En pålitlig film

Jag var hungrig, jag hade huvudvärk, jag frös och kände mig deppig. Allmän otrivsel. Det fanns bot mot alla krämpor. Jag åt en väldigt god hamburgare från Felinos, jag tog en Ipren respektive kröp upp i soffan under en pälsig filt (efter att ha bytt om till pyjamas) och så en kanna te. Te som blev såååå gott! Slutklämmen var en film, “Miss Potter”, som jag har skrivit om flera gånger i min gamla blogg och som jag skriver om igen eftersom den alltid fungerar. Åh, vad jag tycker om den filmen! Varje gång blir får jag ett sånt vansinnigt ha-begär efter att köpa hennes böcker i originalformat. Allihop! Och sedan sitta och drägla över de makalösa illustrationerna. Efter dessa insatser för hälsan mår jag bättre.

Hunka Munka, Mrs Tiggy-Winkle och Peter Rabbit.
Hunka Munka, Mrs Tiggy-Winkle och Peter Rabbit.

 

Vilket mörker!

Igår kväll. Köket. Klockan 21.10. Det svartnade för ögonen. Strömavbrott. Rönninge, Salem, Botkyrka var strömslösa i 2 timmar och 40 minuter. Jäklar vad det var mörkt! Och så blev det tyst när allt stannade av. Marsvinen hade inga kommentarer, men Selma verkade lite undrande och rörde sig inte med riktigt samma säkerhet. Det var så rackarns mörkt att hennes neonfärgade goseorm inte syntes! Inga glädjeruscher mer än på köksmattan och hon brukar rusa mellan hallen och köket i vanliga fall. Pär var trött vid tidpunkten för avbrottet, så han gick och lade sig. Jag tände alla blockljus vi hade (5 stycken), öppnade chipspåsen och läste. Jag undrar ofta vad människor som inte tycker om att läsa gör med all sin tid t.ex. när elen försvinner? Hur klarar man sig utan böcker?!

SkrivarSidan håller en 8 veckors novellkurs på distans och igår kom det första kursbrevet. Det var i pdf-format vilket gjorde att jag kunde läsa igenom det och hugga tag i den första övningen trots elavbrottet, men datorbatteriet hade inte hunnit bli laddat till mer än hälften och då valde jag att läsa i stället.

Det är svårt…

…att låta bli att dela in befolkningen i Vettiga och Muslimer. Jag läste DN:s ledare och håller med om vartenda ord.

“Vi står mot dem som menar att just deras gud är den ende tillåtne och att den som smädar denne gud förtjänar att dö.”

“Som om tilltaget att avrita profeter och andra heligheter skulle vara ett större brott än att släcka människoliv…”

Det finns så många tankar om det som hände i Paris och World Trade Center att det stockar sig i hjärnan. Vrede, förtvivlan, frustration.

Fy fan, säger jag bara. Fy fan!!

Robotar

“Robotar” från 2005 är en lysande film! Vi har haft den länge och jag har sett den flera gånger, men varje jag gång jag ser den på nytt har jag glömt hur rolig den är. Det finns så mycket finurligt i filmen bl.a. ett transportsystem där det blir så mycket åka av att det suger till i magen. Favoriten är Fender, den röda roboten som är i så dåligt skick att det alltid är någon kroppsdel som lossnar och som Robin Williams gör rösten till. När slutstriden mot filmens skurkar planeras säger han: “I’m made of fradium. It’s pale and tastes like chicken.”

Robotar

Tärningen är kastad

Nu har jag lämnat in mitt bidrag till Skrivarsidans novelltävling “Utanförskap” – tärningen är kastad! Jag försökte med flera olika vinklingar på ämnet, men alla var lika deprimerande. Jag blev ledsen medan jag skrev… Utanförskap finns i många olika former och till slut hittade jag ett sätt att få med det på ett vardagligt, trovärdigt sätt som inte gjorde mig ledsen. Jag är nöjd!

Haiku

De 4 årstidernas haiku  

Våren

Ögonen kliar

Näsdukar och nässprayen

Våren är här!

 

Sommaren

Ljuset känns evigt

Sniffar i syrenbuskar

Korta sommarmånader

 

Hösten

Tid att varva ned

Möjlighet att börja om

Hösten målar om träden

 

Vintern

Snötäcket skyddar

Färgskalan är monokrom

Vintervila krävs

 

Och en till om frosten…

Frosten gnistrar kallt

Foten glider oväntat

Ser frosten på nära håll

Att använda äkta känsla 2

  1. En hjältemodig insats

Alfons första instinkt var att hämta något att mosa den med. Det var det äckligaste han hade sett i sitt badrum och då räknade han ändå de gånger han sett sig själv naken i spegeln. Den var egentligen för stor för att mosas och det skulle förmodligen höras någon form av krasande. Han ryste över hela kroppen bara han tänkte på det. Han tittade på klockan och såg att han inte kunde tveka mycket längre för då skulle han bli sen till jobbet. Det var ju inte absolut nödvändigt att duscha heller, men han kunde se framför sig hur Jonas sniffade i luften vid kaffeautomaten. ”Vad fan, Alfie, har du inte duschat?” Han skulle kunna skylla på att vattnet varit avstängt eller att varmvattnet inte hade fungerat. Däremot skulle han inte kunna säga att duschen varit upptagen av en spindel hur stor den än hade varit. Alfons kände ett sådant äckel inför spindlar att den gränsade till fobi. Om de var små brukade han vara skoningslös och mosa dem. Hans skrockfulla mamma hade alltid ylat om det skulle börja regna när han gjorde så, men att välja mellan en spindel eller lite regn var inte svårt. Spindeln i duschen var för stor för mosmetoden. Kroppen var säkert två centimeter lång och benen var bara hur långa som helst! Det var sättet som de rörde benen på som gjorde att det kröp i hela kroppen. Han föreställde sig hur de rasslade över parketten. En burk! Han letade fram en gammal Big Pack-burk med lock och sedan gick han tillbaka in till spindeln. Först kunde han inte se den och fick nästan panik. Den kunde vara var som helst i lägenheten. Nu skulle han svimma. Sedan såg han hur den rasslade fram över badkarsbotten. Med burken i ena handen och locket i den andra smög han ett steg i taget. Han upptäckte att han höll andan och släppte ut luften i en ljudlig suck. Sedan sänkte han burken över spindeln och medan han tryckte den mot badkaret drog han den upp mot kanten där locket väntade. Det fungerade! Spindeln var instängd. Han sprang ut på gården till en gräsplätt där han öppnade burken och skakade ut spindeln och sedan sprang han in igen. Burken slängde han i sopnedkastet för den skulle han aldrig kunna ha något annat i. När han hade försäkrat sig om att duschen verkligen var ledig klev han i och påbörjade sin försenade morgontvätt. En känsla av tillfredsställelse spred sig genom hela honom och han kunde inte låta bli att sjunga i duschen. ”Imse, vimse, spindel, in i burken foooor!” Han var stolt över att han hade löst problemet utan att döda den. Det kändes aldrig bra att döda, inte ens flugor. Han hade inte fått panik. Jaja, men bara lite. Han hade inte svimmat! Nu fick spindeln möjlighet att leta upp en spindelfru och skaffa en massa spindelbarn och leva lycklig i alla sina dagar. Det tänkte Alfons också göra. Ett maktskifte hade skett till hans fördel. ”All you spiders, beware!”

Att använda äkta känsla

En fiktiv scen utifrån ett universellt tema 

  1. Smultronställe

Johanna och Mikael följde mäklaren uppför trappan där hon låste upp dörren och bjöd de att stiga in. Johanna var ivrig och klev in först av dem. Hon stannade till i hallen och slängde en blick uppför trappan till övervåningen innan hon gick till vänster in i vardagsrummet och raka vägen fram till det generösa fönstret. Där blev hon stående och tittade ut på föreningens gemensamma innergård som inte var riktigt färdig. Det var en mörk och småregning söndag i april som inte uppmuntrade till att vistas utomhus, men gården sjöd av aktivitet. Det rullades ut gräsmattor och planterades träd. En lekplats färdigställdes i och med att två gungor hängdes upp. De flesta lägenheter stod ännu tomma även om de var sålda. Lägenheten som Johanna och Mikael nu tittade på hade visat sig vara svårsåld eftersom den hade norrläge. Hon strök med handen över fönsterbänken av blänkande vit marmor och kände sedan på fönsterhandtaget som var av metall. Handtagen och dörrlisterna där de bodde nu var av plast. Här var de av metall respektive trä.  Mikael ställde sig bredvid henne.

”Det är det här vi har letat efter!”, utbrast Johanna. ”Känner du?”

Han nickade och lade armen runt hennes axlar.

”Hur många hus har vi tittat på vid det här laget? Och så var det den här lägenheten vi hela tiden letade efter.”

”Det känns som att komma hem.”, sa han.

”Precis! Vi kan sluta leta. Säg till mäklaren att vi vill köpa den. Fort innan någon hinner före!”

Det var bara de två på den här visningen, men hennes otålighet och iver smittade av sig och han gick efter mäklaren. Hon kunde höra hur Mikael förklarade att de inte ville skriva upp sig på någon intresselista utan att de ville köpa lägenheten, att de hade bestämt sig. Mäklaren lät glatt överraskad, men protesterade inte. Johanna lyckades slita sig från fönstret och gick in i det intilliggande sovrummet som hon bestämde skulle bli deras. Utanför det fönstret låg balkongen. Den stack ut från huset till skillnad från den balkong de hade nu som var som en urgröpning i väggen på det höghus de bodde i . Den här hade ett tak och Johanna tyckte att det gjorde att sovrummet kändes ombonat. Hon visste att hon skulle sova gott här. Mikael och mäklaren hade förflyttat sig till övervåningen och det var bra för då kunde hon vandra genom de andra rummen själv. Tillbaka i hallen noterade hon att den knallblå ytterdörren hade vattrat fönsterglas som gjorde hallen ljus och luftig. Direkt in till höger låg ett mindre sovrum som deras dotter skulle få bo i. Utanför fönstret växte en stor hassel. Johanna kikade in i badrummet som var helkaklat i vitt med blå linoleummatta och hade badkar, toalettstol, handfat och badrumsskåp. Utrymme för tvättmaskin och torktumlare. Köket hade ett lika generöst fönster som vardagsrummet. Hasseln stod nära huset. Det enda som hördes var de två på övervåningen. Ingen trafik. Inga gapiga grannar.

”Johanna, kom upp hit!” Mikaels röst bröt igenom tystnaden. Hon gick upp och fick se en stor yta som endast bröts av trappan. Här fanns möjligheter. Snedtak och två fönster.

”Titta här.” Mikael stod vid en kvadratisk lucka infälld i en av långsidorna. ”En krypvind. Om jag lägger ut spånskivor på de här bjälkarna får vi ett golv.”

Johanna böjde sig in och kikade i skumrasket. De skulle inte kunna stå upprätta där inne, men det skulle bli ett bra förvaringsutrymme.

”Det finns en likadan på andra sidan.”, förklarade Mikael och pekade mot en likadan lucka på andra långväggen. ”Och här kan vi lägga golv.” Han pekade mot golvet som utgjordes av gråa plattor. ”Det kan jag fixa på kvällarna efter jobbet, så att det är färdigt när vi flyttar in.” Han var ivrig nu. Han hade alltid velat ha en bostad där han kunde spika, såga och hamra som han ville när han ville. Nu skulle han få det. Det kändes som allt föll på plats med det ena tillfredsställande klicket efter det andra. De gick tillbaka ned till köket för att skriva på papper. Det var det enda rummet med någon form av yta att skriva på. De skrev på för lägenheten och för att köpa alla vitvaror till rabatterat pris och få dem installerade. Sedan fick de nycklarna och mäklaren lämnade de ensamma. Johanna höll hårt i nycklarna.  De symboliserade ett nytt, mer harmoniskt liv borta från höghusghetton och invandrare.

”Hur är det möjligt att inte förstå hur mycket man behöver något förrän man får det? Jag visste ju att vi inte hade hittat rätt hus och så, men jag kunde inte förklara vad jag letade efter förrän jag kom hit. Det här kommer att bli vår sista flytt. Det här blir vårt smultronställe. Mitt paradis.” Det var Johanna som låste efter dem när de åkte därifrån och hon viskade in mot lägenheten: ”Hejdå, smultronstället vi kommer snart tillbaka.”

Från författarkurs 2

En övning som kallas “Being gorgeous”.

Drunkna

Morgon. Det är det första ordet varje dag. Sedan följer de ett efter ett och ibland kommer de i en störtflod som nästan dränker mig. När jag väljer själv kommer de i lagom doser. Jag får möjlighet att smaka på dem. Att ljuda dem. Att fundera på deras ursprung. Att tänka ut hur de kan användas. Då drunknar jag inte. Då simmar jag med långa, framåtdrivande simtag. Då har jag inget behov av att nå andra sidan. Jag kan stanna till och bara flyta. Lyssna. Fundera. Överväga. Välja. Vraka. Rata. Älska. Det sista ordet är kväll. Jag kan somna med en bra känsla i magen om jag har lyckats sätta ihop några av orden i en bra text. Det känns i magen. Magen är sista ordet för dagen.