Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Vår dotter bor numera i Hässleholm. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Fullt

Så svårt att ta mig ur sängen. Trött och med en huvudvärk som hängde hotande ovanför ögonbrynen. När varken vatten eller frisk luft (tur & retur Konsum) hjälpte tog jag 2 Treo vid lunch och de fungerade och jag blev lika förvånad som vanligt. Efter lunchen tränade jag med gummibanden. Nu har jag arbetat mig upp till ett fullt pass. Det gick bra och det var riktigt skönt! Jag hamnade i ett flyt där den ena övningen lätt övergick i den andra och jag tror faktiskt att jag kände av endorfinerna för första gången på mycket lång tid! Armar och skuldror åkte på storstryk och det kommer förhoppningsvis att kännas av i morgon.

Hasselnötterna på gång.

Vildros, lavender, iris, trollhassel, björk, granatäpple, mandel och citron – en härlig doftbukett! Jag har snöat in på Weledas hudvård. För några år sedan var det Nivea och precis som med Nivea är det allt eller inget som gäller. Duschkrämen med lavender är min favorit just nu och hudkrämen med mandel är som sammet och så fotkrämen som sugs in som av en svamp och doftar citronkola! Hudvårdsprodukter är bland det lyxigaste jag vet och jag älskar att snöa in en viss produktserie. De behöver inte vara dyra. Weleda kostar mer än Nivea, men känns bra för samvetet eftersom de är ekologiska och  helt fria från syntetiska konserveringsmedel, färg- och parfymämnen samt från parabener. Och så är de inte testade på djur – nästan viktigast för mig.

Weleda duschkräm med vildros.

Vila

I tisdags promenerade jag. I onsdags styrketränade jag och i torsdags promenerade igen och den gången öste regnet ned. Det var härligt! Igår, på självaste midsommarafton, städade jag badrum och kök och kände mig rätt mör efteråt. Elin kom och åt middag med oss. Idag städade jag resten och efter det har jag varit gäspig och trött, så imorrn blir det sovis.

Lurad

“Vikingafurstinnan” av Catharina Ingelman-Sundberg är en luring. På Bokus sida står det “Äntligen i nytryck!”. Inget lurigt där, men på baksidan står det att den utkom första gången 2001, men då under titeln “Mäktig mans kvinna”. Den har jag läst. Nu sitter jag här med en dubblett som jag inte vill ha och som jag inte har för avsikt att returnera eftersom det kostar skjortan och jag vill inte betala 2 gånger för en bok jag inte vill ha.

Äktenskap

“Pakten” av Michelle Richmond. Jake och Alice gifter sig. På bröllopet finns Finnegan med fru bland gästerna och deras bröllopsgåva är ett medlemskap i Pakten. Paktens grundare, Orla, var övertygad om att ett äktenskap har många likheter med ett land, så till vida att det är möjligt att få det att fungera med hjälp av regler och påföljder om reglerna bryts. Som läsare hör jag varningsklockorna inte bara ringa utan dåna, men Jake och Alice har de rosa brillorna på sig och skriver under kontraktet.

Den här boken är amerikansk och uppfattningarna om vad som är ett perfekt äktenskap blir där efter. Några självklara finns med: arbeta inte över för ofta och gör saker tillsammans. Ingenting om att kommunicera eller att sträva efter jämställdhet.

Den här boken var en riktig bladvändare: första kvällen slök jag mer än 150 sidor!! Michelle Richmond kan konsten att driva handlingen framåt och avsluta korta kapitel med cliffhangers. Hon har fått med psykologin hos en sekt och Jake och Alice dras in, påverkas och disciplineras på sekters vis utan att bo med den. Bitvis är stämningen obehaglig. Berättelsen håller nästan hela vägen. Jag upplever de sista 50 sidorna som en genväg.

Blåsigt

Den 4 juni invigde jag mina senaste MBT-skor och blev fruktansvärt besviken. Eftersom det ändå handlar om en utgift/investering på 1500 kr kände jag mig tvingad att ge dem en andra chans och det gjorde jag igår när jag gick till frissan. Inget större fel på dem! De är annorlunda och de har tunnare sula än jag är van vid och modellen är mjukare vilket inte kapslar in foten i lika hög grad, men de fungerar. Påminner mer om vanliga gympaskor än MBT.  Idag ville jag ta en längre provtur genom att gå tur och retur Salem för att hämta Stilnoct. Det faktum att ovandelen av skon är mjuk och luftig och inte så stabil kändes i vänsterfoten genom att jag blev betydligt tröttare i den än i den högra och jag kände att jag fick jobba mer med hållningen som kommer automatiskt med de vanliga MBT. Annars var de helt ok; inga skavsår, tårna klämdes inte ihop och de är så pass luftiga att dagens kraftiga vindar faktiskt kändes genom ovandelen.

Rådgivning

En ny rekordtid hos frisören: 30 minuter från tvätt till vaxning. Jag känner mig ganska likgiltig – håret har inte samma avgörande betydelse längre och det är skönt. Det var vikarien, S som klippte mig och hon är rask, men ganska hårdhänt och jag upplever det som att hon är osystematisk när hon arbetar. Jag blev nypt av klippmaskinen och hårborsten rev onödigt i hårbotten. Nästa gång blir det hos Anette igen och jag hoppas att hon kan klippa fram formen som S har snaggat bort.

Jag hade frisörtid redan klockan 9 och var säker på att jag skulle orka med ett pass med gummibanden på eftermiddagen, men medan jag åt lunch i köket hängde jag med huvudet allt mer tills jag nästan halvsov. Om någon jag kände var så trött skulle jag ge rådet att hoppa över träningen och passa på att sova en stund. Jag lyssnade på mig själv. Först en snabbdusch för att bli av med dem kliande hårstråna efter frisören och sen lade jag mig i läsrummet. Vilade, dåsade, somnade en kort stund.

Träning

Igår blev det 60 minuter med stavarna och det gick väldigt bra och var skönt. Idag gick jag solo i 70 minuter och bitvis var det småtungt och jag blev väldigt trött efteråt. Och sedan fotövningarna som jag fick från JA och som fungerar bra för jag upplever en ökad styrka i fötterna och anklarna.

 

Damkör

“Damkören i Chilbury” av Jennifer Ryan. En by i södra England i början av andra världskriget. De flesta män har dragit ut i kriget och av den anledningen hotas kyrkokören av nedläggning för en kör kan inte bestå av endast kvinnliga stämmor eller? Handlingen berättas i brev- och dagboksform och i början fungerar det, men efter drygt halva boken tröttnar jag. Breven känns inte trovärdiga då de är väldigt ensidiga eftersom personen vräker ur sig om sig själv och sitt; inga frågor eller svar på frågor eller kommentarer om mottagarens liv. Boken kunde ha skrivits i dagboksform rakt av i stället.

Drogad

I morse kunde jag sova! Halleluja! Mobillarmet gjorde det det skulle och jag stängde av det, somnade om och vaknade halv 10. Det kändes som att jag försov mig eftersom jag hade bestämt med Elin att jag skulle komma vid halv 11. Jag blev bara en halv timme sen efter att ha köpt med mig en påse blandade frallor från Kaffestugan. Det finns få njutningar som toppar lukten, smaken och känseln av busfärskt bröd. Vi drack te och åt frallor och pratade. Tyvärr, har Mios och mitt förhållande kraschat innan det fick en ordentlig chans. Han förknippar min närvaro med fasthållning och kloklippning – det blev tydligt idag trots att det inte var därför jag var där. Lilla gubben… Nåväl…. det blev av att promenera idag, 30 minuter dit (långsamt) och 40 minuter hem (den andra, längre vägen).

Jag älskar Lyrica och Stilnoct och den lätt drogade känsla jag får när ångesten blockeras och huvudet känns yrsligt och ofokuserat. Luddigt. Jag är beroende. Punkt slut. Jag är medveten om det och jag väljer att inte sluta med någon av medicinerna. Jag är mer rädd för hur jag skulle komma att må om jag slutade än jag är för långvariga biverkningar. Livet i det stora hela är överskattat och jag känner inte att “min kropp är mitt tempel” som jag måste behandla med vördnad. Jag tar emot alla mediciner som gör att det blir uthärdligt att släpa mig runt en dag i taget.

Vår lilla choklad-gris.