Att leva med en annan människa är inte alltid så lajbans. Inte ens när du har valt själv. Inte ens när du älskar personen. I augusti har Pär och jag levt tillsammans i 32 år år och varit gifta i 30, så om jag låter mästrande och stöddig tycker jag att jag har goda belägg för det. Det finns mycket som har påverkat min syn på hur ett bra äktenskap ska vara och en del har jag fått med mig hemifrån. Det som har påverkat mig mest är det som mina föräldrar inte gjorde: de pratade inte med varann. Det var det intrycket jag fick. Jag hörde dem aldrig göra det. Inte med mig heller. Inte om det som var angeläget. Jag är 57 år nu och det känns fortfarande inte bra att erkänna att jag inte visste något om mamma eller pappa. Jag visste att mamma kom från södra Sverige och att hon inte trivdes i Kiruna. Hon röstade socialdemokratiskt, men jag vet inte varför. Hon trodde på gud, men antydde att det var för privat att prata om. Pappa röstade på dåvarande Folkpartiet (dagens Liberala) mycket på grund av att han ägde en fastighet och en del skog och därför inte var en anhängare av skatter. Inget mer. Barn är ofta frågvisa, men det är när det uppmuntras. Mina föräldrar bjöd inte in till det. Med det i bagaget bestämde jag mig för att prata, att kommunicera med Pär och så småningom Elin. Det är ingenting som fungerade direkt. Vi har tränat på det. I början skrev jag dagbok och ibland fick Pär läsa eftersom jag tyckte att det var lättare. Med tanke på att jag aldrig varit pratsam av mig, så växte Elin upp med en babblande mamma. Enkelt småprat när hon var en baby till konkreta samtal ju äldre hon blev. Hon har vuxit upp med föräldrar som pratar med varandra och med henne. Hon har vuxit upp med föräldrar som har hållit ihop trots flera och ibland långa perioder när det varit jäkligt tufft. Det har hon tagit med sig i sina förhållanden. Även det senaste som varade i drygt 3 år och som nu är slut sedan en dryg månad.
Hennes sambo har oxå vuxit upp med föräldrar som har hållit ihop genom flera kriser, men de valde en helt annan taktik. Mamman är extrovert extra allt medan pappan är introvert extra allt. Så länge hon är med i rummet hålls samtalet igång och när hon går faller det platt. När hon är missnöjd med någonting använder hon utestängningsmetoden. Hon talar inte om vad som är fel eller varför och när det sedan har gått över talar hon inte om varför. Pappan är tystlåten och passiv när det gäller det mesta. Hur 17 har de lyckats förbli gifta i över 30 år?! Det är det här som Elins sambo tog med sig i deras förhållande.
Vi gillade honom från början. Han är gullig och väluppfostrad, generös och rolig. Han och Pär har mycket gemensamt genom intresset för programmering och teknik. Han hade flyttat hemifrån sedan flera år och bott långt från sina föräldrar och det tycker jag är viktigt med tanke på hur Elins tidigare pojkvänner har betett sig. Navelsträngen var klippt. Sambon har en lindrigare variant av Aspberger och det gör att han upplevs som fyrkantig med ett stort behov av rutiner. Han snappar inte alltid upp ironi och underförstådda sociala regler, men det har aldrig varit något problem. Han är lätt att umgås med. Det som har varit knepigt är att han är glutenintolerant. Nu har jag lärt mig att det finns gluten i nästan allt från gelégodisar till teriayaki-sås. Det är på den nivån att när han beställer glutenfri pizza kan de inte dela den med en pizzakniv som använts till vanliga pizzor. Vi har ofta fått fråga vad han kan äta när vi bjudit dem på middag. Man lär så länge man lever.
När Elin och han träffades bodde han i andra hand i en etta inte större än en rejäl garderob och till en hyra som skulle ha kunnat få lägenhetsägaren åtalad. Han flyttade in hos Elin. Det var när han kom in på utbildningen i programmering som det började knaka. Något som påverkar Pärs och mina åsikter om det hela är att vi inte har haft tillgång till båda sidorna av myntet, så att säga. Sambon är privat av sig och har aldrig tyckt att de ska ventilera sina problem med andra, varken med hans föräldrar eller oss. Det har lett till att vi har tagit Elins parti till 100% för hon har vänt sig till oss. Hon är van vid att kommunicera, hon behöver det. När han flyttade till Hässleholm i juli 2020 dröjde det inte länge innan han började pressa henne till att flytta dit eftersom han inte tyckte om eller trodde på distansförhållanden. Han gav henne 6 månader att bestämma sig. När Elin, Pär och jag var på Öland den julen tillbringade hon en hel del tid med att tjafsa med honom i telefon. Sommaren 2021 tillbringade Elin semestern hos honom och de fick möjlighet att umgås en längre sammanhängande period än de enstaka helger som de fick under första 6 månaderna av året. Till slut fick sambon som han ville för det är så jag ser det. Han har inte gett så mycket tillbaka. Hon sa upp sig, fixade nytt jobb, packade ihop och flyttade till honom. Vi kom efter med ett lass. De förlovade sig. Sedan klippte hon banden till Rönninge helt genom att sälja sin Lilla Pärla, sin första lägenhet som hon trivts så bra i. Kan ni föreställa er hur trött hon var efter så många förändringar? Dessutom var förskolan hon bytte till ett skitställe och hon blev tvungen att byta jobb igen. Hon ville att de skulle leta efter en ny lägenhet som kunde vara deras från början i stället för att hon har “flyttat in” hos homom (och han inte var pigg på inredningsförändringar), men han hade inget intresse av det. Han började klaga på att hon alltid var trött. Han ville “ha mer glädje i sitt liv”. Han ville ha tillbaka pirret som funnits i början. Han visade sig vara handlingsförlamad på samma sätt som sin pappa. Han behöver att Elin ger direkta order om att städa eller tvätta eller en sån skitsak som att lägga en kastrull som det kokats ris i i blöt. Han surar på samma sätt som hans mamma gör. Han har visat att han kan vara elak. När han hade gjort kaffe frågade Elin om hon kunde få en mugg. “Det finns i köket. Du kan hämta själv nu när vi gjort slut.” Läget just nu är att hon sover på en madrass i köket tillsammans med Siri. Siri brukar vara instängd där på nätterna eftersom hon har en tendens att röja när andra vill sova. Det är inte trevligt för henne att komma hem efter en arbetsdag med stojiga blöjnissar och mötas av matrester och odiskat porslin i det som numera är hennes sovrum. Pär och jag var i Hässleholm helgen när Elin fyllde år och vi passade på att fira min födelsedag oxå. På fredagskvällen åt vi middag på Casablanca tillsammans med hans föräldrar. Maten var av hög kvalitet som varje gång vi har varit där, men hans mamma är som ett svart hål som drar till sig energi och tömmer mitt batteri på nolltid. Väldigt trevlig, men tröttande. På lördagen åkte vi till Emporia i Malmö som visade sig vara förlagan till Mall of Scandinavia i Solna. Vi hade en väldigt trevlig dag och avslutade den hemma hos Elin och sambon med hämtmat från Wok House. Nästa dag åkte vi hem och så fick vi veta att de hade gjort slut. Häpp. Det var väl ingen överraskning direkt, men det som störde mig och som gjorde mig förbannad i stället för ledsen var att de visat upp en fasad på hans initiativ eftersom vi ju visste hur de hade det. Jag kände mig lurad. Det är tråkigt att han inte har större förtroende för oss än så. Vi var inte där för att bli underhållna. Vi var där för att Elin fyllde år och för att vi ville vara där.
Trots allt känslomässigt stök trivs dem i varandras sällskap, så en kort period hade de det riktigt bra tills Elin kom hem från jobbet och berättade att en kollega sagt – på skämt! – att hon kände en kille som var singel nu när Elin oxå var det. Sambon blev så jävla sur att han inte pratade med henne på flera dagar. Varför? Förväntar han sig att hon ska vänta på att han ska upptäcka att det här med att vara särbo faktiskt är en bra idé? Det är ännu en alternativ som han absolut inte kan tänka sig. Att komma hem efter en arbetsdag ska vara vilsamt, det ska vara en möjlighet att andas och slappna av. Det är 16 dagar kvar tills hon får nycklarna till nya lägenheten. Både hon och vi är otroligt otåliga. Imorgon, skärtorsdag, åker hon till Öland tillsammans med Siri. Där finns hennes pappa, kaminen och en möjlighet att sova så mycket hon behöver. Hon kommer hit nästa vecka när Pär fyller år och veckan efter det åker vi ned och hjälper henne att flytta. Sambon kommer inte att vara närvarande. Han har sagt till mig att han tycker om att jag är ärlig och rak, men jag tror inte att han skulle uppskatta den sidan hos mig om vi träffades.