Månad: maj 2017

Bälte och korsdrag

Igår förutsade SMHI att det skulle bli 25 plusgrader idag. Whaaat… Jag valde att tro på dem och satte larmet en halv timme tidigare för att komma iväg på promenaden innan det blev för varmt. Det var 18 grader i skuggan klockan 8 på morgonen. Ja, jävlar… Jag kom iväg 10 över 9 minus jacka plus vätskebältet. Det var trevligt att upptäcka hur mycket jag behövde dra åt bältet för att det skulle sitta kvar runt midjan. Jag hade siktet inställt på Garnudden idag och det var helt rätt. En dånande serenad av fågelkvitter, fjädrande underlag att gå på, doften av varma stammar och barr och inga tvåbeningar. Det var ändå ganska tungt och hostigt, men då kunde jag ju stanna upp, dricka lite vatten, sniffa sommarluft och lyssna på fåglarna. För första gången i år fixade jag korsdrag för att motverka den plötsliga värmen och den stillastående luften inomhus. Det är ju inte bara fläktar som släpps in utan även en massa ljud: mopeder, bilar, gapiga ungar och ett upprepat skärande ljud som gjorde mig vansinnigt stressad och då stängde jag balkongdörren igen. Det har rått en frenesi över föreningen idag. Det vattnas och klipps gräs, eldas och grillas, pratas och skrattas. Värmen kom så pang på att jag inte har hunnit med, men jag ogillar den likafullt.

Igår fick jag en överraskning: mens. För första gången sedan juli förra året. Varför? Varför?! Har jag råkat antyda att jag saknat den för det har jag INTE – jag lovar och svär! Jag har till och med haft mensvärk och känt mig svullen. Usch! Det skulle kunna vara en förklaring till att endast 3 hg hade försvunnit sedan förra veckan…

En snabbis hos tandläkaren

Vägning: 97,2 som innebär en minskning med 3 hg. Ålrajt! 😉

Jag var hos tandläkaren idag och i vanlig ordning var det inget jag såg fram emot och jag blev inte förvånad när jag drömde om att jag skulle till tandläkaren, men aldrig kom iväg – en typisk stressdröm. I drömmen stökade jag hemma i väntan på att gå. Jag krånglade med persienner och snören, en radio som inte gick att stänga av, jag rensade bland Elins gamla leksaker – hur mycket sopor som helst! – och så sprang Sissela Kyle in och ut i lägenheten. Whaaat… När jag tittade på klockan var den 20 i 10 och jag skulle ha varit hos tandläkaren 20 över 9 och inte hade jag borstat tänderna och var fanns plånboken – panik och sammanbrott. Undergångsstämningen hängde kvar länge efter att jag hade vaknat och förbättrade inte mitt humör. Det sista jag gjorde innan det var dax att gå – i verkliga vakna livet –  var att borsta tänderna och rengöra bettskenan och när jag tittar på klockan ser jag att jag måste sätta fart, verkligen sätta fart om jag inte hade planerat att springa hela vägen! Det blev 25 minuters tempopromenad i ett ihållande regn och väl framm valde jag att ta hissen i stället för att gå 3 trappor eftersom hostan dragit igång. Jag hade knappt registrerat min ankomst innan jag fick komma in. Jäklar! Det var lagningen som skulle kollas en gång till. Den sitter där den ska och hon knackade och petade och blåste (då ilade det nåt så in i h-vete!) och röntgade för säkerhets skull. Allt såg bra ut. Jag fick en provtub med Sensodyne som jag ska smeta på tanden efter tandborstningen som extra skydd. Hela besöket tog 10 minuter och kostade 480 pix. Häpp! Jag gick en extra runda hem och det fortsatte regna, men luften var härligt fuktig och frisk och även om jag kände mig som en dränkt katt när jag kom hem, så hade jackan hållit mig torr. Klockan var inte ens halv 11, så jag hann med en kanna te före lunch.

Matsmälta

Vägning: 97,5 kg – på viktfronten intet nytt.

Jag fick en matsmälta igår kväll. I hallen står en kasse med 3 chipspåsar som Pär ska ha till sitt minihack på lördag. Suget efter grillchipsen satte in när jag packade upp Coop on-line-leveransen på eftermiddagen och det var kvar hela kvällen. Det gnagde och gnagde och jag vägde för och emot om och om igen. Det skulle vara så gott och jag kan köpa en ny påse. Jag skulle må tjyvens efteråt. Jag behöver ju inte sätta i mig hela påsen. Föreställ dig hur du skulle må imorrn, när du vaknar och minns att du vräkte i dig chips… Så höll det på. Jag hade svårt att koncentrera mig på boken jag läser. Jag blev mätt av gårdagens middag och något kvällsmål behövdes inte och jag tuggade tuggummi som besatt för att hålla suget stången. Till slut gav jag efter MEN jag åt inte chipsen! Jag hittade övergiven Toblerone och så tryckte jag i mig några skivor Serrano-skinka och sist av allt 2 digestivekex med smör. Sedan borstade jag tänderna och gick och lade mig för den som sover syndar icke! Nå, väl, jag har haft värre matsmältor…

Igår var jag fortfarande äckeltrött och sov länge, men idag har det känts bättre och jag har orkat träna med gummibanden, den lätta varianten igen. Det var väldigt skönt även om uppvärmningen och benövningarna var flåsiga och hostiga. Efter duschen kände jag mig stärkt i ryggen och magen, lättare och såååå hälsosam.

Överlistad av mig själv

Igår promenerade jag. Det var dax att kolla hur arbetet fortskrider i Heliodal. Som okunnig betraktare har jag ett ord: kaos. Vilken röra! Det är i och för sig då som vägarbeten brukar falla på plats – lika obegripligt varje gång. Det är tänkt att det ska vara klart “våren 2017”. Tur för dem att våren är sen i år… Det var en väldigt skön promenad i alla fall.

Körsbärsträdet vid förskolan blommar som bäst.
En av 3 mäktiga ekar vid gångstigen mot Heliodal. Mitt favoritträd!

Vid 15-tiden åkte Pär och jag till svärisarna för deras gemensamma födelsedagsfirande (de fyller år med 10 dagars mellanrum). Vi fick inbjudan för några veckor sedan och jag sa redan då att jag skulle följa med. De är över 80 båda två och skruttiga, men sjukt envisa och jag kände att jag borde följa med eftersom jag inte träffar de alltför ofta. Jag har inte oroat mig eller haft ångest inför träffen. Jag mår ju så mycket bättre nu för tiden att jag kände mig säker på att slippa social baksmälla. Vi var 9 personer. Värdparet inledde med fördrink och snacks (som jag inte åt av) och vi satt i minst 1 timme. Middagen serverades med bordsplacering. Jag hamnade i mitten på ena långsidan och mot slutet av 3-rättersmåltiden (där jag inte tyckte att något var vare sig gott eller mättande) började orken och koncentrationen tryta. Till vänster om mig diskuterades bredband på Öland och till höger om mig diskuterades något annat. Jag hade inget att bidra med. Det surrade runt mig och jag stängde av. Jag ville hem. Vi blev sittande. Sedan togs disken om hand och sent omsider fikade vi. Då var klockan 20. Vid det laget mådde jag dåligt. Jag hade varit säker på att vi skulle ha varit på väg hem vid den tiden… Allt tog sån satans tid! Jag hade inte tålamodet. 45 minuter senare lämnade vi sällskapet och jag nästan sprang ut därifrån. Vi åkte till Robins lägenhet och lämnade över en kasse hö som Elin behövde till Selma (de bor där just nu) och några tårtbitar eftersom de inte kunnat vara med. Klockan var halv 22 när vi äntligen klev innanför dörren.  Jag var trött och hungrig och jag var galet sugen på gott te! Pär gick och lade sig på en gång. Vi är inga partymonster direkt…

Idag har jag mått tjyvens. Äckligt trött, småknip i magen och illamående, tandvärk och små-ångest. Jag har mest druckit Pepsi Max och te för vatten har öka på illamåendet. Efter lunch sov jag i soffan och vaknade lagom till middagen som inte heller den föll mig i smaken, så ikväll har jag ätit kvällsmål. Jag känner mig överlistad av mig själv eftersom jag faktiskt trodde att jag inte gruvade mig för kalaset medan dagens hälsotillstånd säger något helt annat. När svägerskan med familj var här för några veckor sedan hade jag väldigt trevligt och kunde tillgodogöra mig positiv energi även om jag blev trött efteråt, men igår fick jag ingen sådan energi. Tvärtom. Dränerad. I vanlig ordning var det oratorstilen som gällde med risk att bli avbruten. Inga egentliga samtal eftersom vi var för många.

Att fortsätta framåt

Det blev en kort runda med stavarna idag, 45 minuter. Jag vill få med överkroppen oftare än en gång i veckan med gummibanden och då är stavgång svaret, men samtidigt har jag inte haft den riktiga orken för det är flåsigare. Flåsigt var bara förnamnet när jag nådde krönet av Högbacka-backen. Hostigt var efternamnet. En torr, slemfri ansträngningshosta/astmahosta. Hänger den ihop med allergin, tro, för jag har ju inte varit förkyld? Jag har känt att den har lurat i bakgrunden ett tag nu, så hostattacken kom inte som en blixt från klar himmel. Som tur är har jag kvar av Pulmicorten och tur igen när jag såg att utgångsdatumet är juni i år. Jag tog 2 doser nu på kvällen. Bortsett från hostan, så var det skönt med ett hyfsat flyt och armmuskler som inte protesterade.

Det har varit en bra matvecka! Matveckan räknar jag in i söndag till och med torsdag. Jag har hållit mig till 3 måltider sedan jag slopade kvällsmålet. Inte en enda kväll med extra kvällstugg och så vatten, vatten, vatten. Kvällens choklad & chips smakar därför extra bra.

En låtlisterepresentant! Du Tonc med låten “Keep movin'”. Det är det det handlar om: att inte stanna, fastna, stagnera i det ständiga arbete som det innebär att ändra ett invant beteende. Tisdagens tråkiga viktresultat kunde ha fått mig att ta en chipspåse, lägga mig i soffan och skita i allt, men det gjorde jag inte. Jag blev besviken och tillät mig att vara besviken och sedan funderade jag på vad som inte funkade och ändrade taktik. I’ll keep movin’!

En ny favorit

“Av en annan värld” av Katherine Webb. För ett drygt år sedan läste jag hennes första bok “Carolines arv” som jag blev helt såld på. Även i den här senare boken väver hon samman dåtid och nutid mycket skickligt.

1911. Cat Morley kommer till prästgården i byn Cold Ash Holt för att börja sin tjänst hos kyrkoherden. I samma veva anländer även ockultisten/teosofen Robin Durrant. Cat har tuffa erfarenheter i bagaget och har taggarna utåt från början. Att vara tjänsteflicka är inte ett liv hon strävar efter. Kyrkoherdens fru känner sig väldigt osäker i förhållande till Cat och upplever det som att hon blir genomskådad. Hennes äktenskap är, milt uttryckt, problemfyllt. Kyrkohederns är betydligt mer intresserad av att försöka fånga naturandar på bild tillsammans med herr Durrant.

2011. Leah Hickson är journalist och får tips om en okänd soldat från första världskriget. Han saknar identitet, men har 2 brev i en väl försluten plåtask. Leahs journalistiska nyfikenhet behöver inte mer för att hon ska vilja nysta i mysteriet.

Det skiljer 100 år mellan Cat och Leah, men visst finns det en koppling och det är här Katherine Webbs skicklighet framträder. Hon är en makalös berättare och driver berättelsen framåt med små medel – inga andlösa cliffhangers – för att i slutet knyta ihop säcken med stor elegans. Miljöerna och gestaltningarna får mig att sugas in i boken. Dialogerna känns trovärdiga och karaktärerna är levande även om hushållerskans fetma är av sådana proportioner att hon inte borde kunna gå eller stå, ännu mindre arbeta hårt. Jag är i och för sig oerhört känslig för hur feta personer beskrivs…

PS! Nu läser jag hennes tredje bok, “En sång från havet”. Recension att vänta!

Ändrad taktik

Vägning igen: 97,5 kg som innebär en minskning med 1,2 kg sedan igår (?!) eller 0,4 kg sedan vägningen förra tisdagen. Det går ned och det går upp och så går det ned igen – det är tur att jag gillar berg-och-dalbanor! Hahaha! Det viktigaste är att jag nu har nått 10 kilosmålet; närmare bestämt minus 10, 2 kg sedan 2 januari. Helt plötsligt har jag bara 2,5 kg kvar till nästa delmål. Jag är nöjd och jag är stolt över mig själv! Jag orkar mer och har gått ned en storlek i kläder och jag kan använda mina gamla jeans som har legat i garderoben i flera tjocka år och jag kan knäppa bh:n hårdare och mina knän har börjat synas igen och armmusklerna är oxå på väg fram i ljuset. Idel fördelar!

Jag promenerade 60 minuter i förmiddags och halva tiden hade jag ett riktigt bra tempo – jag kunde känna fartvindarna! Sedan blev jag trött, men jag kände inte av några skavsår och tårna blev inte så farligt bortdomnade.

Gårdagens missvisande vägning framkallade ett behov av att byta taktik. Jag kommer att fortsätta med VLCD-soppan till lunch och vanlig, lagad middag enligt handflate- och knytnävsmetoden. Däremot kommer jag att sluta med kvällsmålet och bara äta det om jag har en sk. hungerdag eller om middagen inte är god eller om jag inte blir mätt. Just idag fixade jag middag själv eftersom Pär arbetade över och det blev (6 skivor) stekt falukorv och stuvade makaroner. Det var gott och jag blev mätt ergo inget kvällsmål.

Snäll disciplin

Vägning: 98,7 och det innebär att jag har gått upp 0,8 kg den senaste veckan. Paniken varvas med resignation för det är ju så här det alltid blir. Aldrig med 99!! Aldrig i helvete mer 100!!! Beror det på att jag äter vanlig middag varje dag och sedan kvällsmål? Det blir nog för mycket. Om jag skippar kvällsmålet är det smart att äta middag vid 18 i stället, så att jag inte hinner bli hungrig, MEN – och det hängde över mig idag – då är jag tillbaka i samma låsning som innan jag gick med i Itrim: jag upplever det som att jag måste, måste äta mycket middag för sedan blir det inget mer tuggbart och om då middagen inte är god, ja, då är paniken där som ett brev på posten.

Jag genomgick en lång, inre strid när det gällde dagens träning. Den trista vägningen lade sordin på stämningen och jag hade inte lust med något. Just för att jag har gått upp i vikt borde jag träna, men jag hade ingen lust och jag var så trött. Ska jag verkligen tvinga mig själv till att träna när kroppen eller sinnet inte vill? Jag måste väl ha självdisciplin! Jag tycker ju om hur det känns under tiden och ännu mer efteråt; hur kroppens muskler håller ihop, tajtar till och stramar upp kroppen och får den att känna sig lättare. En snäll form av disciplin? Det blev en fristajlar-version av gummibanden med några tillägg och avdrag: vissa övningar orkade jag fullt antal repetitioner och andra blev det bara minsta möjliga. Uppvärmningen var en nära döden-upplevelse, men sedan blev det skönt och lagom tungt och det tajtades till och stramades upp och kändes lättare. Samvetet är lugnt. Jag gjorde det jag orkade vilket är bättre än inget.

Jag inser att om jag ska äta vanlig middag med Pär varje dag, så måste jag stryka kvällsmålet.

 

 

Glasklart

Jag städade i lördax och den här gången blev det en överkurs eftersom jag hade bestämt mig för att putsa fönsterna. Pär tog de 2 på övervåningen och jag tog de resterande 5. Ett fönster för varje rum + den lilla rutan i ytterdörren. De var så lortiga! Jag har aldrig tänkt på hur lortigt vattnet är som rinner när jag drar med skrapan… Det var nästan svart! Urk! Det behövdes alltså och nu är allt glasklart. Jag hade tänkt göra det tidigare, men det har varit lite väl svalt för att fläka upp fönstret på vid gavel. Själva putsandet tar ju inte lång tid, men att plocka undan för att komma åt och sedan ställa tillbaka allt – det är träligt. När klockan var kvart över 16 och jag hade halva vardagsrummet kvar att dammtorka och dammsuga, så blev jag tvärleds och tog några genvägar. Det kändes som om jag aldrig skulle bli färdig! Idag känner jag av musklerna i axlarna, men annars överlevde jag det hela även om jag var sinnessjukt trött på kvällen. Igår, söndag, vilade jag. Tvätt, vattning av orkidéerna och pillertrillande var det enda jag gjorde. Idag har jag promenerat. Det blåste som 17, småsnöade (!!) och var överraskande kallt. Vindarna var så pass isiga att vintermössan inte hade varit fel, men det fungerade med huvan på jackan. Faktum är att jag mår bättre av det här vädret än i förra veckan när det var uppåt 20 grader. Jag orkar mer och så dämpas ju allergibesvären.

En frisk sjö och nya träd

Jag promenerade igår och det gick bra även om jag kände mig vansinnigt stel i ryggen efteråt. Jag gjorde mina yogaövningar, men det vete 17 om de hjälpte. Det blåste ganska mycket igår, svala vindar, på gränsen till kalla och de förde mig sig ett mindre omslag i vädret för idag var det varmt. För varmt för att jag skulle gilla det och det bidrog till att dagens promenad kändes tung. Jag hasade runt Flaten och fascinerades över den totala bristen på ork. Meh! Ungefär som om jag varit magsjuk i flera veckor och nu var utomhus för första gången.

Båten har sluppit ifrån presenningen och det dröjer inte länge innan det är dax att sjösätta den.

På andra sidan Flaten stannade jag till i den välsignade skuggan och tittade på sjöfåglarnas aktivitet. En skrattmås for fram och tillbaka för att titt som tätt störtdyka mot vattenytan efter fisk. Där det finns sjöfåglar finns det fisk och om det finns fisk finns det syrerikt vatten och det är ett tecken på att en sjö mår bra, eller hur? Flaten mår bra och det känns skönt!

Nu har de nya träden kommit, de som ska ersätta sina slaktade föregångare.

Den kan på intet vis jämföras med Min Mäktiga Gran, men det blir nog bra om några år…
Några mindre träd och buskar. Jag kan inga namn och bilderna blev inte särskilt bra – det var för soligt.

Imorgon kommer trädgårdsgruppen och frivilliga att så gräs och ängsblommor och fixa bevattningen. Det blir nog bra med tiden…

PS! Nu har jag styrt om kostintaget. Från och med idag blir det VLCD-soppa till lunch och sedan vanlig middag enligt handflate- och knytnävsmetoden.