Månad: januari 2018

Sänkt

Drygt 20 minuters promenad till apoteket och 30 minuters promenad hem via Konsum och det var inte skönt. Medvind ena vägen som gjorde att vinterjackan kändes för tjock och så motvind hela vägen hem som fick skräp att virvla in i ögonen och kinderna att stelna av kyla. I lördags vaknade jag och var förkyld igen. Jag har varit sänkt hela helgen och efter dagens ansträngning somnade jag sittande i soffan i närmare 2 timmar! Överjävligt ont i hälen efteråt. Det känns som en spik i foten. Och så hostar jag igen…

Lakrits

50 minuters promenad som var skön även om jag var och är trött och hade svårt att komma ur sängen i morse. Eftersom jag duschade efteråt tog jag bort tejpen på hälen och jag har haft mycket ondare efter det. Jag har försökt tejpa själv, men inte fått till det.

Det är ett bra tag sedan jag kostade på mig att beställa från Laritsroten. Nu har jag så jag klarar mig några helger.

Tejpning

Jag var hos sjukgymnasten, JA, hos Fysioterapiteamet idag. Det tog 50 minuter och vi enades om att tejpa hälen idag och nästa vecka ska jag få den första av 4 laserbehandlingar. Laser är skonsammare än stötvågsbehandling och passar bättre i nuläget eftersom hälen är väldigt irriterad och svullen. Det var hösten 2013 som jag stötvågsbehandlade högra foten och då hade jag haft ont sedan januari vilket innebar att inflammationen hade hunnit plana ut och stagnerat och då fungerade stötvågorna som satte fart på läkningsprocessen och blodflödet. Förmodligen har jag inte mer ont den här gången. Skillnaden är att jag var uppmärksam på symtomen och får hjälp i ett tidigare skede. Det är fettet i hälkuddarna som har tryckts ut mot sidorna och därför inte ger den stötdämpning som förhindrar smärtan. JA:s tejpning, med vanlig sporttejp, gör att hälkuddarna förblir ihoppressade och håller kvar dämpningen. Tejpningen är inte alltför avancerad och jag kan göra den själv t.ex. innan jag ska promenera. MBT lindrar besvären från hälsporre, men de saknar den uppbyggnad i hålfoten som avlastar “fotbladet” och det är nog därför de skorna inte fungerar just nu.

Den del i hålfoten som jag kallar “fotblad”.

 

Framtidsvision

Den mycket omtalade och hyllade tv-serien “Black mirror”. Till slut tog nyfikenheten överhanden och jag har sällat mig till dem som gillar den. Den är fantasifull, tankeväckande och originell och det är få serier eller filmer som jag kan ge de omdömena.
 
Spoilervarning!! Idag såg jag sista delen av säsong 3 med titeln “Hated by a nation”, ett långfilmslångt avsnitt. En journalist hittas död kort efter att hon skrivit en provocerande krönika. Hon blir, milt uttryckt, påhoppad i sociala media och polisen hittar kopplingar till en hashtagg där vem som vill kan uttrycka en dödsönskan åt någon som gjort sig impopulär t.ex. journalisten och önskan uppfylls. Ytterligare 2 människor avrättas på detta sätt: en kvinna som inte visar tillbörlig respekt för ett krigsmonument och en rappare som är onödigt grym i sin kritik av en 12-årig pojke som imiterar honom. Tillvägagångssättet är djävulusiskt och högteknologiskt (varje avsnitt utspelar sig in en nära framtid) och så långt ifrån psykotiska knivmän som hör röster man kan komma. Gärningsmannen har skrivit ett manifest där han anser att vi måste lära oss att ta konsekvenserna av våra handlingar. De 3 personerna fick onekligen ta konsekvenserna av sina handlingar. Eller? Det finns en dold knorr för det visar sig att det är varje enskild person – drygt 32000 – som använde hashtaggen som får ta konsekvenserna av sin handling…
 
Det var ett tankeväckande och skrämmande och inte helt otänkbart sätt att antyda åt vilket håll det barkar för oss. Allt det här med nättroll och näthat där internet gör det möjligt att vara anonym när man vräker ur sig sin galla över minsta lilla uttalande som känns provocerande. När man utnyttjar yttrandefriheten till smärtgränsen, men blundar för att den medför ett ansvar och att den inte är liktydig med att man är skyddad från att bli ifrågasatt. 

Luddigt

“Problemet med får och getter” av Joanna Cannon. En bok som är knepig att beskriva. Det var titeln jag föll för och den hänvisar till en passage ur bibeln.

Handlingen utspelar sig på en återvändsgata där de boende känner varandra väl och är, mer eller mindre, indragna i varandras liv. Det är sommar 1976 och en av grannfruarna försvinner. Medan de övriga spekulerar i vad som kan ha hänt bestämmer sig Grace och Tilly, två 10-åringar att få fram svaret. Kyrkoherden inspirerar till att söka Gud efter svar (det är där fåren och getterna kommer in) och för att hitta Gud besöker de en granne i taget för ta reda på var han finns.

Om min kortfattade beskrivning av handlingen verkar luddig, så kan jag säga att hela boken är luddig. Den är charmig och författaren beskriver karaktärerna med stor värme och en hel del humor, men vad 17 är premissen?! Baksidestexten på boken antyder att det är ett mysterium eftersom alla boende har något att dölja, men det rör sig inte om gömda lik i frysboxen i källaren eller att någon lever under skyddad identitet utan vardagliga saker som man kanske inte vill skrika ut till alla. Lotta Olsson på DN tycker att den är “skrämmande”. Whaaat? Människor var lika skvallriga, misstänksamma och fördomsfulla som de är nu. Handlingen spretar och jag känner inte att författaren fick ihop alla trådar i slutet. Jag kommer inte att läsa om den.

 

Kaninmatare

Jullovet för de som studerar är slut och Elin hade sin första och långa dag idag, 8 till 17. Jag fick rycka in som kaninmatare. 20 min promenad till Lilla Pärlan i ett bra tempo. “Hallå, Mio! Det är bara jag – mormor.” Han var ute och efter en stund kunde jag se att han kikade in i hallen där jag stod dubbelvikt som en fällkniv medan jag knöt av mig skorna. Förhoppningsvis kände han igen min röst. Jag gick in och pratade hela tiden medan jag plockade fram några saker jag haft med till Elin och öppnade upp persiennerna lite. När jag böjde mig ned kom han fram och nosade försiktigt på handen. “Är du hungrig?” frågade jag och gick fram mot buren där Elin hade mätt upp pellets i skålen. Det var han förstås. Han hoppade in i buren innan jag ställt in skålen och så stängde jag in honom som Elin bett mig att göra. Ingen svettframkallande insats direkt, men det var mysigt att se honom igen. Det tog 40 minuter hem igen via Konsum och jag fick mer och mer ont i hälen; så pass att det strålade upp längs benet. Väl hemma sög jag tag i en av gångstavarna – en gammal som inte är fjädrande – och använde den som käpp. Jag satt en lång stund med massagebollen. Försiktigt och inte alls med samma tryck som jag brukar använda och i vissa lägen kändes en skärande, ilande smärta. Jag känner mig gråtfärdig nu när inte ens MBT fungerar som lindring!

Mio ser onekligen alert ut med de öronen.

Prövning

IKEA. Om jag ska kunna ta mig från entrén via alla “handelsstopp” och ut på andra sidan utan att tänka “Hata. Hata. Hata!” krävs det att jag är i toppform både fysiskt och psykisk och hur ofta är jag det? Vi åkte till IKEA idag mest för att Elin behövde köpa en del till Lilla Pärlan, men jag passade på att plocka på mig kökshanddukar, glödlampor och en fruktskål (om inte annat så för att hålla ångesten stången). Pär och jag kikade även på en extra säng och fåtölj till Läsrummet. När vi har tragglat oss igenom kringelkrokar i en smått klaustrofobisk labyrint utan att hitta de glasburkar som Elin ville ha och frågar en anställd och får förklarat att vi, i princip, måste traggla oss hela vägen tillbaka till början på labyrinten … Blodsockernivån var kritisk och Elin tappade sugen, jag hade ONT av hälsporren, Pär hade ont i ryggen – ett satans mirakel att ingen av oss fick psykbryt! När vi kom ut tänkte jag “Hata. Hata. Hata.” Tvärs över gatan ligger Elgiganten Megastore (vilket gräsligt namn!) och nu fick Pär äntligen köpa den hett efterlängtade nya tv:n och en sk. soundbar. Jag har bromsat det hela ganska länge bl.a. för att priserna alltid sjunker rejält efter nyår och det har de gjort. Den Samsung vi köpte var nu en dryg tusing billigare än det billiga alternativet som vi hade utsett. Bilden är sjukt bra! Ljudet är sjukt bra det med! Pär och jag såg “Our souls at night” på Netflix med Jane Fonda och Robert Redford och den var riktigt, riktigt bra! Elin åt middag med oss och medan Pär donade i köket hjälpte jag henne att snabbfålla de nya gardinerna. Denna dagen en prövning. Inte fanns mitt godis på Konsum heller.