Utmattande kaos

Jag såg att jag inte har skrivit sedan i tisdags, men det har inte hänt något. Jag promenerade i onsdags och det gick bra om jag minns rätt. Tigerbalsamet har haft effekt. Särskilt när jag har smort in på kvällen och knäet har fått vila över natten. Det är förmodligen på grund av hur jag sitter när jag läser, så nu gör jag mitt bästa för att variera ställningarna.

Det är kaos i mitt huvud och jag blir så fruktansvärt fysiskt utmattad av det. I morgon är det vägning igen och jag fasar för om jag har gått upp i vikt och passerat 98 kg kommer jag att få riktig satans panik. JAG ÄR SÅ VANSINNIGT LEDS!!! Jag har ingen lust längre. Ingen ork. Ingen motivation. Det är fasan som knuffar mig framåt en dag i taget. Tankestriden står mellan att ge fasen i allt och bara äta MEN om jag ger vika för alla impulser och går upp till 107 kg igen kommer jag att ta livet av mig. Det är den fasan som hela tiden kämpar för att jag inte ska ge efter. Det är den fasan som gallskriker att jag måste komma ihåg den positiva känslan viktminskningen faktiskt har fört med sig. Fasan är en Fet Kärring som väger 109 kg. Hon står bredbent med utsträckta armar och vrålar att det är säkrast för mig att jag kommer ihåg hur det kändes att väga 109 kg – ett drygt tiondels ton – och att jag ska titta på henne och se hur äckligt fet hon är. “Kom ihåg mig, kom ihåg allt det här fettet när du bara vill frossa i kakor och chips!! Det är så jävla lätt att dra på sig och så satans svårt att bli av med! Är det värt det? ÄR DET DET??!!” 

Jag har ingen lust att träna. Att promenera gör bara att jag får ont i ryggen och hälsporrarna. Kanske har skorna pajat igen. Gummipassen har varit deprimerande tunga och jag har fått ont i ryggen efteråt. Varför ska jag hålla på? Jag har tappat sugen förut och det har inte skrämt mig för jag har känt att det varit tillfälligt, men den här gången … Terapeuten som jag ska träffa om 2 veckor får kanske hjälpa mig med betydligt tuffare problem än kvällstugg. 1000 spänn. Det tar emot och jag har övervägt att avboka, men Pär och jag enades om att jag ska gå på ett första samtal, så får vi se. KBT är ju ändå en tidsbegränsad terapiform till skillnad från psykoanalys.

Sommaren 2017 är sommaren när vallningarna började. Jag trodde faktiskt att jag skulle slippa lindrigt undan med bara värmepåslag. En vallning börjar alltid runt midjan. En värme ungefär som man kan känna när man rodnar som  sprider sig upp och över ryggen, bröstkorgen och överarmarna. Jag brukar inte göra något utan bara vänta på att den ska avta. Möjligen att jag djupandas. Välbehaget som infinner sig när vallningen har slutat är lika stort som när magknip går över. Vissa dagar är vallningarna fler och intensivare och även om svetten inte bokstavligen rinner så känner jag mig ofräsch. Vädret hittills har varit på min sida eftersom jag har kunnat ha bara linne utomhus när jag har promenerat, men den här veckan har det varit riktigt ostadigt. Häftiga regnskurar som ger hög luftfuktighet och bara tanken på att ha en jacka på har faktiskt gett mig ångest. Jag kan känna hur jag bli svettig och sedan kommer en vallning plus att det är fuktigt ute och jackan klibbar fast vid armarna och ryggen och till slut är jag så varm att jag får panik och sliter av mig kläderna så fort jag kommit innanför dörren. Det känns lika lockande som att ta bort tandsten. Jag mår inte bra av att inte träna. Jag får ont i ryggen av allt sittande och så får jag panik förstås. “Jag måste gå ned i vikt! Aldrig mer 98 eller 99 och definitivt inte 100!!” Den Feta Kärringen gapar och hetsar. Men jag orkar inte. Vill inte. Kan inte. Tunga tankar.