Efter läkarbesöket i torsdags gick jag in på 1177 och läste läkarens anteckningar. De var lika innehållslösa som besöket var, men hon hade åtminstone snappat upp att jag inte tycker att de allergimediciner jag använder fungerar. I de allmänna noteringarna stod att jag är “obes” som är en förkortning av obesitas vilket innebär att jag är inte bara överviktig utan fet. Inga nyheter, men jag reagerade på ordet för det kan jag inte minnas från tidigare journalanteckningar eller att någon läkare använt vid besök. Obesitas blev klassad som en sjukdom redan i mitten av 1990-talet och det är något som jag funderar mycket över. I och med att fetma klassas som en sjukdom finns det hjälp och stöd att få utöver att läkaren säger sluta äta och rör på dig. Det är bra. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att fetma är självförvållat eftersom jag inte började gå upp i vikt över en natt. Däremot vet jag varför jag började gå upp i vikt och det berodde på att min sköldkörtel fick en snyting i samband med att jag fick havandeskapsförgiftning i slutet av graviditeten. De första åren efteråt mådde jag så fruktansvärt dåligt på grund av sömnbrist, ångest och svårigheter att äta vilket gjorde att inget märktes (jag har aldrig varit så smal som jag var under de 2 första åren). Omkring 1998-99 hade jag börjat gå upp i vikt och fick ont i knäna och fick tid hos en reumatolog som såg till att de tog ett sköldkörtelprov som visade på att sköldkörteln inte gjorde det den skulle. Den hade blivit långsam och det var en bakomliggande orsak till viktökningen och är fortfarande en anledning till att jag har svårt att gå ned i vikt. När jag gick med i Viktväktarna första gången vägde jag 95,3 kg och nu, 18 år senare väger jag 103. Vikten har gått upp och ned under åren. Som lägst 82 och som högst 109. Den senaste månaden har jag gått ned ca 2 kg eftersom jag har dålig aptit. Jag har aldrig känt igen mig i beskrivningar och berättelser där personerna i 9,5 fall av 10 antingen älskar god mat eller äter för att dämpa ångest. För mig handlar det om ett ointresse för mat som leder till att jag äter fel eftersom jag inte bryr mig om vad jag sätter i mig så länge det är hyfsat lagad mat. Jag äter inte stora portioner och jag äter sällan mer än 1 portion. Jag äter frukost, lunch och middag, men aldrig mellanmål för jag blir inte hungrig och att lägga till ytterligare 2 mål per dag…. Jag äter inte godis regelbundet. Fikabröd finns sällan hemma hos oss. Mjukt bröd äter jag i perioder när jag fått ett dille. Jag dricker sockerfri läsk, men mest vatten. Jag har socker och mellanmjölk i teet. Hamburgare ytterst sällan, pizza ett par gånger i månaden som mest. Jag har fortfarande inte träffat en läkare eller dietist (har råkat ut för 3 stycken) som inte tittar skeptiskt på mig när jag berättar om mina matvanor. Att det är min sköldkörtel som ligger bakom är något som jag har tagit reda på själv. Jag har en bok av en dansk kvinna som mådde väldigt dåligt på grund av en rubbad sköldkörtel och efter många försök och egna efterforskningar lyckades hon få en kompletterande medicin till Levaxin som är den vanligaste och allt vände. I skrivande stund minns jag inte vare sig hennes namn eller medicinen, men jag var med i en FB-grupp där en av medlemmarna hade tillgång till en lista över de läkare som använde den kompletterande behandlingsmetoden. Jag hittade en enda i Stockholm och han tog inte emot fler patienter. Jag rör mig inte så mycket bland folk och jag känner mig sällan utsatt för fördomar eller gliringar. De gånger jag har känt mig illa behandlad och misstrodd är när jag har varit i kontakt med sjukvården. Det är inte bara Salems vårdcentral som behöver ändra sitt bemötande. Dagens läkare har en orimlig arbetsbörda som kan vara en förklaring till att de sällan har tid eller ork att gräva djupare i min journal som har blivit diger, men mest till följd av många besök hos den psykiatriska öppenvårdsmottagningen. De medicine doktorerna sänker mitt förtroende för kåren ju mer kontakt jag har med den.