Igår somnade jag redan vid 22. Jag var trött och rastlös. Orkade med Sims endast 1 timme och flyttade till tv:n i stället. I morse gick jag hemifrån vid halv 8. Utan frukost eller annat plock är det ju bara att stiga upp & ut. Jag var på vc 5 i 8 och ute igen 10 minuter senare. Hon som stack mig idag är den absolut skickligaste och raraste! Och jag minns aldrig hennes namn… Hon tog 6 rör. På min fråga om hur mycket varje rör innehåller svarade hon 3 ml alltså inte mer än 18 ml sammanlagt – det är ju ingenting! Jag får alltid känslan av att bli tömd på blod. Sedan blev det en plågsam promenad hem (40 minuter) trots påfyllning av vatten, morgonmediciner och proteindryck. Jag hade för mycket kläder på mig. När jag kom hem strax före 9 tog jag en snabb dusch och lade mig sedan i lilla rummet med fönstret på vid gavel, spelade på mobilen och lyssnade på musik i någon timme tills jag somnade och sov till halv 14! Hoppsan. Jag kände mig utvilad och hade inte längre ont i kroppen. Jag ska gå in på mitt konto hos Werlabs och kolla resultatet senare. Rapport kommer för den som är intresserad!
3 egenskaper jag är tacksam för hos mig själv:
Jag har lärt mig att lyssna på min kropp.
Jag är bra på att sova! 😉
Jag ÄR en bra mamma. Eller vad säger du, Elin?
“These days” med ANYA har jag haft på min lista ett tag och jag har den kvar eftersom den är bra (förstås!), men även för att texten är bra. Jag känner igen mig i den. Den beskriver hur det är när det vänder och jag börjar må bra efter en tung period.
These days, I can finally feel the old me I’m coming back to myself, I’m coming back And these days, I cut all the ties left on me I’m coming back to myself, I’m coming back
Då var det dags igen för en nystart! Den tredje eller fjärde i år. Jag kan se det på 2 sätt: styrka eller desperation. AL, nåldamen, tycker att jag ska fokusera på det positiva, så det handlar alltså om styrka. Dock blev det inget pass med gummibanden igår. Jag sov i stället och mådde bättre efter det. Idag har jag promenerat. Elin ville att jag skulle titta till lägenheten, Lilla Pärlan (och hälsa från henne…), så jag hasade runt Flaten och förbi hemma hos dem. Promenaden var grymt tung och jag hade ont i knäet hela vägen, men det är så det brukar vara när jag väl tar mig över den berömda tröskeln.
Jag har köpt en hälsoundersökning från Werlabs. Det är nästan 2 år sedan sist, men jag litar mer på dem än på läkarna på vc särskilt som min nuvarande, som jag är listad hos, men aldrig har träffat, inte verkar ha för avsikt att kalla mig. Nå väl! Det innebär att jag ska lämna prover i morgon på morgonen och därför måste jag fasta från och med klockan 20 ikväll. Blä.
Robotgräsklippare. De har funnits i många år nu och jag ser en och annan när jag går mina rundor i Rönninge. Jag tycker de ser fåniga ut och jag kan inte låta bli att se det som ett tecken på hur dagens människa fungerar. I stället för att passa på att komma ut i sommarluften och solen och dessutom få en del motion på kuppen genom att klippa sin gräsmatta själv, så införskaffas en robot medan man själv får tid att åka till det instängda gymmet. Jag har ingen gräsmatta eftersom jag inte tycker om någon form av trädgårdsskötsel och jag kan tänka mig att det inte är det kuligaste som finns att snygga till gräset, men dagens människa är så paniskt rädd för att ha tråkigt! De bör veta att genom att undvika uttråkning missar de den oersättliga tillfredsställelsen som infinner sig efter att något tråkigt är avklarat. Hur ska man veta när man har kul om man aldrig har tråkigt?
3 egenskaper jag är tacksam för hos mig själv:
Jag ger inte upp.
Jag är lojal.
Jag räddar spindlar även om jag inte tycker om dem.
Behandling numro 6 hos AL. Den gångna veckan har varit betydligt lugnare och jag har haft möjlighet att sova ordentligt även om det inte blev så bra just inatt. Det var en väldigt stor skillnad från hur jag mådde när jag var hos henne förra måndagen. Idag kunde jag slappna av ordentligt och kände ingen otålighet att behandlingen skulle vara över. Och så var bättre förberedd på eftermiddagstiden.
Vill ni höra en hemlis? Jag vågar knappt berätta det ifall jag utmanar ödet, men jag har faktiskt gått ned i vikt. Nästan 4 kg sedan jag började med akupunkturen. Sch…!
Pär har inlett sin semester och åkte till Öland i ottan. Elin och Robin har följt med hans föräldrar till Skåne och till och med Juni följde med (under högljudda protester). Jag har sovit dåligt de senaste nätterna med helt sinnessjuka drömmar och jag hade hoppats sova flera timmar till efter att Pär hade åkt, men vid halv 9 var det slut. Jag kände mig ensam och alldeles “överdriven” som Elin sa när hon var liten och låg i sängen och inte kunde somna. Ångesten slog till. Jag låg kvar en stund, men hittade ingen bekväm ställning och då insåg jag att det jag behövde var aktiviteter. Jag bäddade sängar, plockade in disk, plockade undan tvätt, förberedde för morgondagens tur till nåldamen, tvingade i mig lite yoghurt, duschade och tog till sist itu med att ta reda på vad i kylen som gått in och dött och börjat lukta skunk. En möglig citron och en burk med mozzarella i sitt spad. Jag passade på att rensa bort en del annat gammalt också och avslutade med att sprida ut några citronhalvor som kunde suga åt sig eventuella rester av odören. Jag har ätit lunch och lackat tånaglarna och nu ska jag måla i Min Mandala innan det är dags att äta middag. Jag kommer inte att ha någon frukosttjänstgöring, ingen Bibbi som behöver min omsorg. Jag känner mig ensam och överdrivet övergiven.
Igår gjorde den sista för-säkerhets-skull-kollen av tån och den har definitivt fått grönt ljus! Jag promenerade båda vägarna i MBT-skorna! Utan att tån gjorde ont!! Vilken frihet! Det var tur att jag kunde ha vanliga skor för det regnade och regnade hela långa dagen. Det växlade mellan lätt regn och rena rama duscharna. Min jacka blev dränkt på utsidan medan den höll mig torr på insidan. Kroppen, främst benen, befann sig i ett chocktillstånd resten av dagen. I fredags promenerade jag fram och tillbaka i sandalerna och det kändes det också, men igår kändes det i lårmusklerna.
Efter operationen av tån förra tisdagen trodde jag att allt skulle landa och plana ut, att jag skulle få lite lugn och ro, men på onsdagen kände jag mig frusen, särskilt om fötterna medan kinderna hettade kokade. Det kändes som om jag tillbringat för mycket tid i solen och jag är den typen som undviker sol om jag kan. Tidigt på torsdag morgon kändes det kladdigt i ena ljumsken och troskanten var lite gulaktig. Det sved rejält. Det var en blåsa som hade spruckit. En blåsa som inte funnits dagen innan utan hade uppstått under natten och sedan spruckit. Jag rengjorde, strök på sårsalva och fäste en kompress och sedan försökte jag somna om. På förmiddagen hittade kinderna fortfarande. Väldigt obehagligt! Kunde det vara den nya ansiktskrämen från Yves Rocher? Men den innehåller ju bara jox från naturen. Kan man vara allergisk mot naturen?! Hela tiden sedan jag började med den långsamma upptrappningen av Lamictal och läkaren informerade mig om de ovanligt obehagliga biverkningar som kan uppstå om man går för fort fram, så har jag haft järnkoll. När läkaren den 5 juni ordinerade en fördubbling av morgondosen fick han försäkra mig upprepade gånger om det inte var någon fara, men jag kände mig inte lugnad. I torsdags läste jag än en gång på FASS om de vanligaste biverkningarna och sedan ringde jag psyk i Södertälje. Efter att jag beskrivit problemet bad hon att få återkomma och gav mig för säkerhets skull en telefontid följande måndag. Hon ringde upp mig en dryg halv timme senare och rekommenderade mig att åka till akuten. Jag blev förstummad. Var det så pass allvarligt?! Jag sa att jag skulle det och lade på bara för att genast ringa Pär, han hämtade mig och körde till Södertälje sjukhus. Anmälan i receptionen, vänta, inledande samtal med sköterska (mitt blodtryck låg på 160/85 – det har aldrig legat så högt!), väntan i en dryg halv timme och sedan en läkare. Summa summarum var det falskt alarm. Jag blev uppskrämd i onödan och jag kände mig dum för tänk om allt berodde på ansiktskrämen (som jag valde att inte nämna eftersom jag kände mig korkad). Pär tyckte inte att jag skulle känna mig dum, att det varit dumt att inte åka till akuten för tänk om det faktiskt hade berott på medicinen. Jag ställde undan ansiktskrämen och slutade även att använda syrentvålen och -lotionen för säkerhets skull. Jag återgick till Weledas duschtvål med lavendel (som är lugnande för både hud och själ) och smorde in mig med endast EMS-kräm som även den innehåller mycket lavendel. Först i måndags eftermiddag upplevde jag att kinderna svalnade. För att bekräfta mina misstankar så använde jag ansiktskrämen från Yves Rocher idag och kinderna känns varmare igen plus en lätt klåda på halsen. Nu vet jag – krämen åker ut!
Läkaren, SF, ringde i måndags och hon var bra att prata med. För henne nämnde jag ansiktskrämen och hon avslöjade då att hennes svärdotter fått en kraftig allergisk reaktion på en av de exklusivare ansiktskrämerna och att det inte krävs mer än en enda ingrediens som inte kommer överens med huden. Hon lyckades lugna mig angående Lamictal, att när man väl nått 200 mg/dag, vilket jag gjorde i mars, så är det möjligt att dubblera dosen på det sätt jag gjorde i juni. Jag har faktiskt fått tid hos AF den sista juli. Jag ska fråga henne hur länge hon ska arbeta kvar…
Akupunkturbehandling nummer 5. Den här gången hade jag tid klockan 13 till skillnad från 9 som jag har haft hittills. Jag avskyr eftermiddagstider! Förmiddagen går bara åt till att vänta på att få gå. Särskilt när jag inte har gångavstånd. Det här gjorde mig stressad och jag fick spänningshuvudvärk och jag hade väldigt svårt att slappna av under behandlingen. Efteråt kändes det lugnare (jag skulle ju hem!), men det kändes inte alls lika bra den här gången. Samma tid nästa vecka och då har jag kanske ställt in mig bättre…
3 egenskaper jag är tacksam för hos mig själv:
Jag är inte rädd för några känslor, negativa som positiva.
Jag har blivit ett proffs på att hålla ordning på mina mediciner.
“Fågelfångarens son” av Richard Hobert handlar om Esmar och Johanna som desperat behöver få en son om de ska få behålla sin gård. Den svenska värdshusvärdinnan Livia hjälper dem i största hemlighet. Berättelsen är baserad på verkliga händelser på Färöarna under 1800-talet.
Richard Hobert har skrivit sin första roman. Hittills har han gjort film och jag tycker nog att han ska fortsätta med det. Handlingen är småfånig och allt känns väldigt platt utan känslan av miljöer eller karaktärer. En känsla av filmmanus i dess negativa bemärkelse.
