Dag: 28 november 2015

Ett enda stort meh!

Hur många gånger kan man vakna under en enda natt och det ändå räknas som sömn? Jag har sovit dåligt. Uselt. Pär är på Öland (igen), så vid 8 var jag upp och utfodrade pipmojarna. Det tog 10 minuter. Huvudvärk (möjligen pga. av drag från halvöppet fönster) och känningar av magkatarr. Halv storm och tvärmulet. Jag tänkte definitivt lägga mig igen, men frågan var om jag skulle starta dagens första maskin med tvätt? Nah! Somnade vid 9. Från halv 11 och framåt gjorde jag flera misslyckade försök att vakna. Det gick inte! När jag kollade klockan nästa gång var den kvart i 13. Meh! Hur seg som helst och på dåligt humör vacklade jag in i köket och utfodrade pipmojarna igen, pellets denna gång. Tvättdag. Duschdag – absolut nödvändigt. Orkidédag. Och så måste jag ju äta nåt. Te (blaskigt) och flera skivor rostat bröd med bara smör (mums!) medan jag såg ett avsnitt av “Bron” på svtplay. Den tredje säsongen är nog den bästa! Vad skulle jag läsa då?! Det uppstår alltid ett vakuum efter en riktigt bra bok. Ett sting av lättad lycka när jag såg “Livet går vidare” i min olästa hög. Jag hade glömt den! Dagen har hasat sig fram. Operation Dygnsvändning startar i morgon. Jag har haft svårt att hitta en vettig anledning att stiga upp före lunch hela den här veckan eftersom jag inte har kunnat promenera, men imorrn ska jag ut. Bara det inte ösregnar. Jag mår dåligt av att inte ha en vettig dygnsrytm och av att inte röra på mig. Blä!

Monsterfri verklighet

“Mr Mercedes” av Stephen King. Jag upplever en sorts återförening som ger mig stor tillfredsställelse. En återupptäckt av en tidigare favoritförfattare. De senaste månaderna har jag läst 3 av hans böcker i rask takt och jag har precis beställt 2 av hans gamla godingar som jag faktiskt inte har läst. Stephen King är en vansinnigt produktiv författare och jag definitivt inte läst allt han har skrivit om ens en bråkdel, men baksidestexten och pratet runt “Mr Mercedes” pekar på att det är hans första bok förankrad i verkligheten (som jag uttrycker det), hans första “renodlade thriller” som andra uttrycker det. Den är på sätt och vis betydligt otäckare för när monster eller det övernaturliga är skrämmande kan man alltid intala sig att det inte är på riktigt, men att någon får en knäpp och med full avsikt kör in i en folksamling – det kan lika gärna vara en av rubrikerna i tidningen.

Det har anordnats en jobbmässa i City Center och hundratals människor börjar köa många timmar före gryningen. Arbetslösa och desperata. De hör ljudet av en motor och ljuset från ett par strålkastare skär genom mörkret. Innan någon av de har fattat vad som är på väg att ske har föraren tryckt gasen i botten och kört rakt in i folkmassan. Polisen hittar bilen övergiven och helt fri från spår eller ledtrådar. Bilen tillhör Olivia Trelawney som har anmält den stulen. Hon mår så dåligt av det hennes bil har använts till att hon aldrig mer kör den och tar så småningom livet av sig. Kriminalinspektör Bill Hodges är en av utredarna, men hinner gå i pension utan att polisen har kommit någon vart. Nästan ett år senare får han ett brev från någon som säger sig vara Mercedesmördaren. Han skriver att han inte har något behov av att göra om massakern, men varför tar i så fall kontakt med Hodges? Vill han åka fast?

Den här boken är så bra och riktigt spännande. Bill Hodges kan inte motstå det provocerande brevet, men drar sig för att blanda in sin gamla partner och kollega inom polisen. Han vill ta Mr. Mercedes själv och påbörjar en egen utredning. Som läsare får man följa även Mr. Mercedes, hans identitet förblir ingen hemlighet och det gillar jag för spänningen ligger i att Hodges och Mr. Mercedes är medvetna om varandra, de närmar sig varandra och vissa beröringspunkter fick mig att reagera med “Wow!” eller “Ha!”. Stephen King tänker skriva 2 böcker till om Bill Hodges och det känns lugnande med tanke på hur den här slutade.