Promenader

Den här veckan har jag äntligen kommit iväg på flera rejäla promenader! Hela 3 stycken. En dryg timme med varierande njutning. Orken är på väg tillbaka och benstyrkan likaså. Problemet är fötterna. De där jäkla plattfotsskorna (mina odubbade Ice Bugs) är visserligen bra när det är halt och lurigt, men fötterna … mina stackars fötter! De gnäller och gnyr i flera timmar efteråt och jag stolpar runt som en ledbruten 80-åring.

Solen segar sig upp över horisonten. Litet mer för varje dag..,

Jag är ensam hemma igen. Pär åkte till Öland i fredags (förrgår) och det känns inte helt lugnt, det måste jag erkänna, men som jag sa till honom, så vill jag inte att han ska behöva gå här hemma med mig för jag är inte rolig att vara med just nu. Ångesten ligger och lurar under ytan; jag känner mig lätt orolig och har svårt att koncentrera mig. Förmodligen är det så att Paroxetin har börjat fungera vilket – ironiskt nog – innebär en sänkning av stämningsläget. En inte helt oväsentlig detalj är att jag är kaninvakt. Elin har åkt ned till Skåne för att träffa Robins föräldrar och övrig familj och jag har Mio hemma hos mig. Mio och jag har inte haft särskilt bra förutsättningar att bli bästa polare eftersom han, med rätta, har upplevt det som att mina besök alltid har lett till kloklippning och nu ska vi alltså umgås ända till onsdag kväll. Det känns oxå nervöst eftersom han har problem med tänderna vilket leder till problem med magen och ätandet. Elin var förutseende nog att ta med honom till veterinären i förra veckan för att slipa ned de tänder som växer fel, men jag är nervös i alla fall.

Mina suveräna hörlurar från Urban Ears har gått sönder. Ljudet försvann i ena luren och det var bara när jag tejpade fast kontakten i ett visst läge som det fanns ljud i båda, men idag dog de helt. Jag har beställt nya, men på grund av alla helgdagar har de inte kommit än, inte ens skickats. När jag tejpade lurarna, så gick baksidan på mobilfodralet sönder. Suck. Jag ser framför mig hur alla mina fickpengar flaxar iväg likt flyttfåglar.

Årsfinal

“En väktares bekännelser” av Elin Säfström blev 2018 års sista utlästa bok och den slukade jag på 2 dagar. En lättläst ungdomsbok med inslag av fantasy.

Den handlar om Tilda Modigh som är femton år och väktare. Hon ser till att alla rådare, det vill säga tomtar, troll, älvor och annat oknytt, håller sig i schack. Tildas mormor, som lärt upp henne, är på ett uppdrag i Norrland när det börjar hända saker som att skolan blir invaderad av jordvättar som inte är så himla lätta att bli av med och det är bara början …

Jag älskar tanken på att det finns tomtar, troll, älvor och annat oknytt här mitt ibland oss! Det måste helt enkelt finnas mer än vad jag kan se med mina egna ögon. Elin Säfström har fått in ett otroligt flyt i sitt berättande och även om flera av namnen på oknytten är lite väl lika varandra, så fick många av beskrivningarna mig att le brett.

Boknitar

“Den motvilliga resenären” av Jenny Diski. Jag läste inte många sidor innan jag kände att det inte var något för mig. En form av reseberättelse; kompakt text. Tråkig.

“En saga om tidens väsen” av Ruth Ozeki. Det är hemskt att missuppfatta en baksidestext eller tolka in något jag vill att den ska handla om och så visar det sig vara långt ifrån … Aj. Det dräller av hänvisningar till och förklaringar av japanska ord, uttryck och företeelser som gjorde texten svår att komma in i; inget flyt.