Klanen Kennedy

“Vi tolererar inga förlorare!” av Britt-Marie Mattson med Peder Falk som inläsare. Oj, oj, oj vilken bra bok! Otroligt intressant! Det är den sortens faktabok med dramatiserade partier som jag tycker så mycket om och där jag får veta och lära mig massor utan att det märks. John F Kennedy och hans fru Jackie är de klanmedlemmar som jag har hört talas om mest, men jag visste inte att Kennedys har funnits med i politiken sedan tidigt 1900-tal. Joseph Kennedy var otroligt sugen på makt, men blev hela tiden snuvad på konfekten medan Rose var hemma och födde fram 9 barn (5 döttrar, 4 söner) eller åkte till Paris och förnyade garderoben. Om Joe Jr inte hade dött i andra världskriget hade han förmodligen fått i uppdrag att uppfylla pappans maktbegär. Nu blev det John Fitzgerald i stället och det gick bra för honom tills han sköts i Dallas. Näste man till rakning! Bobby hann nästan fram till presidentposten, men blev skjuten i ett hotellkök. Familjens minsting Teddy gjorde flera försök, men nådde aldrig högre än till senator. Jimmy Carter, Bill Clinton och Barack Obama var några av medtävlarna.

Familjens döttrar då? Rosemary hade en mild utvecklingsstörning och problem med humöret/raserianfall. Hon genomgick en lobotomi som läkarna ansåg framgångsrik, men som ledde till att familjen valde att placera henne på ett hem. Kathleen flyttade till England och dog senare i en flygplansolycka. Eunice och Patricia gifte sig och skiljde sig och utökade klanen med några barnbarn.

Det är svårt att skriva något vettigt om en bok som handlar om en familj som har existerat (och fortfarande gör det) och gjort ett så stort avtryck. För mig framstår de som Den Amerikanska Idyllfamiljen där ytan var oerhört viktig. “Det viktiga är inte vem du är utan vem andra tror att du är” som Joseph Kennedy uttryckte det. Det är nästan så att barnen föddes upp i syfte att föra familjen till makten och att föröka sig (Bobby och hans fru fick 10 barn!). Hur hade det gått om någon av dem inte hade orkat leva upp till intoleransen mot förlorare och gnällande?

Peder Falk gör en fantastisk uppläsning och har en mycket behaglig röst. Han tar plats på listan med favoriuppläsare.

Kompromissträning

Jag har tränat dels med gummibanden och dels i den svåra konsten att kompromissa. Vid något ospecificerat tillfälle har jag vridit till benet och fått ont nedanför höger knä, inte i själva knäet. Det kändes första gången i onsdags. Igår försökte jag promenera, men det gjorde för ont och även foten protesterade, så jag fick vända hemåt igen. Jag smorde in med Voltarensalva och dunkade på med Ipren och Alvedon. Sen kom jag på att jag skymtat mitt gamla knäskydd bland träningskläderna i garderoben. Det kändes bättre med skyddet på och tillsammans med värktabletterna och nattvilan gick det över. Jag blev glatt överraskad när jag klev ur sängen i morse och det inte gjorde ont när jag stödde på benet. Orkade jag träna? Vågade jag träna? Vore det inte bättre att låta bli för benets skull? Jag provade några djupa knäböj utan att benet protesterade, så till slut blev det gummipass av den lätta varianten och jag hoppade över några benövningar. Det kändes bra!