Legio

Klockan halv 9 var det 24 grader. Blä! Jag beväpnade mig med keps, solbrillor och vattenflaska, tog stavarna och gick till Filmkedjan och sedan Bamses för att hämta paket. Det var varmt, men det var skönt! Nu har muskelminnet vaknat ordentligt och stavarna känns inte längre klumpiga. Jäklar vad jag har fått många myggbett de senaste dagarna! I pannan av alla ställen – förmodligen medan jag låg och sov – och 3 bett på benen och 3 på armarna. De är legio! Både myggen och betten. Jag är känslig för myggbett, har alltid varit det och får ofta en infernalisk klåda plus att betten svullnar upp till bulor. Lösningen för mig är gamla hederliga Salubrin. Outspätt och osande och fungerande.

Jag kallar det för Gullregn, men vet inte det riktiga namnet. Vilka färger!! Rena rama svenska flaggan. Jag har en ny mobil och kameran är grym!

Respektlöst

Varning för spoiler! 

Jag har lyssnat på “Kejsaren” av Dan Buthler och Dag Öhrlund som är den nionde och avslutande delen om Christopher Silfverbielke. Den första boken, “En nästan vanlig man” var överraskande bra och det var en brutal fräschör över den psykopatiske Christopher Silfverbielke och hans trogna motståndare Jacob Colt. Samhällskritisk och detaljrik med både sjuka och trovärdiga karaktärer, till och med en gnutta humor. Den andra och tredje boken höll måttet, men i fjärde boken hände något. Det blev plötsligt ett sjukt frosseri i våld och sex med flera utdragna scener som var jobbiga att lyssna på (det är lättare med en fysisk bok där det bara är att bläddra förbi). Den femte, sjätte och sjunde boken kändes allt mer frustrerande: ska han verkligen vara så jävla svår att få bakom lås och bom?! Jacob Colt blev allt pinsammare och klantigare. I den åttonde boken önskade jag att författarna borde ha låtit Silfverbielke och för den delen även Jacob Colt få somna in. Och ja, jag vet att jag inte var tvungen att lyssna på eländet.

Nu kommer jag att avslöja handlingen i sista boken! 

Cliffhangern i åttonde boken pekade på att Silfverbielke nått nya sjuka höjder i och med sin idé om att anordna människojakt på en liten ö i Stilla havet för att på så sätt återfå det sanslösa lyxliv som han tyckte att han förtjänade. Jag blev lite förvånad över att inte hela boken handlade om det. Jacob Colt tog sig till ön med hjälp av sin FBI-vän Vanderaz och när de lyckades smyga sig på Silfverbielkes side-kick, tyske Max, så började jag hoppas att kanske, kanske skulle de lyckas. Men inte då. Både Vanderaz och Colt dödas, men inte nog med det: när människojaktsverksamheten avslutats och packats ihop och alla ska lämna ön, så avrättas naturligtvis personalen – inga vittnen – och så skjuter han Max! Nu var ju Max inte någon mysig typ, men han hade ställt upp på precis alla galna idéer och fixat vapen och droger och så – pang! Svin! Silfverbielke tar sig till Kalifornien där han börjar spendera pengar som bara han kan göra innan han drar vidare till New York och Wall Street. Han har en affär med frun till en Colombia-gangster, men när hon blir gravid och börjar yra om familjeliv, så tar han livet av henne. En inredningsarkitekt är svårfångad, men får på något sätt aldrig in foten i handlingen vilket hon skulle ha fått tidigare i serien. Elin Colt, Jacobs dotter, som blivit våldtagen och misshandlad de luxe av ni vet vem satt på ett mentalsjukhus i ett katatoniskt tillstånd. Senare i boken har en manlig sjukvårdare lyckats nå henne och hon mår plötsligt så bra att hon tar reda på var CS befinner sig, åker dit och kastar sig över honom i ett oerhört lamt försök att sticka kniven i honom. Hon blir arresterad och tar livet av sig i häktet. Nu har vi kommit till slutet av boken och CS börjar må dåligt. ??! Ingenting är kul, drogerna har ingen effekt och det är inte ens kul att “uppfostra kvinnor”. Christopher Silfverbielke är inte längre på ett bra humör och i fyllan och villan “trillar” han över kanten på sin altan till sin penthouse-våning och sedan är det slut. Jätteslut.

I början av “Kejsaren” var stämningen lite mer som i början av serien, men efter 2 tredjedelar kändes allt väldigt trött och uttjatat och det märktes så tydligt att författarna hade tröttnat på sin psykopat. De gjorde ett halvtaskigt försök till en lika genomarbetad berättelse som i fornstora dagar, men kom inte ens i närheten. “Äh, vad fan, nu orkar jag inte längre! Låt honom trilla ned från taket, så vi blir klara nån gång!” Den här serien har sina trogna läsare som i i inläggen på FB citerar CS och alltid längtar till nästa del ska komma. När författarduon lämnar oss med den här antiklimaxen signalerar de en brist på respekt på sina läsare. Jag är besviken på boken som sådan, men jag är även arg på Buthler & Öhrlund. När man tar på sig att skriva en serie så ska man naturligtvis skriva färdigt den, men man ska oxå se till att kvaliteten håller hela vägen. Den här serien började dyka vid femte boken och i och med den nionde kraschade de. De flesta böckerna har känts genomarbetade och genomtänkta, till och med bitvis långrandiga, men “Kejsaren” är ett hafsverk. Som författare måste man respektera sina läsare!

Det finns en sak som har varit genomgående bra i alla böckerna och det är att de har lyckats med konststycket att få en och samma inläsare: Stefan Sauk. Jag kan inte låta bli att undra om inte han blev trött på de ständiga upprepningarna. Om han blev det, så märks det inte det allra minsta. Han är ett proffs! Hatten av för Stefan Sauk!

Kylspray

28 grader i skuggan. Perfekt att köra ett gummipass! Not! Men jag gjorde det i alla fall. Den xtra lätta varianten – jag får börja om från början igen… – och det var svettigt, men skönt om jag bortser från de djupa knäböjningarna som chockade lårmusklerna, speciellt de högra, så att benen faktiskt inte bär när jag ska gå i en trappa. Jag köpte en kylspray, Physicool, för ett bra tag sedan när vallningarna var xtra jobbiga och den var bra att ha idag. Det kändes skönt att få arbeta med musklerna och det var först idag som jag kände att förkylningar, hosta, allergier och sjukgymnastbesök inte längre satte käppar i hjulet. Att jag sedan tajmar nypremiären med en värmebölja känns som en petitess.

Tungt

En lugn promenad på 50 minuter. Det var skönt, men det är tungt, kroppen känns oerhört tung och osmidig.

Igår eftermiddag i Lilla rummet. Det är ett fantastiskt ljus! En svag doft av syrén. Den gröna nyansen är så intensiv. Mitt paradis!

Dammsugare

I år är pollenattacken grym. Varje år förutspås pollensäsongen bli tuff, men i år är jag böjd att hålla med. Ögonen är värst drabbade som vanligt. Jag har använt maxdosen av Livostin ögondroppar i sån utsträckning att jag gjorde slut på en flaska på en dryg vecka när den brukar räcka 1 månad. Nasonex-sprayen förslår inte långt och jag har fått ta till vanlig nässpray för att kunna andas. En nyhet för i år är att allergin har flyttat fokus från ögon till näsa och det gjorde den från en dag till en annan. Helt plötsligt är jag inte längre rödögd utan i stället är jag nysig och däbbd och det killar i näsan. Igår gick jag över till Desonix nässpray. Så i år är pollenattacken grym.

Vår dammsugare vid namn Electrolux ultra silencer har gått ur tiden. Vi hade den i 5,5 år och den gjorde ett bra jobb ända tills den inte ville vara med längre och då startade den inte helt enkelt. Voltan som var före Electroluxen har numera tjänst som bildammsugare, men nu fick den flytta in igen. Nackdelen är att den bara fungerar genom att sätta i kontakten och man stänger av den genom att dra ur kontakten. Vi har köpt en ny, sladdlös variant från Bosch.

Den är ganska tung och det låter en del från de hårda plasthjulen i munstycket, men den är ändå himla smidig just för att den är sladdlös. Den genomskinliga plastbehållaren på framsidan ersätter dammsugarpåsen. Batteriet laddas snabbt och räcker 1 timme.

Det går att koppla från skaftet och foten och haka på en slang som kan ha valfritt munstycke. Det fiffiga är en rem som oxå kopplas på och så kan den isärplockade och nu mindre dammsugaren hängas över axeln. Jag provade den idag när jag dammsög soffan och det var himla smidigt även om jag kände mig som en Ghostbuster. Vid två tillfällen har jag delat upp min månatliga storstädning på 2 dagar. Badrummet och köket den ena dagen (de rummen tar minst 3 timmar tillsammans). Lilla rummet, hallen, sovrummet och vardagsrummet den andra dagen och det är inte lika tungt.

 

Läckage

Stavgång idag igen. 25 minuter till Salem i lugn takt med gårdagens plågsamma runda i färskt minne. Det kändes som något rann längs baksidan av benet och när jag kände efter fick jag uppfattningen att det var svett även om det inte var mer än 19 grader och jag inte hade hunnit så långt… Jag hämtade paketet, köpte tomater på Ica och när jag hissade upp ryggsäcken på ryggen igen med hjälp av en hand mot botten, så upptäckte jag att den var genomblöt, så pass genomdränkt att det skulle kunna droppa. Vattenflaskan hade läckt ut en stor del av sitt innehåll. Konsums tygkasse som alltid ligger i ryggan som extra kasse var blöt helt och hållet trots att den låg ihopknölad.  Kanten på linnet var blöt och en del av byxorna. Så kan det gå när inte skruvlocket är ordentligt på! Jag gick en längre runda hem via Tennishallen och jag gjorde mitt bästa för att inte titta på kalhygget som är längs med hela järnvägen som gör mig gråtfärdig, men jag hade ett riktigt bra tempo fram till den sista uppförsbacken och trapporna. Som vanligt. De kommer alltid som en snyting vare sig jag tränar eller bara tar mig hem från tåget.

Fjällrävens Kånken som jag köpte förra året när vi åkte till Malmö och som jag använder jämt. Jag älskar den knallblå färgen och så rymmer den mer än man tror, men den är inte vattentät. Hehe.

Klös

40 minuters stavgång – tungt! – till Elin för att hänga, dricka te och klippa Mios klor. “Mio, vi måste sluta träffas så här!” skulle jag vilja säga till honom. Han kommer aldrig att lära sig tycka om mig; oftast när vi träffas håller jag fast honom och oftast lyckas han få in ett ordentligt klös. Idag var inget undantag, men det var handflatan i stället för armen. Kul med omväxling. Lilla gubben… Han är så fin, den lille sudden! Sen tog jag stavarna och gick hem via Konsum. Det gick lika tungt. Det har ju blivit varmt igen!! Blä! Sover i Lilla rummet igen.

Fotstyrketräning

Igår fick jag massage hos Bitte. Hela ryggen och jag bara låg där som en flundra. Det fanns flera rejäla “knutpunkter”. Jag blev väldigt trött efteråt och jag hade inte sovit särskilt bra de senaste nätterna på grund av värmen. Jag kämpade mot tuppluren och tuppluren vann. I soffan.

Idag gick jag först till apoteket och hämtade ut de flesta av mina recept. Sedan till ICA för ett brev som inte kunde delas ut i brevlådan. Vidare till Filmkedjan för ett rejält paket från Lyko och så sista stoppet på Konsum. En sammanlagd promenad på en dryg timme även om det kändes som om jag bara gick och gick medan jag lastades med fler och fler paket och påsar. Det var tur att jag inte tog stavarna som jag hade planerat för då vet jag inte hur jag hade fått med mig allt hem…

På eftermiddagen gjorde jag fotstyrkeövningarna jag fick från JA. Jag orkade inte fler än 3 x 7 tåhävningar (jag räknade med minst 3 x 10). Överraskande tungt!

Vatten

Jag hade för avsikt att komma ut med stavarna tidigt idag för att slippa den värsta värmen, men det var svårt att komma ur sängen. När jag kom in i köket 20 över 8 – som i och för sig inte kan kallas sent utom för bonden – visade termometern 24 grader. I skuggan. Det var den morgonsvalkan det. En timme senare kom jag iväg i alla fall och jag tog det lugnt och det gick väldigt bra och det var riktigt skönt! Det blev ett stopp för att dricka vatten, sedan tankade jag igen när jag var framme vid Konsum. 70 minuters lugn stavgång i 25 gradig värme är inte pjåkigt alls! Numera har jag för vana att dricka 2 liter vatten varje dag och mer än så om jag tränar och ännu mer när det är så satans varmt som det har varit den senaste veckan. Det kluckar i mig. Faktum är att vatten hjälper mot allehanda obehag som törst (duh!), matthet, huvudvärk, illamående, vallningar, hungerkänslor och trötthet.

Min vattenflaska för hemmabruk. Den är för tung att släpa runt på när jag promenerar.

Övningar

Det blev ett till sista besök hos AJ där jag fick övningar för foten. Musklerna runt vristerna och i fotsulan ska byggas upp för att, i framtiden, minska risken för ny hälsporre. De här övningarna var inget han kunde maila som dokument så jag fick bege mig hela vägen dit igen. Tåhävningar på t.ex. ett trappsteg och att knipa med tårna om en handduk och liksom låta foten knipa sig framåt över den.  De här ska jag börja med i morgon och göra varannan dag i ett par veckor och sedan ska jag lägga till en övning där jag behöver en sorts gummiband som jag inte har att ha som motstånd vid vridning utåt och inåt. Det går att få tag i.

Orkidéernas egen dalmatiner!