Månad: januari 2017

Slutstramat

5 km promenad på 70 minuter med flera uppförsbackar. Det var jätteskönt! Jag kan inte låta bli att fundera på IB:s fråga om promenaderna ökar pulsen och varför det inte räknas som träning. Oftast går jag i en sådan takt att det hamnar mellan rask promenad och power-walk.

Jag måste skärpa mig! Nästan varje kväll den här veckan har jag ätit efter kvällsmålet – precis det jag inte ska göra. Visserligen har det rört sig om att jag har vräkt i mig 5 skivor parmaskinka och keso och inte mackor eller godis, men ändå. IB och jag enades om nolltolerans. Skärpning! Jag ska oxå påminna mig själv om att det handlar om den 3:e veckan av 104 och jag måste tillåta mig själv att prova mig fram. 

Förhoppningsvis visar vågen minus på måndag även om det inte känns så i kroppen, men vinterjackan har slutat strama runt magen, så något har försvunnit.

Ersättningsfritt

35 minuter till Salem via tennishallen och 45 minuter hem via Fjärilstigen blir 80 minuters promenad av en sträcka på 5,8 km. Kroppen var svårstartad, men sedan blev det skönt och mot slutet blev det toktungt. Kroppen känns tung och trög, värk lite överallt – knäna, ryggen, fingrarna – och det känns trist. Idag kände jag mig så där sjukt stel och mörbultad efter promenaden som jag brukade göra för några månader sedan och ändå tar jag 2 Artrox per dag. Treo dagligen hela veckan.

Från och med den här veckan kommer jag att äta vanlig middag på fredagarna dvs. ingen ersättning alls. Jag har inte för avsikt att byta ut måltider hela tiden medan jag går ned i vikt för förr eller senare är det ju tänkt att jag ska äta vanlig mat alla måltider. Pär lagade en fiskrätt från Itrims kokbok: torsk i foliepaket med grillad paprika och champinjon till. Det var gott och mättade utan att kännas mäktigt.

Massage och knivhugg

När det var 10 minuter kvar innan min massagetid började, klädde jag på mig och kilade ned till salongen. Wow! Det kändes så lyxigt att bara kunna gå dit utan förberedelser eller planering eller biljettkostnad. Så hade jag det när jag bodde i Kiruna där jag inte åkte buss en enda gång de 22 år jag bodde där. På heder och samvete!

Ett- enligt mig – klassiskt behandlingsrum: ljust och luftigt, levande ljus och väldigt behaglig musik i bakgrunden jämfört med trafikljuden kring Odenplan. En massagebänk som inte var sliten, gnisslade eller knarrade. Generösa, fräscha handdukar. Jag låg på en värmedyna. Det kom jag underfund med först efter ett tag när det fortsatte att vara varmt där jag låg på mage och att det inte handlade om ett värmepåslag. Bitte Alm heter hon som knådade mig och det är hos henne jag får behandlingar fortsättningsvis. Det känns skönt att veta vem jag kommer att träffa. På AAA-kliniken kunde jag visserligen säga till om jag ville att någon speciell skulle massera mig, men jag upplevde det inte som att mina önskemål nådde fram. Bittes händer var inte hårda och kändes inte som om hon nöp sig fram över musklerna. Hon började med att massera nacken medan jag låg på rygg och jag fick lära mig något nytt: i kinden sitter en muskel som hänger ihop med nackmusklerna och påverkas när man spänner käkarna vilket jag är medveten om att gör för det är bland annat därför jag sover med bettskena. Hon tog sig an den muskeln genom att sticka in ett behandskat pekfinger i min mun, trycka det på en punkt och samtidigt dra i mungipan. Intressant! Det kändes betydligt mer i höger kind än i vänster. 700 kr för 1 timme och det var det värt för jag kände mig lättare och smidigare och det pansar som suttit över ryggen som en ryggsäck var borta. Jag ska kila dit igen om 2 veckor.

Ibland undrar jag om jag borde få gå lös. Sedan jag snöade in på charktallrik till lunch har blivit en hejare på att dela avokador och jag trodde att jag hade kommit på ett bra sätt att få loss kärnan de gånger den inte lossnar av sig själv. Jag sticker in kniven i kärnan och vickar loss den och det går finfint bara avokadohalvan ligger på skärbrädan. Idag gjorde jag något som jag, redan innan jag gjorde det, visste skulle gå helt åt fanders. Jag höll avokadohalvan i vänster hand och stack in kniven i kärnan med höger när kniven slant och rände rätt in i handen. Jamenherregudihimlen… “Jag visste att det skulle hända!”, skrek jag. “Jag visste det men ändå gjorde jag det!!” Jävlar vad ont det gjorde! Ett litet, prydligt knivsår i tumvecket som sved som eld och blödde överraskande mycket. Elin var, som tur var, med och kunde hjälpa mig att bandagera samtidigt som jag tryckte mot såret. Ja, kära värld… Jag tröstar mig med att det är den här sortens misstag som jag faktiskt lär mig av.

Massage, tack!

Jag bor i en borgerligt styrd kommun som inte tror på skatter. Det måste bero på det. Varför är de annars är så jäkla dåliga på att ploga trottoarer och gångvägar? Och när de väl har gjort det och vädret slår om, så lämnas dessa trottoarer och gångvägar åt sitt öde och förvandlas till knöliga isbanor där gruset har smält in i isen och gör noll nytta. Höj skatten och förbättra folkhälsan! Man kan inte promenera utan spikskor. Inte om man, som jag, är paniskt rädd för att halka och ramla och bli satt ur trafik i veckor. Jag har promenerat idag och det är därför jag skriver det här. Nu är det plusgrader igen och urtrist. Jag gick längs stigen vid Flaten – som jag vet inte sandas – och det var så isigt och jävligt att det blev en utmaning till och med för isbuggarna. Den första halvan av promenaden, fram till Flaten-stigen, hade jag ett bra tempo, men luften gick ur mig efter att ha trippat och trevat mig fram längs med sjön. 4,8 km på 60 minuter och det var tungt. Träningsvärk och stelhet i övre ryggen från igår, spik i nedre ryggen och ont i knäna. Blä!

Den här skylten såg jag i måndags. Fin, eller hur?

När jag har kämpat mig uppför Talliden-backen, stapplat nedför på andra sidan, så kom jag fram till rondellen vid Stationsvägen och fick syn på det här:

“Hälsokällanirönninge”. Den har legat där i några år. Sommarens behandlingar på AAA-kliniken gav mig mersmak när det gäller massage. Massage av nacke och rygg – ljuvligt! När jag påmindes om det här stället så – ping! – här kan jag ju få massage och det tar inte ens 10 minuter för mig att promenera dit. Jag ringde och bokade en tid och fick en redan i morgon. Halleluja!

Det skaver

Jag vägde mig idag igen för jag vägrade acceptera en viktökning på 1,4 kg. Idag visade vågen 105,2 och det innebär dels att jag har gått ned 0,9 kg på ett dygn och dels att jag fortfarande har gått upp i vikt sedan förra veckan, men endast 0,5 kg. Det kan jag acceptera.

Det var dax att träna med gummibanden igen, men det tog emot en aning. Jag hade hellre promenerat. Jag körde den lätta varianten eftersom det var några veckor sedan sist. Det gick ganska bra, men koncentrationen var inte på topp och så upptäckte jag att jag var vansinnigt stel i rygg och nacke. Jag fick ont i knäna efteråt och det gillar jag inte. Jag kände mig märkligt irriterad av att lyssna på musik, så det blir ingen låtlisterepresentant idag. Jag rensade ganska hårt i listan – ingenting var bra.

Ingenting har varit riktigt bra idag. Det skaver och irriterar och stör. Ingenting har smakat bra – knappt ens charktallriken till lunch – och jag har gjort 3 kannor te som allihop bara smakat varmt vatten. Hungrig, hungrig, hungrig! Till kvällsmålet åt jag en Cookie coconut-bar på LCD-nivå och den var riktigt god. Kanske beroende på att jag var så hungrig. Jag behövde tugga. Jag har fått i mig 1,7 liter vatten och tanken på att dricka mer får mig att må illa. Tur att Pepsi Max finns!

Jag bokade tid hos en läkare för örat via vårdguiden och blev väldigt förvånad när jag fick ett svar redan dagen efter. Det var ingen läkartid. Det var distriktssköterskan som föreslog att jag kunde komma på sköterskornas öppna mottagning så att de kan titta i mina öron. Vad händer om jag går dit och de inte kan se något i mina öron, inte ens vax? Vad trött jag blir!!

Hårfin skillnad

Vägning: 106,1 kg som innebär att jag har gått upp 1,4 kg som i sin tur innebär att jag har fått tillbaka hälften av det jag jobbat bort. Det finns muntrare sätt att börja en måndag…

Jag hade svårt att få i mig frukosten efter det bakslaget, men jag kom iväg på en 70 minuters /4,9 km:s promenad. Den positiva sidan av mig uttrycker det som att jag blev motiverad att promenera medan den negativa sidan väljer att kalla det för att jag blev hetsad. Det är en hårfin skillnad. Det var skönt och jag hade ett riktigt bra tempo hela tiden.

Fitbit-appen som krävdes för att få ut mesta möjliga av stegräknaren är riktigt användbar. Jag lär mig fortfarande och idag gick justerade jag inställningar och mål. Det förinställda antalet steg per dag var 10000 och det ändrade jag till 5000 eftersom det är vad IB och jag kom överens om. Sträckan som jag bör gå varje dag var dryga 8 km och den ändrade jag till 5 km. Antalet kalorier sänkte jag jag till 1225 enligt “Handfast-minus” och då handlar det om minsta antalet kalorier som jag bör förbränna (det går att logga mat och antal ätna kalorier oxå, men det går över min horisont). Mängden vatten ändrade jag från 1,8 liter till det jämnare 2 liter. Antalet aktiva minuter per dag fick vara oförändrade 30. Helt plötsligt blev staplarna över nådda mål gröna och fina.

Till lunch åt jag “charktallriken”. Både middagen och kvällsmålet har varit VLCD. Jag måste se det här som ett tillfälligt bakslag. Det är inte kört! Det är värt att fortsätta!! Det handlar om en enda dag av 730. Kanske är villkoren så tuffa att jag inte kan avvika mer än en kväll i veckan.

Provsmakningen fortsätter

Jag gick den korta rundan idag och det var skönt att komma ut, men det var tungt. En konstig orkeslöshet som gav mig känslan av att jag inte hade varit ute och rört på mig på flera månader. Jag vaknade med huvudvärk som, tyvärr, inte lindrades av frisk luft & rörelse och jag var yrslig. För precis 3 månader sedan vaknade jag efter en tupplur i soffan och hade ett fenomenalt lock för båda öronen, mådde illa och var så yr att jag vinglade. Det släppte lite i taget över några dagar, men faktum är att jag dras med en hörselnedsättning på vänster öra. Vid det senaste läkarbesöket kunde han inte se något i öronen. Den täppta känslan går att leva med, men den senaste veckan har det börjat pipa. Ett svagt, ihållande pip. Det är svårare att stå ut med, så jag ska boka en läkartid och förhoppningsvis skickas jag vidare till en öronspecialist. Jag tror att det är en nerv som har kommit i kläm särskilt som det kom efter att jag hade legat ned.

Jag städade igår och jag blev överraskad och besviken över att de där timmarna av rännande fram och tillbaka inte innebar fler än dryga 1000 steg. Meh!!

Jag fortsätter att prova mig fram genom Itrims olika måltidsersättningar på LVCD- och VCD-nivå. Tidigare i veckan provade jag Pasta Italiano. Den varken doftade eller smakade bra. Idag provade jag Paella och den var nästan värre. Den luktade fisk (ett av aromämnena enligt innehållsförteckningen) utan att innehålla det och den smakade urk. Jag fick i mig 3 små tuggor och sedan fick det bli en hallonsmoothie i stället. Det går inte att dölja brist på naturliga smakämnen genom att krydda järnet (cayennepeppar). Asian Ham & Mushroom-soppan var okej även om ingefära och cayenne brände på tungan. Nu ikväll valde jag en müslibar som kvällsmål, Muesli Cranberry som var god med ett bra tuggmotstånd som ger en mättnadskänsla. De här produkterna i kombination med motion och en jävla massa vatten verkar fungera för att få mig att gå ned i vikt och jag väljer att nöja mig med det för om jag – som jag gjorde när jag skrev det här – börjar titta på innehållsförteckningarna, ja, då får jag lust att sluta. I det stora hela försöker jag undvika konstiga tillsatser och konserveringsmedel, E-nummer och lättprodukter, så det känns inte helt bra att hälften av mina måltider just nu består av just det.

Överraskande tungt

Jag hämtade 2 paket idag. Ett av dem innehöll produkter från Itrim bl.a. en kokbok. Jag mindes att jag hade beställt flera chokladshake, men jag mindes inte att jag hade beställt de i färdigblandad form dvs. i tetraförpackningar. När jag tog emot paketet och kände hur tungt det var blev jag osäker. Jag beställde väl bara en kokbok, eller…? Hade jag snurrat till det igen?! Paketet gick inte ned i ryggsäcken, så jag gjorde som jag har gjort vid flera andra tillfällen, jag använde nyckeln till att skära upp tejpen och sedan lastade jag över allt i ryggsäcken och slängde allt förpackningsmaterial i papperskorgen. Det var när jag öppnade kartongen som förklaringen till den överraskande tyngden kom: 12 stycken tetrapack à 330 ml (ca 3,9 liter). Fasiken vad tungt det var! Ryggsäcken tyngde bakåt och jag gjorde mitt bästa för att motverka det och när jag kom hem var jag trött i ryggen och nacken, men magmusklerna fick ju arbeta.

Till Salem gick jag via tennishallen och det tog 35 minuter, direkt hem tog 25 minuter och då var det tungt (i dubbel bemärkelse…) mot slutet. 4,8 km och drygt 6000 steg, så idag har jag nått målen även med vattnet. Jag har inga problem att få i mig 2 liter vatten när jag är igång, men att dricka den mängden bara för att – det funkar inte.

Jag drack en av chokladshakerna nu ikväll och den är godkänd. Liksom hallonsmoothien som jag köpte i tisdags. VLCD-shaken med skogsbär var god i början, men nu tycker jag att den doftar för starkt, nästan parfym och smaken känns syntetisk.

Idag har jag …

… inte nått 5000-stegsmålet.

… inte nått 2-litersmålet.

… inte rört mig mer än absolut nödvändigt.

Idag har jag vilat. Sovit. Intalat mig att jag inte ska ha dåligt samvete. Jag behövde vila. Kroppen behövde det. Viktminskning eller ej. Stress och dålig sömn är lika starka fiender till viktminskning som socker och kolhydrater. Idag har det inte blivit fler än 792 steg som motsvarar 0,55 kilometer. Idag är en dag. Idag är inte alla dagar.

Kompromiss = balans

Jag överväger att börja sova med stegräknaren fastklämd på pyjamasen för inatt var jag tvungen att gå på toaletten 3 gånger och ska jag fortsätta på det viset kommer jag att gå miste om många steg! Det är ett jäkla spring även dagtid. Jag lyckas oftast få i mig de rekommenderade 2 literna med vatten och så dricker jag ungefär 6 muggar te varje dag och sedan är ersättningarna (soppa, shake och smoothie) baserade på 2-3 dl vatten – det kluckar om mig.

Jag tränar kontinuerligt på att kompromissa. Den senaste lektionen var ju förra veckan när jag var tvingad att inse att det inte är helt kört bara för att jag inte klarar 3 veckor på enbart ersättning. Idag har jag haft en vilodag eftersom jag, i ren och skär entusiasm, har kört slut på mig genom att promenera varje dag utöver den omställning som Itrim för med sig. Huvudvärk, ryggvärk och vansinnigt trött. Att jag inte promenerade idag innebär inte att jag kommer att gå upp i vikt. Det innebär inte att jag aldrig mer kommer att träna. Det innebär inte att jag har misslyckats. Om jag väljer att vila en dag eller om jag, någon enstaka dag, äter mer än det är tänkt att jag ska, så innebär det inte att jag förblir fet. Det tar bara lite längre tid för mig att nå målvikten. Jag måste våga kompromissa för att få balans. Nolltoleransen passar inte in i det här sammanhanget.

Slutmålet med viktminskningen är 70 kg och att inte gå upp igen. Tidsplanen är 2 år. Jag ska träffa min coach i början av april och det är tänkt att jag ska ha gått ned 10 kg tills dess dvs. jag ska väga runt 97 kg. För att göra den här resan mer hanterlig och för att uppmuntra mig själv kommer jag att ha delmål på vägen med någon form av belöning som kan utgöras av allt möjligt så länge det inte handlar om mat eller att äta. Mitt första delmål blir 99,9 kg – jag ska under 100. Av måndagens vägning att döma har jag 4,8 kg kvar. Ingen tidsgräns, endast ett delmål.

Minns ni att jag tipsade om “Lätt att sova och somna om“? Det någon vecka sedan jag lyssnade på den senast, men det är nog dax igen. Jag sover inte bra och om jag ska fortsätta med flera nattliga toalettbesök är det en fördel om jag kan somna om lite fortare än vad jag lyckades med inatt. Det är förmodligen tänkt att jag ska lära mig genom att lyssna på boken för att inte vara beroende av den för att somna, men det struntar jag i. Camilla Gyllensvan är fantastiskt behaglig att lyssna på och även om jag 9 gånger av 10 somnar innan boken är slut vet jag att hjärnan tar den till sig eftersom hörseln är det sista sinnet som försvinner.