“Den gränslöse” av Jussi Adler-Olsen med Stefan Sauk som uppläsare. Det var sommaren 2013 som jag upptäckte böckerna om Avdelning Q. Igår lyssnade jag färdigt på den 6:e boken och jag önskade att jag fortfarande hade den olyssnad. De har varit väldigt bra allihop utom “Marcoeffekten” som var för långsökt (jag fattade aldrig varför de egentligen var ute efter just Marco). “Kvinnan i rummet” fick jag lyssna på 2 gånger. Första gången gjorde hoppen mellan dåtid och nutid att jag inte fattade hur infernaliskt illasinnad handlingen var. “Fasanjägarna” var i våldsammaste laget. Maken till sjuka människor! “Flaskpost från P” tog upp den baksida av religiositet som stämmer överens med mina egna uppfattningar. “Journal 64” var otäck på samma sätt som vetskapen om vad frenologer och nazister höll på med, men jag tycker att slutet var överdrivet. “Marcoeffekten” var dålig och då försökte jag ändå 2 gånger. “Den gränslöse” var riktigt, riktigt bra och kanske färgades omdömet av att min väntan varit otålig. Till skillnad från förväntningarna på den senaste Christopher Silfverbielke, så infriades dem. Det kändes som julafton när Stefan Sauk började läsa om hur Carl Mörk väcktes ur en av sina tupplurar i källaren på Köpenhamns polishus och sedan beskrivningen av den gulfärgade Assad. Tillsammans med Rose har de blivit min absoluta favorittrio! Nu finns långskånken Gordon med i utkanterna och bidrar med sina mer eller mindre lyckade insatser när han inte trånar efter Rose. Jag hoppas verkligen att Jussi Adler-Olsen jobbar på den 7:e delen!
