“Gökens rop” av Robert Galbraith som är pseudonym för JK Rowling. Hon fick mitt hjärta med hjälp av Harry Potter – jag var fullständigt såld. Jag var lite nervös när jag läste “Den tomma stolen” för jag ville inte bli besviken, men nervositeten var obefogad. Nu har jag läst hennes klassiska deckare och hon har fortfarande mitt hjärta. Om jag fick välja en författare som jag skulle vilja skriva lika bra som, så är det JK Rowling!
“Gökens rop” är en klassisk deckare på så sätt att det handlar om ett misstänkt mord och en privatdetektiv som letar efter den skyldige. Man får veta lite om de inblandade och mer om detektiven Cormoran Strike och hans sekreterare Robin Ellacott. Intrigen är inte spektakulär på något sätt och den är befriad från sexgalna psykopater och blodiga slaktscener. Den känns oskyldig och det tycker jag om. Jag har fått för mycket av det andra och Robert Galbraith återvänder till det enkla, the basics. Ett av tecknen på en Stor Berättare är att intrigen inte behöver vara bombastisk på något sätt. En Stor Berättare kan göra mycket med lite. Jag läste 2 recensioner där boken inte hade gjort något större intryck och jag tänkte att de 2 personerna behöver vidga sina vyer för vad som är spännande. Ge boken en andra chans och läs med andra ögon! Robert Galbraith har ett underbart språk och en rik vokabulär och den lågmälda humorn som är typiskt brittisk och stämmer så väl in med mitt eget sinne för humor. (Ett litet påpekande till den recensent som bara gav boken 1 stjärna i betyg och som undrade var “gökens rop” kom in. Det finns med i dikten som står att läsa på sidan innan prologen.) Nu väntar jag otåligt på att “Silkesmasken” ska komma i pocket!
