedan kollar nyheterna för att de tycker att de vill hålla sig ajour med vad som händer, så dängs de i huvudet med USA:s genom tiderna mest korkade president som är så nära att starta världskrig, flyktingkatastrofer, klimatkrasch, människor som inte får vård i tid, poliser och ambulanssjukvårdare som blir attackerade i förorterna, pedofiler och våldtäktsmän och så vidare och så vidare. Familjen går och lägger sig för natten och sedan börjar nästa dag. Det finns varken utrymme eller ork till att hitta nyanserad information. I min Samsung-mobil finns en nyhetstjänst som heter Upday och som är Samsungs egen och som inte går att avinstallera eller negligera. Det kommer push-meddelanden flera gånger om dagen och jag försöker att inte läsa dem (det är bara rubriken som syns), men jag matas ofrivilligt med elände och hemskheter. Är det så märkligt att vi inte orkar känna sympati med de som har det sämre? Är det så konstigt om vi vänder oss till det parti som säger sig ha lösningen på problemet? Media använder en form av propaganda det vill säga vinklad, sållad information. FLER POSITIVA NYHETER INNAN VI GÅR UNDER!!!

Träningsflyt

Tisdagens styrketräning gav mig träningsvärk de luxe i låren. Sinnessjuk träningsvärk. Värktabletts-träningsvärk. Den höll i sig i 4 dagar! Pinsamt är bara förnamnet… Det är först idag, söndag, som jag kan röra mig utan att pusta eller kvida.

Förutom styrketräningen har jag lyckats promenera 3 gånger! Träningsvärk är egentligen ingen anledning att låta bli att träna, men onsdagens promenad blev ingen njutning. Tur och retur Salem med en längre runda hem och jag tappade fart mer och mer tills jag stolpade fram. Blä! I torsdags vilade jag benen och hela kroppen och nöjde mig med att stolpa och hasa runt här hemma. Natten till fredag var det plötsligt minusgrader och fredagens promenad blev halkig. Jag tog MBT-skorna eftersom det såg torrt ut, men det handlade om lömsk svart-is. I en av nedförsbackarna blev jag stående mitt i vägbanan och koncentrerade mig på att inte glida för att sedan hasa försiktigt ut i diket. Jag är livrädd för att halka! Svanskotan och sönderstukade fotleder kvider vid tanken… Jag kom hem i ett stycke, men det tar på krafterna att spänna sig. MBT-skorna har en Vibram-sula som ska vara absolut halkfri, men det är rena rama nyset! MBT funkar bara på torrt underlag eller möjligen i regn, men inte annars. Igår var det minusgrader och mer frost och då tog jag odubbade Ice-bugs och i dem halkar jag aldrig. Den promenaden var skön!

Tröskel

Jag lovade mig själv att komma igång med styrketräningen igen så snart alla helger var över. Nu är alla helger över och jag hade ingen lust alls. Ryggen var i stort behov av det – jag har ätit värktabletter ganska ofta de senaste veckorna vilket är en varningssignal – och det skulle inte vara fel att bli ordentligt varm och stretcha hela kroppen. Jag hade ingen lust i alla fall. Då ställde jag mig själv frågan vad 17 jag hade tänkt göra hela eftermiddagen? Sitta, sitta, sitta och bli allt stelare? Och så det ständiga argumentet att jag ju kan avbryta och det inte fungerar. Jag körde ett lätt pass och det gick hyfsat och det var skönt för ryggen med övningarna och stretchingen. En tröskel är övervunnen!