Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Ett medium-pass med gummibanden. Det var flåsigt och vissa övningar var riktigt tunga, men det var skönt och det finns ork kvar att öka på till ett fullt pass nästa gång. Jag blev så svettig! Över hela kroppen – sjöblöt. Jag brukar svettas mycket i nacken och ryggen, men idag svettades jag över hela rackarns kroppen. Kanske var det en vallning inblandad oxå.
Det blir en låtlisterepresentant idag: “Movement” med Club 8. “I’m still walking!”
När jag gick iväg för en Flaten-runda var klockan 10 i 10, det var molnigt (hade precis regnat) och 14 plusgrader. Jag tog en special-t-shirt (en sån där som torkar snabbt) under jackan, mjukisbyxor och keps. Svalt i skuggan, varmt i solen, svala vindar och småfuktigt – egentligen hopplöst att få ihop rätt klädsel. Kroppen kändes en aning mindre tjurig än igår, men det gick inte fort och det var inte behagligt för 5 öre. Värmepaniken kom och gick. Det var fåfänga som fick mig att behålla jackan på. Jag kände mig plufsig och den knallrosa t-shirten satt lite för trångt för att vara trivsam, men när jag kom fram till Konsum kände jag att jag inte stod ut mer, plufsig eller ej och slet av jackan. Halleluja! Armarna var blöta av svett eftersom fodret i jackan inte funkar med kortärmat. T-shirten klibbade fast längs ryggen. Fötterna sjöd av värme och insidan av mjukisbyxorna var blöt av svett. Jag hade inget vatten med mig eftersom det ju inte var mer än 14 grader, men det var ett misstag. Jag handlade mina blockljus och gick hem. Så fort jag kom innanför dörren hemma, slet jag av mig strumpor och byxor och hällde i mig vatten. Fullt utvecklad värmepanik! Svimfärdig, matt och illamående. Jag satte mig i soffan med vattenflaskan i närheten för att fylla i tränings- och matdagboken och upptäckte att stegräknaren hade dött. Trots att appen i mobilen visade att batteriet i räknaren var fullt fanns där inga livstecken vilket innebar att min mödosamma promenad inte hade registrerats. Mina värmepåslag påminner allt mer om regelrätta vallningar och de kommer oftare numera. Jag svettades, mådde illa, var maximalt irriterad på skit-batterierna från Kjell & Compani eller har stegräknare dött på riktigt – panik! Jag lade mig på golvet för att utnyttja den svala luften som kom in från den öppna balkongen. Andas. Andas. Andas… Ta det lugnt. Du behöver inte göra något egentligen. Slappna av. Vad beträffar stegräknaren – jag vet att jag promenerade i 1 timme och egentligen behöver jag inte veta antalet steg för de blir ungefär de samma varje gång. Vattenkonsumtionen kan jag skriva in manuellt. Vikt och kost behöver jag inte stegräknaren till. Det finns ingen som helst anledning till panik – jag är inte – jag upprepar – inte beroende av en liten stegräknare! Jag låg på golvet i 15-20 minuter tills jag var helt sval och tog mig sedan upp på fötter med mycket möda och stort besvär. Vid lunchen tog jag 2 Treo mot huvudvärk, drack min VLCD-kyckling-soppa och 5 muminmuggar med te medan jag försjönk i Stephen Kings oemotståndliga och märkliga värld i “Det mörka tornet”. Jag fick liv stegräknaren när jag bytt batteri, men det är inte mer än 3 veckor sedan förra bytet. Skitkvalitet!
I och med att vi kom hem i tisdags var jag tillbaka i min komfortzon. Aaaah!!! Jag har inte varit utanför dörren förrän idag. Dels för att jag har varit så himla trött att jag sällan har lyckats komma ur sängen före halv 11 och dels för att mina brännskador av solen ska få möjlighet att läka ihop utan ännu mer sol. I tisdags kände jag mig febrig, varm och ömhudad. Jag har använt min EMS-crème som jag har smort in så snart det har behövts svalkas av eller stilla klådan som alltid kommer när den sortens brännskada ska läka. Idag var det då läge att sticka näsan utanför min komfortzon. Jag skulle hämta min Itrim-soppor hos ICA och ett rek till Pär. Det var tungt och trögt och kroppen kändes som en grinig tonåring som inte vill följa med på något som innebär att man måste gå själv. Jag gick bara tur och retur och fick ihop 50 minuter. Det har varit varmt och klibbigt, så det har inte varit några problem att få i mig 2 liter vatten heller. Jag har tvättat och läst “Det mörka tornet” av Stephen King, inne i den andra delen av 8. Mycket bra!
Det bästa sättet att se en ny stad är till fots, som vi gjorde på lördagen, men när man vill hinna se lite mer fungerar det utmärkt med bil och det gjorde vi i måndags. Vi körde längs med kusten och det var så vackert! Så vilsamt för själen med alla öppna ytor, med horisonten som smälte ihop med en blå, blå himmel… Men vi började i Västra hamnen där Scania-parken och Dania-parken ligger vid foten av Turning torso. Visste ni att “scania” är det latinska ordet för Skåne? Jag har varit gift med en Scania-anställd i 25 år och har inte vetat det – skandalöst! Det var i Skåne som Scania grundades med bl.a. cykeltillverkning. Eftersom jag är väldigt intresserad av språk skulle jag ha kommit ihåg om Pär hade avslöjat den sortens värdefull information för mig. Meh! Typ.
Ett varv runt torson. Jag fick se till att stå stadigt, helst med stöd bakom ryggen, för att kunna titta uppåt utan att bli yr. När molnen for förbi verkade byggnaden svaja. 190 meter hög bestående av 9 segment med 5 våningar i varje varav de översta 6 segmenten är bostäder och – kors i taket! – hyresrätter!! Den är häftig, tycker jag, men då alla fönster är precis lika stora och det saknas balkonger ser den slät och väldigt kontorsaktig ut. Vi promenerade runt i 1 timme och det finns väldigt fina låga hus som fick mig att drägla.
När vi hade insupit havsluften och var lagom utvädrade åkte vi vidare ned till Smygehuk.
Vis av erfarenheterna med blodsockret åt vi lunch direkt på ett litet, otroligt mysigt fik där gräsmattan med uteserveringen nog var större än själva fiket. Varken Pär eller jag mår bra av att sitta och äta direkt i solen och dessutom vid vita bord som reflekterar ljuset. Svenskarna är ena surikater när solen kommer fram och vi fick sitta ifred på den inglasade verandan, i skuggan utan skrikande ungar eller högljudda gäster. En macka med kallrökt lax och pepparrotsost och 2 stora koppar te. Gott, gott, gott!
Så fort vi bestämt att vi skulle åka till Malmö och Skåne bestämde Pär att vi skulle se Ales stenar, så då gjorde vi det. Tillsammans med femtielva andra.
Det var svårt att få en hyfsat bra bild som inte kryllade av andra turister. Uppvindarna kring den här kuststräckan var förmodligen åtråvärda för många glidflygare for fram och tillbaka eller bara hovrade. Det såg så härligt ut!
Har ni hört talas om Knäbäckshusen i Rörums strand? 19 hus som skulle jämnas med marken när ett skjutfält skulle utvidgas. Byggmästare Liljedahl valde i stället att flytta dem och nu är några av husen permanenta bostäder medan andra är sommarbostäder. Titta!
Efter det här besöket var mitt huvud överfullt av nya, vackra intryck och vi styrde kosan tillbaka mot Malmö. Vi köpte varsin kebab till middag från ett ställe alldeles i närheten av hotellet och efter det drack jag te. 6 muggar på raken. Visserligen små muggar, 1,5 dl, men teinet i kombination med sockret gav mig en rejäl kick och jag blev faktiskt snurrig i huvudet. Ja jävlar…
I tisdags tog vi det lugnt på morgonen, åt frukost och började hemfärden vid 10-tiden. Det tog 6 timmar och vi pratade och lyssnade på “Tre män i en båt”, stannade för toalettbesök och för att köpa skaffning. Det var skönt att komma hem, som det alltid är, men jag kom på mig själv med att inte känna den där vansinniga lättnaden – “Tackgodegudförattdetäröver!” – jag fick ett oväntat stort utbyte av den här minisemestern.
Mulet och regn mötte oss när vi gick till garaget för att hämta ut bilen. Det var Öresundsbron vi ställt in siktet på. I juli är det 17 år sedan den invigdes. Det var första gången vi åkte över den, men jag har sett den ofta, ofta i serien “Bron”. Den är häftig! En mäktig konstruktion. 520 kr/fordon och endast enkel väg dvs. en dryg tusing för att åka fram och tillbaka, men vi var ju på semester…
Framme i ett garage i Köpenhamn var Pär så kissnödig att han inte kunde koncentrera sig på något över huvud taget. Medan vi tog oss fram till garaget såg jag att vi passerade Hotell Phoenix och på hotell finns alltid möjlighet att få låna en toalett. Jag visade en sammanbiten Pär vägen. Jag passade oxå på att gå för det finns 3 möjligheter man aldrig ska tacka nej till: en möjlighet att få kissa, en möjlighet att få sova eller en möjlighet att få äta. Det var riktigt lyxiga toaletter med marmorväggar och -golv och toalettpapper med dubbla lager. Tack, hotell Phoenix!
Regnet var ihärdigt. Pär hade glömt sin keps i bilen och fick låna min, så jag var hänvisad till huvan på jackan som har en benägenhet att minska synfältet och droppa vatten. Allt var blött och småfuktigt. Den ursprungliga planen var att gå till Naturhistoriska muséet, men Pär ville det inte tillräckligt mycket. Jag vill se Nyhavn med de färgstarka husen, så vi gick dit. Det gjorde alla andra tappra vädertrotsare oxå. Ute serveringarna hade öppet som vanligt och sightseeing-båtarna körde sina turer.
Jag såg att nästa tur i en av de övertäckta båtarna skulle gå om 20 minuter, så jag fick med mig Pär på den. Den tog 1 timme och regnet föll heeeela tiden, men att åka båt är så mysigt. Mer än så gjorde vi inte i Köpenhamn. Vi har varit där förut och ingen av oss har egentligen klickat med staden, den här gången var det Öresundsbron som lockade och drog. I närheten av bron såg jag reklam för “Den blå planet” – nordeuropas största akvarium där det finns till och med hajar! Vi åkte dit. Regnet föll.
Det var lång kö och det fanns många gapiga snorungar där och ja, vårt blodsocker var nere i fotknölarna igen, men vi tänkte äta så fort vi kom in. Vi kom aldrig in. Allt, precis allt, kändes fel och vi hade ingen lust att betala flera hundra för att trängas med barnfamiljerna, så vi hoppade av kön. En liten restaurang serverade dagens för 79 kr. Det såg fullt ut, men servitrisen sa att det fanns ett fönsterbord för 2, men att det är många barn där inne… Vi tog bordet och det var många barn där inne och det var en samtalsnivå i det lilla rummet som liknade den från fredagskvällen. Det var gräsligt. Faktum är att jag satte i en propp i det örat som var riktat mot oljudet och det hjälpte mycket. Det försämrade knappast Pärs och mina möjligheter att samtala för de var redan obefintliga. Den stekta rödspättan med remouladsås på en skiva grovt bröd var inte god. Ännu en flykt. Vi gick tillbaka till bilen, åkte över bron raka vägen till en Circle K-mack och bunkrade upp med tepåsar, sockerbitar, mjölk, vatten, godis och chips. Plötsligt upptäckte jag att jag inte hade min mobil. Panik utbröt! Jag gör inte sånt, jag tappar inte mina saker! Skulle vi behöva åka hela vägen över Bron igen?! Jag hittade den. Den hade halkat ned på sidan av bilstolen. Tillbaka på hotellet drack jag 3 muggar te, den ena efter den andra. Sedan gick vi till Lilla torg där vi gick in på Victors och åt middag. Tortellini med spenat och mortadella. Ganska gott. Resten av kvällen läste jag och åt godis och drack mer te. En inte särskilt lyckad dag.
Vägning: 95,4 kg som innebär en minskning med 1,8 kg sedan igår samt en total minskning med 12,3 kg. Magen har varit igång som den ska medan vi var i Malmö, men i och med att vi kom hem och jag återgick till ordentligt vattendrickande har den brakat igång och det är det som jag tror är förklaringen till att 1,8 kg bara försvann.
12,3 kg är mycket och jag förstår nu hur jobbigt det var att släpa runt på nästan 110 kg. Jag har sett mig själv på bilder som Pär tog nu när vi var iväg och jag tycker inte om det jag ser. Hur fasen såg jag ut för fem månader sedan?! En av anledningarna till att jag undviker speglar och att bli fotad är att jag oftast känner mig smalare än vad jag är. Visst är fettet tungt att släpa på, men jag det är egentligen muskelmassan som jag känner av när jag är i rörelse; det är musklerna som får mig att känna mig smalare än vad jag ser ut att vara och det är den positiva känslan jag ofta upplever när jag styrketränar. Nu sitter jag här, 12,3 kilo lättare och har fått sy in mina ljusa byxor 3 gånger och till och med mina leggings sitter lösare och det är det här jag måste hålla fast vid, inte hur jag ser ut på bild. Min fysiska självbild skiljer sig från spegelbilden.
Lördagen var solig och lagom varm och vi tillbringade den till fots. Vi kom fram till Kungsparken.
I Slottsparken pågick Malmö Garden Show (jag tror att det hette så). Full aktivitet! Jag provsmakade och köpte en förpackning med ekologiska jordgubbsremmar som var väldigt smarriga och bra att tugga på när energinivån sjönk. Vid Ribersborgsstranden stannade vi till och köpte vatten och kaffe och vilade fötterna vid kallbadhuset.
Mot Pildammsparken! Pär sa hela tiden att enligt GPS:en var det 20 minuters promenad, men hur länge vi än gick förblev svaret 20 minuter. Meh! Vi kom fram till sist.
Blodsockret föll och vi med det. Det skulle finnas flera restauranger i parken och det var vad som höll oss uppe. Vi hittade en enda och den var väldigt, jättemycket tvärstängd och övergiven och hade nog inte öppnat för säsongen. Vi lämnade parken och i grevens tid hittade vi en vanlig korvkiosk, Snabbt & Gott med Scans varumärke. Kycklingburgare med currydressing, pommes och vatten. Det var så gott! Väldigt trevlig personal och bra service. En småtrist uteservering vid vägen, men det var pingstafton och förmodligen mindre trafik än vanligt. Styrkta till kropp & själ fortsatte vi och kom fram till Möllevångstorget vid 15 och då närmade sig stängningsdax för torghandlarna för de ropade ut sina varor för endast 5 eller 10 kr. Förbi Triangeln och Gamla Staden där vi kom fram till Science-fiction-bokhandeln. Varken Pär eller jag kan motstå böcker, så vi gick in. Jag hittade de första 2 delarna av “Det mörka tornet” av Stephen King och så den här enhörningen från “Dumma mig” som jag var oerhört frestad att sluta i min famn för att aldrig släppa.
Riktigt trevliga gator med gamla byggnader och så var vi plötsligt framme vid Lilla torg som är som en enda uteservering så här års. Det var här vi hamnade i fredags med blodsockret nere vid fotknölarna balanserande på kullerstenen. Då hamnade vi på en ekologisk restaurang, “Green Chilli” med indisk mat. Butter chicken tikka och nan-bröd – gudihimlenvadgottdetvar! MEN ljudnivån på de övriga gästerna var sanslös! Jag vet inte om jag någonsin har varit med om något liknande. Det var fredag kväll, härligt väder och hög stämning, men det gick nästan inte att prata med varandra. Vi fick ett bord för 2 som egentligen var 2 platser i ett bord för 8; mitt i med högt prat från alla håll och kanter och trångt. Gruppen till höger om mig som bestod av 2 par pratade motorsport och Kenny Bräck och jag fick lyssna på det vare sig jag ville eller ej. Paniken låg på lur och var väldigt nära ytan ett tag. Vi åt koncentrerat, betalade och flydde därifrån. När vi kom till torget på lördagseftermiddagen var det en helt annan stämning. Vid det laget hade vi kroknat och det jag ville var att sitta ned och dricka te. Hotell Renaissance, ett av många små hotell, hade en uteservering som gick ihop med loungen som var möblerad med generösa soffor och öronlappsfåtöljer, mjuk musik på låg volym och även samtalen var lågmälda. De serverade afternoon tea, men jag sa att jag inte ville äta utan bara få sitta ned och dricka te och det fick jag. Pär var mer sugen på öl. Där satt vi i nästan 1 timme innan vi fick ihop tillräckligt med ork för att gå den sista biten till vårt eget hotellrum. Den kvällen läste jag och Pär såg “Designated survivor” på Netflix.
Vägning: 97,2 kg som innebär en ökning med 0,4 kg och det tycker jag känns acceptabelt med tanke på hur jag ätit den senaste veckan. Det är tur att jag promenerade så mycket som jag ändå gjorde… Idag är tillbaka på Itrim-banan igen och det känns skönt. Jag har haft en vilodag idag med sovmorgon (även om det inte blev längre än till 20 i 9), en dusch och så har jag tvättat. Ute har det regnat och blåst rent otroligt! En perfekt dag att sinne inne, läsa och dricka te.
Jag tycker mycket om Malmö! En otroligt grön och fin stad med ett behagligt tempo där bilisterna stannar vid övergångsställena – som i Göteborg! De allmänna toaletterna var fräscha och så talrika att kissnödigheten aldrig blev överhängande. Det är en cykelstad med tydlig uppdelning mellan gång- och cykelväg. Både Pär och jag skulle mycket väl kunna tänka oss att bo där, men det blir för långt till Elin och Selma. Vi bodde på Best Western Hotel Royal på Norra Vallgatan. Ett mindre hotell med samma intima stämning och lugn som Hotell Lilton i Göteborg. Vårt rum och ett till låg för sig själva vid en innergård. Enkelt, fräscht och funktionellt.
Mina framgångar med Itrim har gjort mig stöddig. Så här års pratas det mycket om problemet med att många går upp några kilo under semestern. Jag har smålett överlägset och sagt att det kommer inte att hända mig när jag åker till Malmö. Det handlar bara om att inte suga i sig första bästa maträtt – plättlätt! Jag erkänner härmed att jag hade fel. Jag har inte vägt mig, det gör jag i morgon på morgonen, men jag blir inte förvånad – även om jag kommer att bli förkrossad – om jag är tillbaka på 99 kg. Problemet har varit att inte kunna få måltiden den tid jag har vant mig vid för att t.ex. hålla blodsockernivån i schack. Vi har ätit frukost vid 9 och där har det inte varit några problem förutom att jag har ätit en fralla varje dag, men både lördag och söndag blev det lunch så sent som halv 15 och då var vi båda sammanbitet smågriniga. Igår och idag lyckades vi bättre och mådde bättre. Jag har – och det är ovanligt för mig – ätit för mycket mat och dessutom godis och chips. Det verkade som jag glömde packa ned disciplin och karaktär … Jag har inte fått i mig 2 liter vatten varje dag, knappt 1 liter ens och det har varit köpt flaskvatten (min KleanKanteen är för tung för att jag skulle vilja släpa på den och behöva fylla på den hela tiden). Men jag har promenerat! Jösses vad stegräknaren har fått jobba.
Resan innebar ett sjumilakliv utanför min komfortzon, ett sjumilakliv jag kände var nödvändigt både för min egen skull, men även för Pärs och mitt äktenskaps skull. Fredagen var jobbig och jag sa till honom att jag verkligen, verkligen försökte att se fram emot det, men att det kom i skuggan av själva sjumilaklivet. Med facit i hand kan jag säga att det var värt det, det var verkligen, verkligen värt det! Jag törs nog tala för Pär när jag säger att vi har haft det mycket trevligt när vi har pratat mycket och skrattat, småretats, men inte tjafsat och ännu mindre grälat. Vi är samkörda efter 25 år som gifta och 27 år som ett par. Jag har sluppit min ångestladdade hemlängtan eftersom jag har lärt mig att grejen med att åka bort är att inte få det precis som det är hemma, men att det finns fördelar med det oxå och så blir det så mycket skönare att komma hem sen. Nu är jag hemma igen och det är skönt! Mitt introverta batteri är urladdat, men i morgon ska jag ta sovmorgon och bara stanna inne och tvätta. Jag har bränt mig ordentligt i nacken och på bröstkorgen och mår bäst om jag kan slippa solen några dagar.
Jag kommer att skriva fler inlägg med många bilder om vår kortsemester till Malmö. Fortsättning följer!
Så här års, med alla ljusa timmar, är ett strömavbrott inte lika tydligt som på vintern. Idag reagerade jag på att det var så tyst. Jag var på väg till toaletten vid 8-tiden när det slog mig att brummandet från kylen och frysen saknades. Strömavbrott? Det stämde för inget hände när jag försökte tända lampan i badrummet. Jag sms:ade Pär, på arbetet, som kollade kommunens hemsida och det var drygt 2000 abonnenter som var strömlösa, men de visste inte varför. Jahaja. Jag fortsatte med morgonpysslet och frukosten, men fick klara mig utan ägget. Mina planer var att hämta ett paket på ICA, men jag hade ingen lust att gå dit och sedan få besked att inga paket kan lämnas ut pga. strömavbrott, så jag ringde och frågade och fick svaret att “det lyser i taklamporna”. Det blev en tung och trög promenad och jag kände mig rätt trött på att knata runt i omgivningarna, så det är kanske inte så dumt med ett miljöombyte för några dagar. Annars känner jag mig stressad av att vi ska till Malmö – det är ett jäkla kliv utanför min komfortzon, men jag känner oxå att jag måste för att inte begränsa mig själv allt för mycket. Jag hämtade paketet på ICA, köpte en Nasonex på Apoteket och gick sedan till Filmkedjan för ett annat paket. Döm om min förvåning när jag möttes av de anställda som satt utanför en fortfarande igenbommad butik eftersom de var strömlösa. Det var ju bara några hundra meter från Salem Centrum! Inte mycket att göra åt det. Elin sms:ade att vi fått tillbaka strömmen klockan 10. Jag gick hem igen. Resten av dagen har jag förberett resan, tagit hand om orkidéerna, storstädat hos Bibbi, rengjort luftrenaren (vars filter var mycket dammigare än vanligt pga. all pollen). När jag funderade på vilka kläder jag skulle packa fick jag syn på min absoluta favorit-fleece som jag inte har kunnat ha på några år eftersom jag har varit för stor för den, men som jag inte har haft hjärta att göra mig av med eftersom den är sååååå fin med små broderade blommor, rejäla blixtlås och fina kantband. Det är i alla fall 15 år sedan jag beställde den via Femina och nu får jag plats i den igen. Lycka! Den får följa med till Malmö.
Jag kommer att ha en blog- och Facebook-fri minisemester och är tillbaka på onsdag. Ha det så bra i hänryckningens tid!
