Månad: december 2015

Dränerad och påfylld

Vi var hos svägerskan med familj där vi blev bjudna på risgrynsgröt (gryningsgröt som Elin sa när hon var liten och det var väldigt passande för hon var – milt uttryckt – morgonpigg…) och julskinka. Kusinernas farmor var oxå där och vi var 9 personer. Inte många tysta stunder och jag lyckades nog prata lite med alla. Det var hur trevligt som helst även om jag upplevde mig själv som alltför gapig. Jag var klimakterievarm hela tiden och min svägerska ääääälskar värmeljus… Medan de andra tyckte att det var kallt i vardagsrummet placerade jag mig så nära fönstret som möjligt utan att krypa upp på fönsterbänken och pressa mig själv mot det svala glaset. Ända sedan jag lyssnade på Linus Jonkmans bok kan jag inte låta bli att etikettera personer som introvert, extrovert eller ambivert. De flesta i Vårat Gäng är nog ambiverta medan svägerskan är en klar och tydlig extrovert. Hon och jag befinner oss i varsin ände på skalan. Idag har jag mått bra, i det stora hela och med de förutsättningarna tar det 4 timmar att dränera mitt batteri. När det är 2 streck kvar börjar jag bli trött och längta hem. När det bara är 1 streck kvar kryper irritationen under skinnet, just idag fick jag en jäkla huvudvärk och så blir jag tyst för jag orkar inte prata mer. I bilen på väg hem pep min inre varning allt ihärdigare. “När vi kommer hem”, sa jag till Pär, “ska jag göra en kanna te, stänga in mig i vardagsrummet och läsa för nu är jag helt dränerad!”. Sagt och gjort! Kvällsdosen av Lyrica var ett par timmar försenad. Ångesten satt bredvid mig i soffan och ville ha uppmärksamhet. Jag tog några djupa andetag, hällde upp te i muggen och fokuserade järnet på boken. Ångesten fattade vinken och när Lyrican kickade in så dröp den av och lämnade mig ifred. Det blev 1 timmes läsning i tystnad och efteråt kändes det bättre. Det viktigaste för mig när det gäller det här är att det inte är något fel på mig. Jag är inte socialt inkompetent eller ens blyg, jag är introvert och jag behöver inte träna på att bli mindre introvert.

Känslor och minnen

“Inside Out” från Disneys Pixar Studios är en film om hjärnan. Vilken härlig film! Makalös fantasi med humor och en enorm igenkänningsfaktor! I din hjärna finns Huvudkontoret (Hjärnkontoret?) där Glädje, Vemod, Avsky, Ilska och Rädsla arbetar med att samla ihop dina minnen. Vissa minnen är Kärnminnen med större betydelse och de är starkt förknippade med en bestämd känsla. De upplevelser och minnen som utgör grunden för den du är samlas ihop på en ö t.ex. Familjeön eller Vänskapsön eller Hockeyön. En av mina öar borde heta Bokön. Det handlar om Riley (som av någon oerhört märklig anledning heter Jenny i den svenska översättningen. Whaaat?) som flyttar med sin familj från en småstad i Minnesota till San Fransico, men hon trivs inte och hon mår allt sämre. Hennes mående illustreras med hjälp av Känslorna på Huvudkontoret. Ilskan tar över kontrollbordet allt mer tillsammans med Avsky. Glädje kämpar hårt för att inte bli undanskuffad av Vemod. Rädsla blir tydligast under nattskiftet när Riley sover. Naturligtvis vill jag inte avslöja hur det går, men det är en Disney, så… Alla känslor behövs! Jag är ingen anhängare av djupsinniga och tvetydiga budskap, men den här filmen visar att vi behöver alla känslor för att må bra och fungera. Det säger sig självt att det går åt skogen om Rädsla eller Ilska dominerar. Om Vemod är starkast, så ökar risken för att man kastar sig framför tåget. Men – och det här är ett viktig men – man mår inte automatiskt prima bara för att Glädje är chef. På Facebook är det Glädje som skriver de flesta krystade inläggen, men det är ofta som Ilska och Avsky visar sig i kommentarerna. Rädsla vågar sig inte ut i offentligheten och Vemod skriver flest inlägg i ångest- och depressionsgrupperna. Det är inte bara Riley som har ett Huvudkontor. Alla har det, även hennes mamma och pappa och det är väldigt roande att se hur deras Huvudkontor sköts! Åh, vad jag känner igen mig… Det finns en klockren illustration där Riley möter en jämngammal pojke (11 år). Utåt är han förstummad, men inne på hans Huvudkontor löper känslorna amok med larmet tjuter “Flicka! Flicka! Flicka!”. Klockrent!!

Inside Out

Hos tandläkaren

Förra torsdagen fick jag ett sms från distriktstandvården i Salem där de påminde mig om tiden nästa dag. Whaaaat…. Jag ringde direkt och enligt den överenskommelse jag hade gjort med min tandläkare skulle jag kallas via mejl och så kommer det en påminnelse dagen innan. Jag förklarade att jag inte hade fått någon kallelse vare sig via mejl eller vanlig post. Jag fick boka om tiden till idag.

Den här dagen började med att jag vaknade före 6 och inte kunde somna om. Jag gav upp strax efter 7, startade en tvättmaskin, tvättade mig, gjorde en kanna te och åt frukost medan jag lyssnade på min bok. Tiden gick och så var det plötsligt bara en halv timme innan jag skulle gå, så då startade rengöringen av tänderna. De senaste åren har jag gnidit med plackers och gnuggat med 2 olika mellanrumsborstar, och Fluxat – jag har inte kunnat göra mer, så jag kände mig lugn inför besöket.

Jag kom med 5 minuter tillgodo och behövde inte vänta på övertid. Ny tandläkare, DV och hennes sköterska ML. Inga hål, bara lite tandsten som hon tog bort direkt vilket jag uppskattade, tandköttsfickorna var ok, men jag ska borsta ännu lösare för att tandköttet inte ska dra sig tillbaka. Jag fick en lösning att skölja runt i munnen i en halv minut för att bedöva när hon skulle ta bort tandstenen med ultraljud. “Ge mig all bedövning du har”, sa jag även den här gången. Varför plågas? Anledningen till att jag inte fått något mejl var att de hade skrivit fel i min mejladress, men nu är det fixat och om det inte tillstöter några problem ska jag tillbaka sommaren 2017.

Jag fick ett nytt turkost fodral till bettskenan. Det gamla satt inte ihop längre.
Jag fick ett nytt turkost fodral till bettskenan. Det gamla satt inte ihop längre.

Det blev en vanlig promenad på 25 minuter dit och 35 hem. Skönt! Efter lunch kändes ögonlocken blytunga och jag tippar omkull i soffan. Jag hann precis somna när Pär kommer hem. Ikväll slog Stilnocten till ordentligt och jag är sååååå trött. Natti!

Motigt

Jag har tappat styrfarten i allt utom att läsa och lyssna på böcker. Journalistkursen är urtrist, men det är bara 2 lektioner kvar. Facebook tar knäcken på mig och där har jag stängt av nästan alla aviseringar och jag lägger inte ut blogginläggen där längre. Viktnedgången har stannat av mycket på grund av att jag inte tränar lika mycket som i sin tur beror på att jag ramlade för drygt 2 veckor sedan. Det blev 50 minuter stavgång idag trots nästan kompakt motstånd. Jag är fortfarande rädd. Så enkelt är det. Jag vågar inte dra upp farten på raksträckorna. Idag gick det långsamt, men tempot var jämnt. Naturligtvis var det skönt att komma ut & iväg, men jag var inte avslappnad. Jag gjorde 30 knäböjningar och glömde att stretcha. Ont i fotleden igen.

När endast adventsstjärnan i fönstret är tänd bildas det här mönstret i taket. Vackert! Jag låg i soffan, lyssnade på en bok och studerade effekten.
När endast adventsstjärnan i fönstret är tänd bildas det här mönstret i taket. Vackert! Jag låg i soffan, lyssnade på en bok och studerade effekten.

Dagens låtlisterepresentant heter Brandon Flowers med låten “Can’t deny my love”. Den kom i slutet av rundan när jag kände lättnad över att ha huvet upp & fötterna ned efter ännu en runda med stavarna.

 

Fosterföräldrar

En brittisk författare som heter Cathy Glass och är fosterförälder. Den första boken jag lyssnade på var “Skadad”/”Damaged” och det var en av de starkaste böcker jag har träffat på. Den var så bra och den var så hemsk. Jag grät medan jag lyssnade. Den var väldigt intressant oxå. Jag funderar ofta över allt som har att göra med kontakten med barn, från det rent praktiska till det psykologiska och vilka följder det kan få – både positiva och negativa. Lärare, fosterföräldrar, dagispersonal, barnläkare – de är hjältar i mina ögon för de ansvarar för vår framtid, men de får inte det erkännande de förtjänar.

Det är de brittiska lagarna och reglerna kring omhändertagande av barn som skildras i böckerna, men jag tar för givet att de, rent principiellt, inte skiljer sig så mycket från de svenska. Det handlar om att fånga upp de barn som far illa och i bästa fall hjälpa föräldrarna in på rätt spår, i sämsta fall se till att barnen får en ny familj. Det är många och starka känslor inblandade som det ofta blir när det handlar om att någon inte klarar av sitt föräldraansvar. Kritik och skuldbeläggande. Rädsla. Det är definitivt inte alla som klarar ett sånt arbete. Bara det att de egna barnen lär sig att ta emot och acceptera “tillfälliga syskon” under perioder av ett par månader till ett drygt år…

Boken jag lyssnar på just nu heter “Another forgotten child”. Det är Denica Fairman som läser och hon är fantastiskt bra på det. Amy är 8 år, hon kan inte läsa eller skriva och under de 4 år hon har gått i skolan har hon inte kommit i tid en enda gång eftersom hennes mamma sover ruset av sig och inte vaknar förrän på eftermiddagen. De andra barnen vill inte leka med henne eftersom hon stinker och har hela håret fullt av löss. Hon har aldrig suttit vid ett matbord där möblerna inte är fastskruvade i golvet som på McDonalds eller ätit med bestick. Att bada i varmt vatten blir en helt ny upplevelse och Amy tycker om det. Målsättningen är att Amy ska kunna flytta hem igen. Den målsättningen gäller för alla omhändertagna barn och oftast är det faktiskt möjligt eftersom de flesta föräldrar är beredda att göra allt för att få tillbaka sina barn. I Amys fall var det inte möjligt utan hon får flytta till en “forever family” – jag tycker om det uttrycket för det signalerar stabilitet och trygghet.

En tanke som slog mig medan jag lyssnar är att Cathy Glass tillsammans med alla fosterföräldrar verkligen tycker om andra människor. Inte bara barn. Det är en människokärlek som är främmande för mig. Dels ömmar hon för barn som far illa, men hon dömer inte föräldrarna som inte klarar av det och det måste vara en grundförutsättning. Naturligtvis blir hon arg och förtvivlad över vad vissa föräldrar utsätter sina barn för – hon är inte mer än människa hon heller – men många av dem är öppna för förändring. Det handlar om att vilja tro att de gör sitt bästa med de förutsättningar de har och personligen har jag svårt att vara så generös. Det är där människokärleken kommer in i bilden. Jag känner igen mig i sättet hon uppfostrar både sina egna och fosterbarnen; det är mycket sunt förnuft utan fysiska bestraffningar, men med rutiner och begränsningar. Vi tänker lika, Cathy Glass och jag!

På Storytel finns 17 titlar på engelska, men endast en på svenska. Denica Fairman kommer från British Columbia och talar brittisk engelska vilket jag föredrar framför amerikansk. Det här är de första böcker på engelska som jag har lyssnat på och upptäckte att det inte innebär några som helst problem! Jag tycker att det är lättare att lyssna på engelska än att läsa på engelska; jag får det korrekta uttalet på köpet och det underlättar på något sätt förståelsen. Denica Fairman är en oerhört skicklig uppläsare och just den här boken om Amy är faktiskt rolig trots det allvarliga ämnet. Amy är en unge med huvudet på skaft och ett sinne för humor.

 

Sjukvård 1954

“Livet går vidare” av Karin Wahlberg. Jag har precis läst ut den andra delen om livet i och kring lasarettet i Ekstad. Det här är en underbar bok och jag tycker att det är svårare att recensera en bra bok för de positiva intrycken blir så många att de krockar på vägen ut till fingrarna och tangentbordet. I början av året läste jag den första delen, “Än finns det hopp”, och har väntat otåligt på att nästa bok skulle komma ut som pocket.

Livet går vidare i Ekstad. Doktorinnan Nancy Brandh är gravid med allt vad det innebär av sömnsvårigheter och svullna fötter. Dessutom stänger hennes man, Egon, henne ute från sitt liv och sina tankar. Ella-Kristin förbereder sitt bröllop och liv tillsammans med Carl samtidigt som Carl känner sig tveksam och rastlös när det gäller beslutet att fortsätta på Epidemin. Ulla har tillfrisknat från polion. Hon fortsätter studierna, men med en annan inriktning än den att bli sjuksköterska. Stina vill bli barnmorska och tjänstgör på mödravården och förlossningen där intrycken blir starka och väcker många funderingar. Hennes kontakt med Wilma bär på ett löfte om varaktighet och innerlighet, men det tar tid. I förra boken fick vi träffa Evelina Winnerstrand när hon besökte lasarettet och i den här boken får hon en mer framträdande roll när hon blir knivskuren utanför dörren till sitt eget hus och genomgår en stor operation med lång återhämtning.

De flesta karaktärerna är kvinnor. Både starka, självständiga, hunsade och smått naiva kvinnor i 50-talets Sverige. Könsrollerna var tydliga, med djupa rötter och svåra att ändra på om man inte var oerhört trygg i sig själv. Var det något fel på en om man inte strävade efter att gifta sig och få barn? Är man en dålig maka och mor om man inte finner hushållsarbetet tillfredsställande? Den första abortlagen kom 1938 och innebar att en graviditet kunde avbrytas av t.ex. medicinska skäl eller om den uppkommit genom våldtäkt. Däremot var det fortfarande olagligt att avbryta en graviditet för att man inte ville ha barnet eller om man ansåg att man inte hade möjligheter att ta hand om det. Då var det adoption som gällde. När Nancy Brandh blir gravid för tredje gången inom äktenskapet finns det ingen som ifrågasätter någonting. Ullas vän Gittan är bara 17 år när hon blir gravid av misstag och det hyssjas väldeliga. Helt olika förutsättningar.

En av anledningarna att jag tycker så mycket om båda böckerna om lasarettet i Ekstad är det är så intressant att jämföra sjukvården då och nu. Dagens sjukvård lämnar mycket övrigt att önska, men nu för tiden fokuserar man åtminstone på patientvård i stället för titlar eller att alla patienter ska vara tvättade och stå (givakt) vid sina sängar när läkarna går ronden. Karin Wahlberg är själv läkare och vet vad hon skriver om, men hon är även väldigt skicklig på att sätta stämningen med hjälp av miljöer och dialog. Visserligen var jag inte född 1954, men jag känner ändå igen mycket som fortfarande var aktuellt 11 år senare. Stark nostalgi! Då kan jag börja vänta på den tredje delen då.

Besegrad mur ligger kvar

Mulet, småduggigt, blåsigt och 8 plusgrader. Det behövdes ingen vinterjacka idag. Stavgång i 60 minuter. Jag valde min favoritrunda runt Flaten och det var lite nervigt. Jag hade för avsikt att se till att onsdagens besegrade mur förblev liggande och när jag kom fram till stället där jag föll pladask gick jag långsamt, men målmedvetet tills jag hade passerat. Ha! Annars var det ingen höjdare, trögt och tungt. Jag dök in på Konsum och köpte en Japp och en påse lakrits. På torget pågick julmarknaden. Den hade varit igång en knapp halvtimme, så det var inte så mycket folk, men stämningen var hög. Det behövs mer än vind och duggregn för att Rönningeborna ska banga! När jag kom hem gjorde jag 50 knäböjningar och det var tufft. Jäklar! Jag var tvungen att pausa en halvminut efter 25 stycken. Resten av dagen har jag känt mig väldigt mörbultad, inte så mycket i benen som i överkroppen.

Mensen är riktigt spännande numera. Jag vet aldrig när den kommer, om den kommer och inte hur mycket eller hur länge. Det enda som jag vet med säkerhet är att jag får ont, mycket ondare än förut. Idag har det gjort helvetiskt ont (värkkombo flera gånger) med störtblödning. Jag har lärt mig något nytt om klimakteriet. När östrogenhalten sjunker, sjunker även serotoninhalten. Då är det inte längre så märkligt att många (de flesta?) kvinnor blir deprimerade och får ångest. När man då kommer till en läkare och beskriver att tillvaron är nattsvart och “Kan det ha att göra med klimakteriet?” och läkaren svarar nej, vad gör man då? Då kan det vara bra att veta att serotoninhalten sjunker tillsammans med det kvinnliga hormonet. Det är inte samma sak som att behandla klimakteriet som sådant med antidepressiva, men man bör behandla symptomen.

Dagens låtlisterepresentant är The Mountains med “Kings”.

Mina svärisar

Igår var svärisarna här på middag, bara de 2 och så Pär och jag. En enkel vardagsmiddag i lugn och ro med möjlighet att prata och med 3 marsvin som, med täta mellanrum, påminde om att de brukar få gurka när vi har dinerat färdigt. Inget bakgrundssurrande från de andra eller behov av att höja rösten för att göra sig hörd. Vi tyckte om det alla 4 och svärmor sa att hon bestämt sig för att fortsättningsvis dela upp Vårat Gäng. Lite mindre sällskap, men oftare. Vi skrev under på det! Det är bättre för mig oxå, mindre stress eftersom det blir färre intryck. Även en ökad chans till djupare samtal i stället för småprat eller gapiga diskussioner.

Svärfar har hunnit bli 81 och svärmor fyllde 80 i år. Jag har svårt att fatta det eftersom det känns som det var igår som Pär tog med mig till Klara Östra för att Träffa Föräldrarna och det var för 25 år sedan. Då var de några år äldre än vad Pär och jag är nu. Åldern har tagit ut sin rätt och de är, helt naturligt, smått skruttiga. Däremot har svärmor fått besked om att hennes hjärtfel inte är operabelt med tanke på hennes ålder. Det var ett hårt slag och det tar tid för oss alla att fatta. Beskedet är ingen dödsdom som sådan, men innebär ändå att tiden är tydligt begränsad för henne jämfört med oss andra. Julen närmar sig och den förstärker känslan av att tiden måste tas till vara. Är det hennes sista jul? Vid varje tillfälle jag har träffat henne de senaste månaderna har hon uttryckt sin rädsla genom att antyda att hon nog inte kommer att vara kvar så mycket längre. Det gjorde hon även igår. Samtalet dog bort under några sekunder innan svärfar bytte ämne. Idag tog jag upp det med Pär som oxå hade lagt märke till det. Han, precis som jag, tycker att hon måste få säga så. Högt, så att alla hör. Få sin rädsla bekräftad och inte bortviftad. “Är det så du upplever det?” vore den enklaste och rakaste frågan vi kan ställa. Jag har förståelse för att svärfar inte uppmuntrar det här. Han lever med henne och enligt Pär är det inte första gången hon uttrycker sin dödlighet i ord och att höra det dagligdags är prövande för vem som helst. Ännu värre när han själv är rädd. Jag minns att min pappa berättade att mamma alltid hade varit rädd för att “bli kvar”, men att hon slapp det i och med att hon dog 2 år före honom. Jag känner likadant. Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att bli ensam kvar.

Både Pär, hans syster och jag tycker att svärmor skulle behöva en samtalskontakt. Jag har även gett henne rådet att inte förkasta antidepressiva mediciner. Till saken hör att hon precis som svärfar (och Pär och hans syster) är envis som en gammal get och det är ett väl etablerat faktum att man inte kan hjälpa den som inte vill ha hjälp. Man har alltid ett val. Svärmor kan välja mellan att ta hjälp av vartenda piller som behövs och en samtalskontakt för att få må så bra som möjligt den tid som är kvar eller att grotta ned sig i domedagskänslan. Att slippa ha ont, att slippa ångest och att få sova ordentligt på nätterna (i stället för att sitta och nicka till under dagtid) minskar stressen och gör mycket för hälsan även om det inte lagar hjärtat. Hur ska vi uttrycka oss för att hon ska vilja det själv?

Vi fick en julros igår och det blir upp till mig att hålla liv i den...
Vi fick en julros av svärisarna och det blir upp till mig att hålla liv i den…

Elegans och stil

“Elegance” av Kathleen Tessaro med Elizabeth McGovern som uppläsare. Det fanns en period på 90-talet när jag läste mycket på engelska bland annat “Elegance”. Jag tror att den inte tillhörde de böcker som åkte ut i Den Stora Utrensningen för några år sedan. Jag minns att jag tyckte om den, att den var smårolig och hade ett snyggt omslag. Nu har jag lyssnat på den och jag tycker fortfarande om den och den är fortfarande smårolig. Omslaget är ett annat.

Louise Canova upplever en tomhet i sitt liv. Hon är missnöjd med det mesta, men framför allt tycker hon inte om sig själv. Hon älskar att strosa mellan hyllorna i antikvariat. Inklämd bland tjocka böcker hittar hon en tunn volym som liksom lockar på henne. Den handlar om allt som en kvinna behöver veta om stil och elegans. För Louise blir den en självhjälpsbok, en katalysator som för med sig flera förändringar främst i hennes förhållande till sig själv.

Boken som Louise hittar finns i verkligheten och är skriven av Geneviève Antoine Dariaux, “A guide to elegance”. Den fick ett uppsving i och med Kathleen Tessaros roman. Det första Louise Canova gör är att rensa sin garderob tills det bara finns basplagg kvar. Enkla, stilrena basplagg. Kläderna får henne att känna sig annorlunda och det i sin tur ger henne en annan utstrålning som omgivningen märker. Det är ingen magisk sagoformel för man ger alltid ett annat intryck när man har kläder som sitter som de ska och som man trivs i. Själv är jag sällan till min fördel i finkläder. Ironiskt nog. Boken som Louise läser som en bibel är skriven i punktform från A-Z. Det finns råd som är helt förnuftiga och andra som är så hedenhösiga att jag hoppas att ingen verklig kvinna tar dem till sig t.ex. att din man bör slippa se dig osminkad på morgonen eftersom det, mer eller mindre, kan förstöra hans dag.

Elizabeth McGovern gör en enastående inläsning! Bra tempo och behaglig röst. Passagerna med Mme Dariauxs tips läser hon med brittisk accent (hon är egentligen amerikanska) och stort allvar.

 

Huv’et upp och fötterna ned!

Ett par minusgrader, frost, vindstilla och sol. Samma vädermässiga förutsättningar som förra måndagen när jag föll pladask. Det var dax att ta sig över tröskeln muren och köra stavgång. Det var inte stavarnas fel att jag ramlade senast. Det var inga trappor eller backar. Det var inte halt. Sedan jag stod på öronen för 2 år sedan har jag blivit försiktig och tar det jävligt lugnt nedför trappor och backar. Jag spänner ögonen i trottarkanterna innan jag tar klivet. Försiktigheten har hela tiden balanserat på gränsen till rädsla och efter förra veckan har jag blivit rädd. När jag vaknade idag slog ångest och motvilja till när jag kom ihåg att jag hade planerat att hämta ett paket. Med stavar. Jag drog ut på morgonrutinerna så mycket jag kunde, men kvart i 10 tog jag ett djupt andetag och med stavarna i ena handen och med andra handen (krampaktigt) på trappans ledstång tog jag mig ned till gångvägen. Genom att dra skosulan mot marken fick jag det lugnande beskedet att det inte var halt. Jag började gå. Det gick inte fort. Jag spände mig, så att jag fick ont i kroppen och måste påminna mig om att andas. Tur och retur Salem, 25 minuter dit och 35 minuter hem och jag hade huv’et upp och fötterna ned hela tiden. Mot slutet var det nästan skönt. Väl inomhus blev det 40 knäböjningar oxå. Kroppen fick en välbehövlig omgång och det känns i ryggen och magen.

Dagens låtlisterepresentant är instrumental och otroligt skön: “Wombass” med Tiësto & Oliver Heldens.