Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Träning när jag är 65. Eftersom jag inte har mer än 15 år kvar till 65 är det en baggis! Jag kommer att promenera och stavgånga och styrketräna då med. Det är en kombination som jag har provat mig fram till och som är perfekt för mig. De gånger jag tar stavarna och har MBT-skorna på mig, så blir träningen maxad.
“Längtan bor i mina steg” av Klara Zimmergren, en författaruppläsning. Klara Zimmergrens göteborska var mysig att lyssna till. Hon har samma humor som jag och den sortens uppfinningsrika språk som fick mig att tänka på Fredrik Backman. Jag skrattade en del, log väldigt ofta och fick en varm känsla i kroppen och allt detta trots att hon tar upp ett laddat ämne, ofrivillig barnlöshet. Mia Skäringer upptäckte jag när jag såg “Solsidan” och sedan fick jag veta att hon utgjorde den ena halvan av “Mia & Klara”. Jag såg en snutt av “Mia & Klara” på svt.play och tyckte att de var urfåniga. När någon säger att något är “hysteriskt roligt” kan de lika gärna hissa röd flagg och jag hissar röd flagg för “Mia & Klara”. När det gick upp för mig att Klara var ena halvan av “M & K” blev jag besviken och ett tag tyckte inte att hon var rolig längre utan bara fånig. Det är svårt med humor medan det är lättare att vara allvarlig och att blanda ofrivillig barnlöshet med lustigheter är riskabelt och KZ gör det hyfsat. Det märks att hon har en komisk bas och det märks att barnlösheten är känslig. Kanske är det för känsligt och därför vågar hon inte lämna ut sig helt. Jag fick ingen känsla för hur tärande det förmodligen är eller hur det egentligen påverkade förhållandet med L. Ingen tidsuppfattning mer än i förbigående. Något som framgick desto tydligare var hennes kärlek till djur i allmänhet och hundar i synnerhet. Där fångade hon mig! Jag led med henne när hon fick avliva Anton och jag blev varm av glädje när de hämtade hem Frasse och jag blev grön av avund när hon berättade om reportagen för “Djursjukhuset”. I det stora hela är boken värd att lyssna på om man vill ha omväxling till uppsjön av deckare och mysromaner.
Mitt första träningsminne. En gymnastiklektion i lågstadiet. Tjejerna och killarna hade gymnastik tillsammans och vi hade vår vanliga fröken som lärare. Vi skulle låtsas att vi var dressyrhästar. Min tolkning var att hålla armarna böjda intill kroppen samtidigt som jag gick med så rak rygg som möjligt och drog upp ett ben i taget med sträckta vrister. Jag tog ut rörelsen ordentligt. Det här minns jag eftersom fröken tyckte att jag gjorde det så bra. Min första triumf! Några år senare i samma gympasal lyckades jag aldrig, aldrig någonsin klättra uppför repet med hjälp av armarna. Jag blev kvar nere vid den stora knuten och tyckte det var roligare att sitta och gunga. Att hoppa bock verkade fullkomligt livsfarligt. Kanske har jag blockerat det helt och hållet för jag har inget minne av att ens ha försökt springa, ta sats och skjutsa över kroppen med hjälp av händerna. Jag ryser än idag. Redskapsgymnastik var ingenting för mig. Däremot har jag alltid gillat alla bollsporter. Handboll, volleyboll (trots att jag aldrig fick till fingerställningen och alltid hade stukade fingrar), basket, innebandy, spökboll, plintboll (en variant där målisen satt uppe på en plint och laget skulle göra självmål – skitkul!), badminton, frisbee och den svenska/norrländska varianten av baseball som kallades bo-boll. Jag har alltid gillat skolgymnastiken förutom de gånger vi skulle spela fotboll, löpträna eller orientera. Trots att jag gillade lagsporterna har jag inte sökt mig till den formen av träning privat. Nu är jag en ensamvarg som kan sträcka mig till att promenera i sällskap av min man, men fler får det inte vara.
Det har varit ett väldigt rännande tur & retur Salem och idag var jag där igen, men den här gången fick jag returnera ett av de paketen jag hämtade förra veckan och det är inte fullt så lajbans. Det var frestande att bara behålla den misshagande prylen för att slippa gå den här uttjatade sträckan igen, men jag har inte pengar i såna mängder att jag tycker mig har råd till den sortens extravaganta uttryck av bekvämlighet. Det känns surt att behöva betala 70 spänn för att mina förväntningar inte infriades. Jag tycker det är företaget som ska betala det! Det blev den billigare skicka-som-brev-varianten. Om jag hade valt paket-varianten hade det gått loss på 155 kr och fördelen hade varit att jag hade fått ett kvitto som gör det möjligt att spåra paketet. Nu får jag lita på att det kommer fram och att jag, så småningom, får tillbaka pengarna som jag direktbetalade vid köpet.
Det tog 25 minuter dit och 25 minuter hem och det gick inte fort. Det var ovanligt tungt och flåsigt och kroppen ville bara hem och sova. Lätt huvudvärk, skum känsla i magen (det är kanske alla bamsekapslar och allt vatten) och en allmän jag-ger-upp-stämning.
PS. Jag skrev till Designonline:
En introduktion till min träningsblogg. Okej! Den här bloggen handlar inte om enbart träning. Träning är en liten del av mitt liv, en nödvändig del, men mitt behov av att skriva täcker så mycket mer. Min inställning till träning är att det måste vara lustfyllt, roligt. Om det inte är det så är det kört från början. Och det måste vara lustfyllt och roligt under tiden, under själva passet och inte bara för att samvetet tiger still efteråt. Jag är en motionär som kämpar med kraftig övervikt. Jag har inte som mål att så småningom springa ett maraton eller cykla runt Vättern eller simma över Engelska kanalen. Mitt mål är att må bra, att få vardagsork .
Vätska skall med vätska fördrivas! I ett försök att bekämpa den nya tröttheten och andfåddheten provar jag vätskedrivande, “Waterloss”. I vanlig ordning är dessa kosttillskottkapslar gigantiska (de doftar gott av lakrits!) och ska sväljas med litervis med vatten. 2 bamsekapslar sväljes med 400 ml vätska 3 gånger om dagen. Det kluckar i mig! Vatten är vatten, men vätska kommer i många olika varianter. Jag har 18 dagar kvar av den här detox-kuren och börjar redan få svårt att dricka vatten utöver de 3 omgångarna …
