Långa, avslappnade steg. Avslappnade axlar och nacke. Låt höfterna vara med i rörelsen. Andas! En promenad Ut På Landet tog 85 minuter just för att jag inte gick så fort och det var skönt. Det var som att ha en farthållare i kroppen; jag började med ett tempo som kändes rimligt och sedan höll jag det. Än en gång snöknarr och stelfruset ansikte och det var knepigt att mima med i låttexterna. På en sträcka hörde jag plötsligt ett ljud som jag inte kunde koppla till bara mig Ute På Landet. Jag pausade musiken, men ljudet hördes ändå. Ett sorts gnekande, gnälligt ljud ungefär som det som uppstår när manchesterklädda ben gnids mot varandra. Jag fortsatte att gå och kunde så småningom koppla ihop gnekandet med underlaget i kombination med mina isbuggar. När snön har fått ligga en längre period och packas i omgångar blir den hård och perfekt för att åka spark på. Jag har till och med åkt skridskor på det. Det är första gången jag har hört att det gnekar!
Dagens låtlisterepresentant är i plural igen. Först ut är Wang Chung med “Let’s go!”. En tretti-plussare som passande nog dök upp medan jag knöt på mig isbuggarna. Det är svårt att sjunga med när man sitter dubbelvikt och knyter skorna. Den är allra bäst på hög volym.
Mot slutet började jag tappa fart trots inbyggd farthållare, benen kändes tunga och då kom Simple Minds med “Let the day begin” och fick fart på mig igen. Den har nog funnits på min lista i nästan ett år, men jag tröttnar inte på den – gåshud! Även den är allra bäst på hög volym.
