Då, när Skåne tillhörde Danmark

“Barkhes döttrar” av Bodil Mårtensson. År: 1656. Månad: november. Plats: Barkhehus i Helsingborgs slottslän. Länsman Frans Barkhe inväntar otåligt beskedet om sin sons födelse. Han har 5 döttrar sedan tidigare och en son är nödvändig för att föra släktskapet vidare. Dessvärre dör både mor och barn vid förlossningen. Barkhe blir inte förkrossad, han blir besviken och förbannad. Han beger sig till Köpenhamn för att träffa kung Frederik III. Barkhe riskerar att inte bara bli avsatt som länsman utan även att bli avrättad för förskingring av kungens pengar och han har för avsikt att förhindra att något dera inträffar. Kvar på Barkhehus finns döttrarna och hans älskarinna Elna Johansdotter. Elna planerar att bli nästa fru Barkhe och när herrn i huset försvinner dröjer det inte länge innan hon tar över. Hanna, den äldsta dottern, tänker inte finna sig i det och får hjälp av Lars, son till dagsverkaren Erk.

Det är en mycket bra bok och den första i en trilogi och jag kommer att läsa de övriga två. Bodil Mårtensson är en skicklig berättare som blandar fiktion med verklighet på ett sätt som jag som vanlig läsare (läs: inte historisk expert) uppskattar och beundrar. Den ödesdigra och lätt desperata stämningen sätter hon direkt i beskrivningen av Hannas brådska i den iskalla novemberkvällen. I skrivandets stund har ljuset och lite av vårvärmen precis anlänt i och med april månads inträde, men det är inte svårt att minnas novembermörkret… Miljöer och levnadsförhållanden känns autentiska, likaså dialogerna. Däremot använder hon en meningsbyggnad som ofta känns orytmisk för mig och jag fick läsa om vid flera tillfällen; jag skulle ha använt en annan interpunktion. Det finns två meningar mot slutet av berättelsen som jag knappt förstod just för att den kändes oerhört tillkrånglade. “Segrade å andra sidan Karl X Gustav så skulle svenskarna garanterat gå hårt fram i alla skånska skattkistor. Bäst för Barkhe, i vilket fall som, om just hans i så fall befanns var ömkligt tomma.” Jag tycker att henne språk känns säkrare och blir mer flytande i hennes senare böcker t.ex. “I blodbokens tid”.

Slutet på första boken är otroligt ödesmättat och fullt av otrevliga löften om hårda tider. “Må satan ta dig, Frans Barkhe…måtte evig förbannelse vila över dig och hela ditt hus!” Gåshud, gott folk. Gåshud!