Ett fungerande recept

“En sång från havet” av Katherine Webb. Hon har hittat ett fungerande recept för att berätta en historia och hennes tredje bok följer det receptet och än så länge fungerar det. Liane Moriarty (“Öppnas i händelse av min död”) försökte med samma knep, men lyckades inte lika bra enligt mig.

I nutid har vi Zach som är en hängiven beundrare av konstnären Charles Aubrey. Han arbetar på en biografi om honom och i hopp om att hitta en ny vinkling åker han till byn där Aubrey tillbringade flera somrar på 1930-talet. I den här byn bor Dimity “Mitzy” Hatcher som var 16 år den första sommaren som familjen Aubrey kom till byn. Hon finns på flera av Aubrey porträtt och Zach bestämmer sig för att kontakta henne.

Det handlar om att längta efter ett annat liv. Det handlar om besatthet. Det är dramatiskt och ofta tycker jag synd om Mitzy, men ännu oftare upplever jag henne som patetisk. Det blir lite väl dramatiskt emellanåt med starka känslokast, tycker jag. Passionerat och romantiskt för den som tycker om det. Det är inte min favorit av Katherine Webbs böcker, men visst är den bra, mycket bra.

 

Skärpning!

Vägning: 98,3 kg som innebär att jag har gått UPP 1,1 kg!! Det tänker jag inte finna mig i! Jag har fått mersmak på viktminskning och nu när jag vet hur det känns att bli av med kilona, så känns de dubbelt så tunga när de kommer tillbaka. Nu blir det skärpning och nolltolerans mot kvällsmål som får tas till endast i absoluta nödfall. Jag hade en oöppnad påse med salta fiskar från Lakritsroten som jag hade tänkt ha till helgen, men den öppnade jag och tömde i soppåsen fortare än en gris blinkar och innan jag hann tänka efter. Aldrig mer 99 kg och aldrig, ALDRIG mer 100 kg!!

Beslutet om skärpning hjälpte till att få iväg mig på en promenad runt Flaten plus att jag behövde handla på Konsum. Det var ganska skönt, men hostigt. Jag stannade till på andra sidan sjön och tittade på herr och fru And som gled fram genom vattnet för att sedan flaxa till och upp på bryggan där de ruskade bort vattnet. Då kom en sothöna. Den tog sig upp på bryggan, började tjafsa med fru And och skrämde tillbaka henne ned i vattnet för att sedan hoppa i på andra sidan bryggan och simma iväg. Meh! “Vad skulle det där vara bra för?!”, frågade jag. Herr And verkade lite konfys och hoppade i efter frun som vid det laget hade simmat runt bryggan utom synhåll. Hon flaxade upp på bryggan igen medan frågetecknen snurrade runt huvudet på hennes man. Sedan fick han syn på henne och gjorde henne sällskap. Då kände jag att jag kunde gå därifrån utan att vara orolig för mobbande sothöns.