Islossning

Förra veckan blev det ingen styrketräning och det var nära att sluta på samma sätt idag, men jag vill undvika att hamna i börja-om-från-början-läge eftersom det känns så tröstlöst, så jag körde ett lätt pass idag. Det var inte jobbigt rent styrkemässigt och jag kände att det fanns mer att ta av och det var uppmuntrande och gjorde att jag kände att det var rätt beslut att träna, trots allt. Det var skönt oxå. Stundtals var jag helt försjunken och koncentrerad på både övningarna och musiken – en flykt från vardagen. Tyvärr, har jag haft en stor spik inkörd i ryggen sedan dess och en första värkkombo var effektlös, så nu på kvällen tog jag en till plus tigerbalsam.

Nu har all effekter av antidepressiva mediciner slutat, både positiva och negativa. Jag mår skitdåligt och umgås med Tunga Tankar mest hela tiden. Dessutom har en större islossning kommit igång eftersom medicinernas avtrubbande effekter har avtagit. Jag har gråtit flera gånger de senaste dagarna. Tårarna står i konstant kö i tårkanalen och börjar rinna av de mest skilda anledningar: mitt liv känns fullständigt hopplöst eller när en animerad robot dör i en film eller när jag tragglat med samma nivå i ett av mina mobilspel hur jävla länge som helst (det är ett under att jag inte kastat mobilen i väggen) eller att jag är så in i helvete trött. Svärfar åt middag med oss i lördax och det var skittråkigt. Han och Pär pratade mest om Pärs nuvarande arbete och hans (förhoppningsvis) nya arbete. Eftersom det bara var vi 3 märktes en av svärfars mindre tilltalande sidor mer än vanligt: han är alltid så tvärsäker i sina uttalanden. “Vågar du diskutera med en 84-årig professor?! Gör du det?” Det finns ett område där jag skulle kunna klå honom på både längden och tvären: depression, ångest, mediciner och psykvården. Till saken hör att han aldrig, aldrig skulle få för sig att fråga mig om något av det, så det lär väl aldrig hända. Jag är så trött på att alltid behöva gå till torgs med vad som händer i mitt liv!!! Jag förstår mig inte på den här familjen jag har gift in mig i! Vid ett tillfälle när jag var så uttråkad att jag ville skrika var det nära att jag fick ett psykbryt i stil med det jag fick när Elins förre pojkvän åt middag med oss för x antal år sedan, men jag lyckades bita ihop. Det är frånvaron av medicinerna, det är jag medveten om, men egentligen har detbara har fört alla de här känslorna närmare ytan för känslorna är varken nya eller obekanta.

Nu har Lyricas biverkningar som fått fritt spelrum och de är legio. Jag har tittat närmare i FASS och insett att det kryllar av förklaringar till hur jag har mått de senaste åren. Läs och häpna, du oxå! Vanliga biverkningar som jag har märkt av är irritabilitet (särskilt de senaste veckorna), darrningar, domningar, muntorrhet, uppsvälld buk, berusningskänsla, viktökning, ledsmärta (men det kan ju även bero på reumatism). Mindre vanliga biverkningar som jag har märkt av är högt blodsocker (som inte blir bättre av att jag är fet, men övervikten är alltså  inte enda anledningen), humörsvängningar, svårighet att finna ord, likgiltighet, yrsel vid stående, ökad känslighet för ljud (som även är en del av introversionen), torra ögon, vallningar (som om inte klimakteriet fixar det alldeles själv…), svettningar och frossa (jag fryser så att jag nästan hoppar medan kinderna är varma och flammiga), kalla händer och fötter. Förra gången jag var mellan mediciner, 2011/12, hade jag varken Lyrica eller Stilnoct, så det borde inte finnas någon risk för att det ska bli lika illa den här gången. Fast jag vet inte om jag är orolig för det för jag vet inte hur mycket jag bryr mig.

Ofrivillighet

I torsdags blev jag tvärtrött och lade mig vid halv 23 och såg fram emot att få sova, men så blev det inte. “Ofrivillig muskelrörelse” eller “tvingande” dito är kanske ett passande uttryck på det jag upplevde. Strax efter att jag lagt mig i sängen upplevde jag ett tvång att sträcka ut vänster arm, att verkligen stretcha den så långt det var möjligt ungefär som om jag hade haft armen i en böjd position en längre stund och behövde göra en motrörelse. Det gick kanske en minut och sedan kände jag tvånget att stretcha armen igen. Ännu en minut passerade och sedan var det dax igen. Om och om igen i …. jag vet inte hur länge. Det gick hur som helst inte att sova, men efter ett tag måste jag har slumrat för jag vaknade och tänkte att det var skönt att den natten var över. Jag tittade på klockan. Halv 1. Jag gick på toaletten och när jag lade mig började allt om igen… Jag har varit med om det här tidigare, vid enstaka tillfällen med flera års mellanrum och jag har alltid kopplat det till mediciner typ Theralen och det är förmodligen det nu oxå (Lyrica eller utsättningssymtom av Venlafaxin). Det brukar handla om engångsföreteelser och det trodde jag nu med, men när jag lagt mig igår kväll och det började igen blev jag lätt panikslagen. Jag kunde inte ligga kvar i sovrummet utan att störa Pär med mitt sträckande och viftande, så jag flyttade till Lilla rummet. Så snart jag lagt mig till rätta kom domningskänslan i armen och jag var tvungen att stretcha… Bara när jag låg ned. Cirkulationsrubbningar? Jag började knåda vänster underarm, gned med knogarna och masserade och då försvann stretch-behovet och jag lyckades somna framåt 2. Efter 2 såna nätter är jag sjukt trött och jag gruvar mig för att det kanske blir likadant ikväll.

Jag har städat både igår och idag. Något som jag började med i våras när jag var förkyld och inte hade lika mycket ork var att jag delade upp städningen på 2 förmiddagar och det har jag fortsatt med. Det är skönt att inte behöva köra slut på mig själv och det är skönt att veta att jag har eftermiddagen ledig. Igår hade jag bra fart och klarade av badrum, kök, Lilla rummet och hallen. Idag tog jag sovrummet och vardagsrummet.

Promenader

Igår var jag trött, så trött och hade svårt att komma ur sängen. Jag gick en kort promenad och handlade på Konsum. Stilnocten knockade mig på kvällen och jag somnade redan vid 23. Idag gick det liiiite lättare att komma upp och ut och jag promenerade 65 minuter med ett riktigt bra tempo så gott som hela vägen. Det känns som om jag är på banan igen (åtminstone när det gäller promenader…) och jag ska göra mitt bästa för att inte tappa greppet. Efter lunchen orkade jag inte kämpa emot tröttheten längre utan lutade mig lite mot kuddarna, somnade och sov i nästan 1 timme. Jag har börjat med fotövningarna igen. De första gångerna gjorde det faktiskt lite ont till viss del beroende på att jag gjorde övningarna direkt efter promenaden, men oxå för att fötterna blivit bekväma av sig. Det går bättre nu och vänsterfoten känns inte riktigt lika misshandlad längre.

En låtlisterepresentant: “Gave you everything” med The Interrupters. Rock’n’roll!

Det blev en promenad i söndax oxå eftersom jag fick rycka in som kaninhållare när Mios klor skulle klippas. Hans och mitt förhållande går nog inte att reparera…

Igår var det måndag och på måndagar brukar jag styrketräna, men igår kände jag att nä, jag har ingen LUST eller ork. Jag gjorde inget särskilt. Målade i målarboken lite mer än annars. Det hade låst sig och jag orkade knappt prata.

Idag var det dax för del 1 av utredningen på Södertälje psyk. AT-läkare L var trevlig och jag upplevde henne som kunnig, men gud vad det var tråkigt! Du läste rätt – det var tråkigt. Vi pratade mycket om hur jag hade när jag växte upp, i tonåren och fram till 1990 ungefär och det kändes så oerhört uttjatat och sönderanalyserat och, kort sagt, tråkigt. Jag fick fylla i ytterligare 2 former av skattning varav den ena innehöll 100 frågor och omfattade hur jag har mått de senaste 30 åren. Sug på den… Det tog inte så lång tid för flera frågeavsnitt syftade till att få fram om jag led av paranoia eller narcissism och liknande. Jag tror att jag lyckades förmedla hur dåligt jag mår nu och att det har försämrats efter svärmors begravning dels på grund av att jag hade bestämt mig för att hålla ihop tills den var över och dels på grund av nedtrappningen av Venlafaxin. Nu är jag trött och frusen, har ont över allt och ska nog sova en stund.

Utredning

Igår hade jag en vilodag igen när jag gick och lade mig efter att ha gett Bibbi frukost och jag tagit morgonmedicinerna och sov till 11. Den här tröttheten känns inte riktigt befogad och kräver sin tribut ungefär varannan dag. Jag stavgångade ju i torsdags och så promenerade jag idag igen i sammanlagt 55 minuter. Jag får se hur jag mår i morgon om jag behöver sova bort hela förmiddagen då oxå eller om jag kan promenera som jag hoppas på nu när jag äntligen verkar vara på banan igen.

Jag ska utredas! I ett brev från Södertälje sjukhus låg 2 brev med 2 tider för 2 utredningstillfällen. Det är första är redan på tisdag och det andra är den 27:e. 2 tillfällen på mellan 1 till 1,5 timme. Det låter både tufft och lovande, men jag kan inte låta bli att vara försiktigt skeptisk.

Formulär

60 minuter stavgång som gick bra. Jag kände frånvaron av ännu en biverkning: den vägg som alltid smällt mig i nyllet efter ungefär 20-25 minuter dök aldrig upp. Jag lyckades ha ett bra tempo till och med i (mildare) uppförsbackar och det var inte förrän den allra sista biten som jag kroknade, men det är ju inget nytt. Det är bra att rubba rutinerna ibland, så idag inledde jag promenaden med att hämta ett paket hos Bamses i stället för att avsluta den där. Sug på den!

Det kom ett meddelande från vårdguiden med anledning av remissen till psyk i Södertälje. Det var en radda formulär i skattningsform som jag ombads fylla i och som kommer att utgöra en grund för journalen. Smidigt! 2 av formulären gick fort att fylla i: alkohol och droger. Jag klickade “aldrig” på första frågan och kunde hoppa över resten. Det första formuläret handlade om ADHD hos vuxna. Förmodligen efter de senaste årens skriverier om vilken aha-upplevelse det varit för många som fått diagnosen först som vuxna.

Ordbrodös

“Ordbrodösen” av Anna Arvidsson. Alba är uppvuxen i en släkt där kvinnorna har en särskild förmåga, en kraft. Nu fyller hon 18 år och kommer själv att bli en av dem. Om hon klarar inträdesprovet vill säga, men det gör hon inte och det finns en anledning till det. Med hjälp av en släkting och hennes dotter i Stockholm börjar hon nysta i varför hon inte fick bli en ordbrodös.

Det här är en sån bok där jag blir avundsjuk över att författaren hade fantasi nog att väva in kvinnornas kraft i något så vardagligt som det skrivna ordet och hon har oxå tänkt igenom hur den kan användas och – naturligtvis – missbrukas, men även hur den skulle kunna fungera i vårt datoriserade samhälle. Den är välskriven och det är väl inte så konstigt med tanke på att hon skriver om det skrivna ordets dolda kraft, men det är ungefär allt jag uppskattar med boken. Anledningen till att det inte blir mer är att den är skriven för unga vuxna och som med de flesta andra böcker i den genren saknar den ett djup som brukar finnas i böcker som riktar sig till “gamla” vuxna. Oftast i alla fall.

Disco!

En 70 minuters promenad i en riktigt bra rask lunk med farthållare. Jag lyssnade på musik, men det blev inte förrän mot slutet som det kom en gånglåt. När jag kom hem gjorde jag fotövningarna för första gången på länge, men det gick trögt och jag hade riktigt ont i foten efter promenaden. Numera har jag ont i hela området runt hålfoten och inte alls i hälen.

Den del i hålfoten som jag kallar “fotblad”.

En upphottad version av “Strangers in the night” med herr Humperdinck. Riktig 70-tals disco!

En av anledningarna till att jag röstar på Rönningepartiet i kommunfullmäktigevalet.

Introversion

Igår förtidsröstade Pär och jag på Murgrönan i Salem. Sedan fortsatte han hem till sin pappa och jag stavgångade hemåt. Det gick alldeles utmärkt även om det tog tid innan orken hann ikapp avsikterna, så att säga, men tempot blev riktigt bra.

Idag körde jag ett fullt pass med gummibanden. Hyfsat fullt. Ett av gummibanden var nytt och trots att det hae märkningen medium, så var det stenhårt och omöjligt att jobba med. Det kändes hårdare än vad de hårda banden brukar göra när de är nya! Det är av märket Casall och jag är van vid Abilica och tillverkarna har väl inte samma inställning till vad som anses vara medium… Jag skippade en av övningarna på grund av bandet och använde det vanliga (blåa) hårda bandet till de orangea övningarna. Allt som allt gick det kanonbra även om benövningarna blev både tunga och flåsiga. Jag ska beställa orangea band från Abilica i stället till nästa pass.

I torsdags började nedtrappningen av Venlafaxin och jag märker redan att magen uppskattar det. Den är åter igång på det sätt den ska vara och det är en enorm lättnad! En annan biverkning som har lindrats är yrseln och det märkte jag tydligt av medan jag tränade.

För 2 år sedan gjorde jag ett gästframträdande på föreningsstämman. Jag har fått höra efteråt av flera att jag gjorde intryck och det beror nog på att jag så sällan är med eller yttrar mig. Jag tycker det hela är fånigt och kan inte låta bli att undra hur sällan det sägs något av vikt på stämmorna om jag kunde ge ensån genklang… Intrycket de fick av mig var felaktigt: de har fått för sig att jag är extrovert, att jag vill vara med i styrelsen eller diverse smågrupper. Huvaligen! I fredags handlade Pär och jag på Konsum och mötte en av grannarna. En äldre dam med vacklande hälsa, men med stark vilja. “Jag har fått en tokig idé”, sa hon till oss och vi lyssnade. Jag tog för givet att det gällde gård & grönska, men hon frågade mig om jag inte skulle vilja starta en promenadgrupp för alla gamlingar som bara sitter hemma. Whaaat… Mitt introverta jag gallskrek och sprang hem medan mitt hyfsade jag sa nej, jag föredrar att promenera själv. “En halvtimme ett par gånger i veckan?” envisades hon. Aldrig i helvete, tänkte jag för mig själv. För att komma undan gick jag med på att fundera på saken. Varför respekterade hon inte mitt nej? Varför tog hon för givet att jag behövde trugas? Varför behöver hon någon som får ut henne på promenader?! Hon kan väl samla ihop alla russin själv. Nu får hon tro att jag funderar och om hon frågar mig igen får jag helt enkelt upprepa att nej, jag föredrar att promenera själv.