“Ulrikas bok” av Maria Gustavsdotter. När det gäller historiska romaner är MG en klippa. Jag har läst de tre böckerna i “Fem pärlor till jungfruns krona”, “Karin Månsdotter” och “Helenas hämnd” och nu den första av 3 böcker om prästdöttrarna. MG har ett avundsvärt flyt i sitt berättande som gör böckerna lättlästa trots att de är fullspäckade av historiska fakta om, framför allt, vardagslivet. Den här var precis lika bra som någon av de övriga, men lämnade ändå en känsla av besvikelse efter sig. Varför? MG vill förmedla de oanade konsekvenser som ett litet hyss för med sig, men det når inte riktigt fram. Hon suger för länge på karamellen. Hysset omtalas titt som tätt, alla är upprörda och förfärade, men det är inte förrän på en av de sista sidorna som man får veta vad det handlar om och det är inte alls i paritet med uppståndelsen, tycker jag. Trots att det framgår att skillnaden mellan man och kvinna var löjligt stor i mitten 1600-talet och att man inte satt blandade i kyrkan tycker jag ändå att det hela faller platt. Faktum är att berättelsen skulle ha klarat sig alldeles utmärkt utan det omtalade hysset.
