“Fri” av Natsuo Kirino kom på svenska 1997. Jag läste den första gången på 2000-talet och jag läste den en andra gång och nu har jag läst den en tredje gång. Elin tog den boken till sig så pass att den följde med i hennes flyttlass hemifrån. Oops. Jag köpte ett inbundet ex från Bokbörsen.
4 kvinnor arbetar nattskiftet med tillverkning av färdiglagade matlådor. Det är olika villkor för dem alla i en kultur där kvinnor äldre än 20 inte göre sig besvär i hopp om att få ett nytt jobb. När en av kvinnorna får nog av sin man eftersom han slår henne och eftersom han har spelat bort alla deras sparpengar, så stryper hon honom. Häpp. Vilket är det enklaste sättet att frakta bort en död kropp? Jo, man styckar den. Ett badrum blir slaktrum och en svag länk i kvinnokvartetten brister och riktiga “yakuzas” får vittring på dem.
På ett sätt är det en kriminalroman eller deckare, visst, men det faktum att den utspelar sig i Tokyo, Japan och att det är 4 starka kvinnor det handlar om ger i alla fall mig en helt ny dimension. Det är den sortens sega, uthålliga kvinnor som inte blir deppiga över vardagens tristess. De gör det de måste göra för att klara sig och sina familjer. Det är männen, de stora starka Männen, som tappar lusten och vänder ryggen till eller blir kär i spelhallens värdinna eller helt enkelt tröttnar och drar hemifrån. Kvinnorna fortsätter hålla kvar ramarna för det liv de är vana vid.
Det finns ingen humor i den här boken. Jag tycker att humor är väsentligt oavsett vad boken handlar om. Den är grå, den är osar av frityrolja, den är varm och kvav, den är driven. Det blir aldrig något jönsigt velande hit och dit utan – pang! – nu gör vi så och den som inte vill vara med är fri att gå. Den stora frågan är ändå: kan pengar göra dig fri?
Natsuo Kirino var den första japanen att få Edgar Allen Poe-utmärkelsen för den här boken. Hatten av!
